Lasse Lönndahl var Sveriges mest populäre sångare. Foto: Wikipedia.
En företeelse som under mitten av 1960-talet fick stor uppmärksamhet var så kallade protestsånger eller protestvisor. Senare försvann den termen och man kallade det hela för politisk musik. Den mest namnkunnige protestsångaren är självfallet Bob Dylan. Redan 1963 kom en svensk översättning av Blowing in the wind. Den svenska texten är skriven av Tore Lagergren (1907-1995) och har titeln Och vinden ger svar, men på en del skivutgåvor heter den Vinden ger svar. Lasse Lönndahls insjungning är den mest kända, men ungefär samtidigt sjöng Cacka Israelsson (1929-2013) in skräpet.
”Hur många steg går en vandringsman, innan han tappar sin stav, och hur många fartyg på världens hav, finner i djupet sin grav, och hur många bomber ska fällas i krig, innan det blir evig fred, och vinden ger svar, blott vinden kan ge svar, på alla de frågor som du har.”
Så lyder första versen och själva refrängen. Och vinden ger svar spelades i radio som vilken schlager som helst. Vid den här tiden var Lasse Lönndahl en av Sveriges i särklass mest populära sångare. Han omnämndes ibland som ”Sveriges äldsta tonåring”.
1964 kom Trettifyran framförd av Per Myrberg. Melodin är amerikansk och heter This ole house och den kom redan 1954. Rosemary Clooney (1928-2002) hade stora framgångar med låten. Det finns en tidigare svensk text Min idol, men Olle Adolphson (1934-2004) skrev en ny text som inleds med orden ”Denna kåk har varit våran uti många herrans år”. Vid den här tiden pågick rivningarna av äldre bebyggelse i de svenska städerna vilket var tacksamt att kommentera. Texterna passerade som vilka schlagertexter som helst.
En fantastisk visschlager
En fantastisk visschlager daterad redan 1962 heter Gustav Lindströms visa och både text och musik är signerade ovan nämnde Olle Adolphson. Andra versen lyder:
Olle Adolphson skrev fantastiska texter. Här fotograferad på 1960-talet. Foto: Wikipedia.
”Se där i båten vid håven står redan Granlund å stretar, å på Parterren står Gustav Lindström å metar, men på en stol sitter Ledigheten och spisar, kisar mot solen väger på stolen tänder en fimp, å tjänare Gustav Lindström hur haru’t idag, ja tack ska’ru ha serru, fast lagom så bra, för i morron så får man flytta till Farsta min vän, för nu ska dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd är’u me på den.”
Detta är kritik mot rivningarna i Stockholm och vi vet hur det gick – våra städer blev kalla och fula. Gustav Lindströms visa spelades ofta i radio och den är ett ypperligt exempel på när text, musik och arrangemang tillsammans utgör ett mästerligt hantverk.
Mest sålda singeln
En annan melodi som handlar om rivningar är schlagerklassikern Lyckliga gatan från 1967. Från början är det en italiensk melodi som på svenska framfördes av Anna-Lena Löfgren (1944-2010) och den välskrivna texten är signerad Britt Lindeborg (1928-1998). Refrängen lyder:
”Lyckliga gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter, tystnat har leken tystnat har sången, högt över marken svävar betongen, när jag kom åter var allt så förändrat, trampat och skövlat fördärvat och skändat, skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång, lika förunderlig och skön som den vi hört en gång.”
Textförfattaren Britt Lindeborg och sångerskan Anna-Lena Löfgren pekar mot Hagalund, området som inspirerade till texten Lyckliga gatan. Foto: Wikipedia.
Det finns knappast någon som kan skriva sångtexter på den nivån numera. Tilläggas bör att Lyckliga gatan blev skivbolaget Metronomes mest sålda singel någonsin och att den gavs ut i stereo vilket singlar inte gjorde då. Detta är den första svenska stereosingel jag känner till och förmodligen en av de första som kom någonsin. Den gavs inte ut i mono vilket var ovanligt vid den här tiden. Jag bör också nämna Riv inte vårt kvarter från 1969 insjungen av Alf Robertson (1941-2008).
Evert Taubes missfoster
1971 kom ett pekoral som antagligen skulle föreställa ett inlägg i miljödebatten. Även de främsta viskompositörerna kan uppenbarligen skapa missfoster och Evert Taube (1890-1976) skrev tyvärr Änglamark som inleds med orden:
”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna, vildrosor och blåklockor och lindblommor och kamomill, låt dem få leva de är ju så sköna.”
Evert Taube skrev fantastiska visor, men enligt Gudmundur Bragason är Änglamark ett missfoster och ett överskattat pekoral.
En bit längre fram blir det hela till något som mest liknar slagord:
”Sluta att utrota skogarnas alla djur, låt örnen flyga låt rådjuren löpa, låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”
Ett mer överskattat pekoral än Änglamark får man leta efter länge. Jo, det skulle väl i så fall vara I natt jag drömde, men den orkar jag inte ens befatta mig med.
0 kommentarer