Jag hade faktiskt inte tänkt skriva en artikel om ABBAs nya album, men det mesta jag läst och hört lämnar en hel del övrigt att önska. Varför låter det som det gör och är det något som saknas? En del av det som sagts och skrivits håller jag helt enkelt inte med om. Somliga hävdar att ABBA låter som de alltid har gjort, men det är faktiskt inte sant.

Förutsättningarna har förändrats. Musikrörelsen som ständigt hånade ABBA är ett minne blott, tack och lov. Numera är gruppen högt respekterad bland musikjournalister och i kulturkretsar, vilket inte var fallet under storhetstiden. Jag har skrivit om detta tidigare i denna serie, delarna 10-12.

1974 – året då ABBA slog igenom. Här i ett holländskt teveprogram ett par månader efter vinsten i Eurovision Song Contest.

Under 1970-talet var det otänkbart att ABBA och annan kommersiell popmusik skulle få utrymme i kulturprogram. Här i Sverige förekom denna musik sällan i radio och teve. Det kan kännas onödigt högtravande när kulturjournalister och annat löst folk som egentligen inte begriper sig på populärmusik försöker analysera den. Det blir mest känslor och i värsta fall politiskt korrekt dravel. Det bästa en radiostation kan göra är att spela musiken och låta lyssnarna bilda sig en egen uppfattning om den. Den som recenserar och/eller analyserar ett musikalbum bör åtminstone besitta elementära kunskaper i ämnet. Hur kommer det sig att SVT fick för sig att låta Fredrik Reinfeldt (av alla människor) uttala sig om Voyage? Det vet de nog inte ens själva och det tillförde ingenting.

Skämmer inte ut sig

Låt mig först konstatera att Frida Lyngstad och Agnetha Fältskog verkligen inte skämmer ut sig. Visst hörs det att de nu är äldre, men sjunga kan de fortfarande. På samtliga inspelningar använde ABBA sig av ljudteknikern Michael B. Tretow, men av hälsoskäl är han inte verksam längre. Hans frånvaro märks tydligt. Borta är Tretows sätt att spela in och mixa och följaktligen är det typiska ABBA-soundet också borta. Ljudbilden är kall och samtidigt luddig – jag kan inte förklara det på något annat sätt, men jag tror att den som lyssnar igenom plattan förstår vad jag menar. Pianoljudet låter sterilt vilket stundtals är direkt påfrestande.

Frida och Agnetha sjunger fortfarande bra. Här från premiären av Mamma Mia i London 2008 med Meryl Streep, Christine Baranski och Colin Firth. Foto: Wikimedia Commons/Daniel Åhs Karlsson.

Jag hör inte det typiska ljudet av en synt som Benny ofta använde, nämligen Yamaha GX-1. Den hörs på många av de kända ABBA-låtarna, till exempel i mellanspelet i låten ”The visitors, början på ”Lay all your love on me” och i inledningen av ”Me and I”. Voyage innehåller inget i klass med ”SOS”, ”Knowing me, knowing you”, ”Our last summer”, ”One of us” och så vidare. Det låter inte som en senkommen uppföljare till The Visitors. Efter ABBA-epoken har Björn Ulveus och Benny Andersson ägnat sig åt att skriva musikaler och musik till Benny Anderssons orkester, BAO, och influenser från den sortens kompositioner hörs tydligt på Voyage vilket stör mig. Albumet innehåller tio låtar och en kul detalj är att endast en låt tonar medan de andra nio har ett riktigt slut.

Voyage inleds med ”I still have faith in you” en ganska enahanda och bombastisk historia. Den låter som något överblivet från Kristina från Duvemåla, men vi slipper åtminstone Helén Sjöholms röst och det är ju alltid något. Albumets tredje låt ska tydligen vara en jullåt och den heter ”Little things” och den slutar minsann med en barnkör och inget öga är torrt. ”I have a dream” från 1979 var väl illa nog, men den är i alla fall en låt som man minns.

Bästa låten: When you danced with me

Sedan följer ”Don’t shut me down” som hade varit riktigt bra med en roligare produktion. ”Just a notion” är en låt som de lade åt sidan 1978. Den klafsar fram och den är enformig. Varför de valde att färdigställa låten nu övergår mitt förstånd. ”I can be that woman” är en ballad, men de har gjort flera sådana som är avsevärt mycket bättre, eller vad sägs om ”My love, my life”, eller ”One man, one woman” för att bara nämna ett par stycken. ”Keep an eye on Dan” har ett ganska trist syntarrangemang, men refrängen sätter sig lätt i huvudet. Spår 8 ”Bumblebee” liksom spår 10 ”Ode to freedom” kunde lika gärna vara något med BAO, men kanske ändå aningen bättre. Spår 9 är en snabb låt som har titeln ”No doubt about it”, som i och för sig är hyfsad, men den har inte den där hitkänslan som många snabba ABBA-låtar har.

Jag har medvetet sparat spår 2 ”When you danced with me” till sist. Jag brukar inte alltid vara så imponerad när herrar Ulveaus och Andersson låter sig inspireras av folkmusik, men här blev det riktigt lyckat. ”When you danced with me” är albumets i särklass bästa låt och här är vi nästan tillbaka i den gyllene ABBA-epoken.

LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 136: Snart kan Sverige vara en riktig polisstat