Rasmus Paludan är en provokatör. Dessvärre fastnar många debattörer i detta och missar den större bilden, nämligen vad provokatörens uppgift är. Vi har sett samma sak med Lars Vilks, Dan Park, Salman Rushdie, Charlie Hebdo med flera. Om de bara höll tyst skulle allt vara bra. Då funnes inga problem. Det är ungefär som att gå omkring med galopperande cancer i kroppen och hävda att man är frisk för att man vägrar låta sig läkarundersökas.

Och fakta är följande: Sverige mår inte bra. Sedan år 2000 har vi tagit emot i runda slängar 2 miljoner migranter. Detta saknar så vitt jag vet motstycke i historien. Och inte nog med det, vi talar nu inte om migranter från närområden, utan om människor som kommer från kulturer som är totalt väsensskilda från den svenska. Och de kulturella skillnaderna är en tillräcklig utmaning, som det heter på nysvenska, men lägg på det som lök på laxen att många, kanske hälften eller mer, dessutom är följare av den antidemokratiska religionsideologin islam och du har ett recept på total katastrof. Detta inte minst eftersom en överväldigande majoritet av svenskar/västeuropéer inte har en susning om vad islam är och vad som faktiskt står i urkunderna, utan tror att det är ett slags exotisk ”Tusen och en natt”-variant av kristendomen.

Ett hårt och oförlåtande budskap

Svenskarna är bamsefierade, brukar jag säga i podden. Och med det menar jag att svenskar tror på det budskap som förmedlas i den tecknade serien om björnen Bamse, nämligen att ”om någon är snäll mot en tillräckligt länge så blir man till slut snäll själv”.

Så enkelt är det olyckligtvis inte. Islam har ett hårt och oförlåtande budskap. Det finns straff för snart sagt allting – från att sätta in fel fot först på toaletten till att skratta för högt. Straffet för att lämna religionen, blasfemi, äktenskapsbrott och en hel rad andra saker är döden. Detta är sharialagen, stiftad av Gud och det åligger inte människan att ifrågasätta den. Koranen själv är oskriven och har alltid funnits hos Allah i himlen tills den uppenbarades för profeten Muhammed av ärkeängeln Gabriel år 610.

Här finns en av många viktiga skillnader mellan kristendom och islam. Ingen kristen tror att Bibeln är skriven av Gud, alla vet att det är evangelister som skrivit Bibeln (även om dessa förmedlade Guds ord). Den är därmed öppen för debatt, och dessutom, Jesus sa ”Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör” (Matteus 22:21), en tydlig och tidig signal om uppdelning mellan andligt och världsligt inom kristendomen alltså.

Någon sådan uppdelning har aldrig existerat inom islam. Kan inte existera, därför att det är ett allomfattande politiskt, socialt, familje- och existentiellt system. 2013 talade jag med professor emeritus i islamologi Hans Jansen (1942-2015) och den före detta shariajuristen Sam Solomon, apropå föreslagna böneutrop i Sverige. Båda var eniga om att böneutropet inte bara var en enkel kallelse till bön, utan en del av den islamiska erövringsstrategin.

– Böneutropet förmedlar budskapet att icke-troende gör fel, och varnar för att ”det finns ingen makt eller styrka utom den som kommer från Allah”. Det sistnämnda kan lätt tolkas som ett hot, sa Hans Jansen, och tillade:

– Om muslimerna vill ha full religionsfrihet i Västvärlden, bör de ge de kristna i muslimska länder samma rätt. I samma ögonblick vi hör kyrkklockor ringa i ett muslimskt land, anser jag att vi bör tillåta böneutrop i Väst.

Mer än en religion

Hans Jansen fick medhåll av Sam Solomon, som betonade att islam inte gör någon skillnad på det sekulära och det religiösa:

– Inom islam har alla religiösa doktriner en politisk tillämpning och innebörd. Islam är ett allomfattande system, det är inte bara tro och religion så som vi uppfattar det i Väst. Det omfattar politik, religion, utbildning, lagstiftning, juridik, ekonomi och militärmakt, klätt i religiös terminologi. Med tanke på det är böneutropet, adhan, mycket mer än bara en trosyttring.

Huruvida de unga männen som deltar i upploppen är praktiserande och rättrogna muslimer är alltså mindre intressant. Samma observation gjorde den danske psykologen Nicolai Sennels när han tjänstgjorde på ungdomsfängelset Sønderbro i Köpenhamn, en upplevelse han beskriver i boken Helig vrede. De ”devota” muslimerna åtnjöt visserligen högre status och var som ett slags rockstjärnor för de andra, mindre hängivna, muslimska ungdomarna. Men att de tillhörde samma ”familj” och hade samma synsätt på omvärlden rådde det ingen tvekan om.

Bland annat var en avgörande skillnad gentemot de etniskt danska ungdomarna synen på orsak och verkan. De danska ungdomarna, noterade Sennels, var öppna för att söka orsakerna till att de hamnat i problem inom sig själva. Har jag gjort något fel? Har jag medverkat till att jag sitter i en jobbig sits? Kan jag ändra mitt beteende? Denna introspektion saknades helt hos de muslimska ungdomarna. Det var bara omvärldens orättvisa, provocerande, rasistiska beteende som hade satt dem i kläm, de var offer för yttre omständigheter och ansåg sig inte själva ha någon skuld i det hela alls.

Yttrandefriheten ska trycka på ömma punkter

Här har vi alltså ett ganska trassligt problemkomplex, som inte i första taget lär låta sig nystas upp med fritidsgårdar och öppna hjärtan. Vi har å ena sidan den extremt naiva svenska Bamse-världsbilden att kramar och handhjärtan kan lösa alla problem, å andra sidan den dogmatiska och hårda islamiska världsbilden som delar upp världen i rena/orena samt premierar den starkes rätt.

Att i detta läge, som jag ser förfärande många göra, börja tala om smakfullheten i Rasmus Paludans aktioner och huruvida polisen alls borde bevilja tillstånd för dylika evenemang, är inget mindre än häpnadsväckande och förfärande. Allra helst när det är journalister som gör det, det är rena Jews for Hitler.

Yttrandefriheten finns inte till för att skydda det smakfulla, det accepterade, det alla är överens om. Yttrandefriheten finns till just för att trycka på ömma punkter och för att, som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder, utbrista: ”Han är ju naken!” Rasmus Paludans aktioner må inte vara subtila eller smakfulla, men de tjänar sitt syfte – de har avslöjat Sverige som totalt naket och i händerna på destruktiva krafter som vill ta över vårt land. Just sådana avslöjanden är faktiskt yttrandefrihetens allra mest ädla och viktiga syfte, oavsett metoden.

Bland det bästa som någonsin har sagts om yttrandefrihetens principer kom från den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray på ett möte med Trykkefrihedsselskabet i Köpenhamn 2011. I klippet nedan, som jag har textat på svenska, kan ni se och höra hans mycket eleganta förklaring till varför det är viktigt att yttrandefriheten är så vidsträckt som möjligt.