Det var en gång, i en ganska nära framtid, en stad som var en skamfläck vilket de som hade värdegrundat den voro väl medvetna om, men allt var avsiktligt – fast det talade de styrande aldrig om. Denna stad hette Bolunda och där fungerade inget vilket också egentligen var avsiktligt. Vad staden tidigare hette mindes ingen längre.

Stundom hade invånarna tillgång till dyr elektricitet och strömmen skulle komma från vindkraftverk som voro belägna runt staden, närmare bestämt på Thunberget, i Steneviken och nere på Strandhällen. Folket bodde i små grå kyffen som voro väldigt kalla vilket berodde på den globala uppvärmningen. Alla de höga husen voro av trä, ty cement fanns icke mer. De styrande däremot bodde i pampiga villor vilket i sin tur berodde på alla människors lika värde.

Sjukhuset i Bolunda var förfallet, det enda som fanns i överflöd var sprutor. Foto: Pixabay/A_Different_Perspective.

I Bolunda fanns ett sjukhus där vård sällan kunde utföras. Den tidigare anställda vårdpersonalen hade flytt annorstädes där lön fanns att få. Ström till belysning och elektrisk apparatur fanns sällan, men sprutor fanns det gott om. De härrörde från Covids glada dagar och de delades ut alldeles gratis, så det var bara att taga för sig så länge lagret räckte. En gång för länge sedan fanns en bensindriven ambulans, men när bensinen drygades ut med moderna biodrivmedel skar motorn.

Allsköns avskum och löskefolk

I närheten av Damberget fanns det en polisstation. Dit kunde allsköns avskum gå för att få sig en kopp kaffe, ty trots att ström sällan fanns kunde polisen brygga kaffe eftersom de innehade stadens enda stormkök. Här funnos även fängelseceller där löskefolk som dissidenter och uppstudsiga pensionärer förvarades, så Bolunda hade aldrig varit tryggare. När ström fanns hade polisen bråda dagar, ty då skulle bilister som körde fortare än cyklister bötfällas.

Det fanns en melodi som var högt älskad av alla i Bolunda, ty så hade de styrande bestämt att det skulle vara. Jag vill minnas att det var Skrik-Malena och Manshatar-Zara som sjöng till ackompanjemang av en bakgrundskör som sjöng ”Tovatt-Tovatt-Tovatt-Tovatt”, men sången kunde blott spelas när ström fanns och då hörde ingen något på värdegrund av oljud från vindkraftverken.

I Bolunda fanns en butik där hyllorna mestadels stodo tomma på värdegrund av ständig varubrist. Jordbruk fanns här icke mer och livsmedel från utlandet anlände sällan ity flygplats ej längre fanns. Folket svalt och svarthandeln på stearinljus var omfattande. Karameller funnos ej att få. Den enda godsak som stundom fanns var Ygemandlar som ingen ville ha, så de voro aldrig slutsålda.

Värdegrundskola

I Bolundas värdegrundskola funnos lärjungar av allehanda kön och kulörer. Den hade förbättrats på hundrade dagar, så svennehoror fick veta sin plats och alla de svenska gossarnes ägodelar fingo strax nya ägare av annan härkomst. Den som saknade erfarenhet av hur det kändes att bli förnedrad var icke svensk. Efter många års förvaring kunde lärjungarna, befriade från kunskapens tunga börda, lämna värdegrundsskolan.

I Bolunda var det mesta grått och trist och förfallet. Foto: Pxhere.

Bolundaborna saknade möjlighet att fara till släkt och vänner som bodde annorstädes. Flyg fanns icke längre utom för makthavarne, men det visste de vanliga Bolundaborna ej ty det skulle de icke veta. Även möjligheten att resa med tåg saknades, ty även om elektricitet hade funnits voro järnvägsspåren ej farbara på värdegrund av uteblivet underhåll.

Så hände det sig att brand uppstod. Det blåste ej denna dag och brandbilen gick icke att ladda. Lyhörda trähus brinna raskt och Bolunda brann ner till värdegrunden. Blott de förvridna resterna av Morganmonumentet återstod. De styrande lade benen på ryggen och lämnade Bolunda, ty trots allt funnos fler städer att förstöra. Snipp, snapp, ainasnut, nu är den hemska sagan slut, eller blir den verklighet – vem vet?

LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 145: Fler folkomröstningar, tack!