Var det bara ryska ubåtskränkningar som ägde rum i svenska vatten och inträffar de fortfarande utan att vi får veta det? I denna artikel ska jag försöka ge en bild av varför kränkningarna inträffade, vilka som låg bakom och vad syftet var.
Under Första och Andra världskriget skedde kontinuerliga kränkningar av svenska farvatten. Svenska handelsfartyg sänktes av sovjetiska och troligtvis även av tyska ubåtar – ibland av misstag och ibland med flit. Men då var det alltså officiellt krig, och det mest intressanta är egentligen det som skedde under det mer informella Kalla kriget 1945-1991.
Från 1955 och framåt finns flera omdiskuterade händelser – inträffade de eller var det fråga om hjärnspöken? I juli 1955 ska soldater från ett kustbatteri ha beskjutit en ubåt och 1980 inträffade Utö-incidenten i Stockholms skärgård då Marinen från 18 september till 6 oktober jagade en ubåt. De sköt mot skenmål och ubåten undvek skickligt att fångas in. 1981 gick den sovjetiska U137 på grund i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård och ubåtsskräcken blev total.
När U137 gick på grund strax utanför en av Sveriges största örlogsbaser väcktes frågan i Försvarsmakten:
”Varför i hela friden har vi inte kontroll på främmande ubåtsaktiviteter?”
För det var direkt pinsamt att det var en privatperson som flera gånger slagit larm om ubåten och detta trots att Nato hade varnat försvarsledningen om att de uppfångat nödsignaler från en sovjetisk ubåt långt in på svenskt territorialvatten. Det framgick med all önskvärd tydlighet att Marinen inte hade någon kontroll över vad som pågick under eller i svenska farvatten. Något måste göras och det brann i knutarna – Sverige hade inga fartyg, inga flyg och inga helikoptrar som kunde användas som plattformar för ubåtsjakt och inte heller hade man några hydrofoner värda namnet.
Ni som har läst min artikel om Estonia vet att man i detta läge började upprätta en så kallad SOSUS-kedja som övervakade all under- och övervattenstrafik i Östersjön. Detta avslöjades faktiskt redan 1998 i SVT-programmet Reportarna: Under täcket med Nato men föll sedan i glömska. Se från minut 48.
https://www.svtplay.se/video/13931512/reportrarna/reportrarna-avsnitt-22
Det är helt klart att Sverige etablerade ett system för att kunna spåra ubåtar och fartyg på främmande och svenska vatten, ett arbete som pågick under flera år. Man byggde också upp kapaciteten för att jaga ubåtar genom bättre hydrofoner, bättre vapensystem och bättre lokala hydrofonkedjor vid vissa farleder och känsliga baser.
Redan 1982 trodde kommendörkapten Emil Svensson att han kunde fånga eller till och med sänka några av de ”gäckande besökarna”. Försvarsledningen visste att den sovjetiska marinen nästan alltid gjorde som de brukade, vilket bland annat innefattade att varje höst spana i främmande vatten. Man gillrade därför en fälla kallad ”Operation Notvarp” med allt man hade i form av minor, fartyg och hydrofoner. Allt koncentrerades till ett enda ställe, Horsfjärden i Stockholms skärgård.
Det vimlar av ubåtar
Den 1 oktober gjordes den första ”säkra observationen” av en främmande ubåt. Under två dramatiska veckor sprängdes ett stort antal minor och sjunkbomber för att få upp inkräktaren till ytan. Man var helt säker på att man fångat en främmande ubåt i Hårsfjärden, men det hela slutade i ett fiasko. Ingen ubåt kom upp till ytan och flera sakkunniga personer sa i efterhand att Marinen tagit miste på ljudet av skolbåten Amalia som passerade genom Danziger Gatt i Stockholms södra skärgård. Andra påstod att det handlade om minkar eller att den svenska marinen av diplomatiska skäl släppte ut ubåten.
HKP 4B var en helikoptertyp som användes under de många ubåtsjakterna under 1980-talet. Foto: Wikipedia/Towpilot.
2008 framlades teorin att det skulle ha varit en Nato-ubåt, troligtvis från England eller USA. Detta kan dock inte stämma eftersom dessa båda länder vid tillfället inte hade någon ubåtsklass som kunde genomföra ett sådant uppdrag. Om det var en Nato-ubåt var den troligtvis från ett annat Nato-land. Denna teori framfördes i programmet Uppdrag Granskning och även i Svenska Dagbladet 2010 av Mathias Mossberg som var huvudsekreterare i två utredningar om de kränkningar som engagerade hela Sverige.
1983 pekade Ubåtsskyddskommissionen (SOU 1983:13) ut Sovjetunionen, vilket ledde till en diplomatisk fnurra på tråden och försämrade förbindelser. Mellan 1983 och 1984 inträffade ett flertal pådrag där minor sprängdes i Törefjärden, utanför Sundsvall, i Törefjärden igen och i Karlskrona släppte marinen 22 sjunkbomber. Efteråt bedömdes alla av Försvaret som ”icke sannolika kränkningar av främmande makt”. Under midsommarhelgen 1985 fotograferades en trolig miniubåt i ytläge vid Skår i Gullmarsfjorden, men det gick inte att avgöra vilken nation den kom ifrån.
Mellan 1987 och 1990 inträffade fem ubåtsincidenter. Vid mineringslinjen i Kappelshamnsviken utanför Gotland upptäcktes spår av en miniubåt vid magnetslingan och en misstänkt ubåt jagades i Hävringebukten utanför Oxelösund. Försvarsmakten slog fast att en kränkning av Västkusten inträffat, men lade inte fram några bevis. Ska man tolka det som att främmande makt har erkänt kränkningen och att den därmed lagts till handlingarna? En större ubåtsjakt i två faser skedde vid Brämön utanför Sundvall, där svenska enheter jagade en möjlig ubåt och fick enligt vissa uppgifter bort den från svenskt vatten. Den 1 februari 1990 kränkte den västtyska ubåten U-13/S192 svenskt farvatten utanför Simrishamn, incidenten tillskrevs felnavigering och den västtyska regeringen framförde en diplomatisk ursäkt.
En medveten psyop?
På hösten 1992 konstaterades en kränkning i Hävringebukten utanför Oxelösund, vilken ledde till vapeninsats med torped. Sedan försvann kränkningarna plötsligt, även om civila observationer fortsatte strömma in till Marinen. Det dröjde ända till 2011 innan nya rapporter om ubåtar (flera felaktiga) kom fram, men en optisk observation av främmande undervattensverksamhet gjordes mellan Öckerö och Hönö (Göteborg) som bedömdes som mycket trovärdig. Under åren fram till 2014 kom det periodvis in rapporter om främmande ubåtar, men de flesta avfärdades som felaktiga.
Dåvarande ÖB Sverker Göransson på presskonferensen 2014 där han slog fast att en ubåt från främmande makt hade kränkt svenskt territorium. Foto: Wikimedia Commons.
Den 15 oktober 2014 startade en ubåtsjakt i Stockholms skärgård efter flera trovärdiga indikationer och observationer och helikoptrar, fartyg och hemvärn sattes in. Insatsen, som kallades Operation Örnen, pågick fram till 19 oktober och tre veckor senare kallade regeringen till presskonferens. Där slog dåvarande överbefälhavare Sverker Göransson fast:
– Försvarsmakten kan nu bekräfta att en mindre ubåt kränkt svenskt territorium. Om detta råder inget tvivel. Vi kan utesluta alla alternativa förklaringar. Det är fullt klarlagt att främmande makt har kränkt svenskt territorium under vattnet. Allvaret i detta är uppenbart.
Ett år senare lämnade Försvarsmakten en rapport till regeringen om händelsen och kom då fram till att det verkligen hade varit en ubåt men att de nu hade en ”annan förklaring”, och att kränkningen skett av misstag … Vem talade om för Försvarsmakten att det var ett misstag?
2015 och 2018 kom rapporter om ubåtsperiskop (Stockholms ytterskärgård) och ubåtstorn (Askrikefjärden) men dessa föranledde inga jaktinsatser.
Carl Bildt antydde att sovjetiska specialförband hade ”picknick på svenska kobbar och skär”. Foto: Wikimedia Commons/Janwikifoto.
Mellan 1981 och 1994 registrerades cirka 4 700 enskilda observationer i vad vi skulle kunna kalla för ubåtsskräck eller ubåtsmani – särskilt efter U137s grundstötning. Det gick så långt att utländska u-båtar som följde folkrätten och internationell lag genom att gå genom svenskt yttre territorialvatten i övervattenläge (vilket de har rätt till), inrapporterades, förföljdes och attackerades. Betänk också effekten av att militär, politiker och mainstreammedierna hela tiden upprepade att det var sovjetiska ubåtar som kränkte Sverige och att Carl Bildt antydde att sovjetiska specialförband hade ”picknick på svenska kobbar och skär”.
Vilken sinnesstämning skapades då i det svenska folket? Rysskräck? Man kan dock säga att det fanns visst fog för det eftersom de sovjetiska specialförbanden (Spetsnaz) övades hårt för ett anfall och enligt mina källor befann de sig i såväl svenska farvatten som på svensk mark. Och vem kan se skillnad på en ubåt från Warszawapakten och en från Nato när de går i periskopläge?
2001 gjordes en omprövning (SOU 2001:85) av alla inrapporterade misstänkta ubåtskränkningar 1981-2000. Av dessa ansågs endast fem-sju vara faktiska kränkningar. Detta väcker frågan: Var mediehysterin om ubåtarna under Kalla kriget medvetna psyops, det vill säga psykologiska operationer? Den frågan vägrar mina källor svara på och därför får läsarna dra sina egna slutsatser. Det talades inte högt om psyops på den tiden, men numera finns flera psyopsförband i Försvaret.
Misslyckade svenska ubåtsjakter
Om det bara fanns fem-sju verkliga ubåtar att jaga måste man ställa sig frågan om all ubåtsjakt egentligen var meningslös? Eller var det i själva verket ett spel för gallerierna? På frågan om Försvarsmakten verkligen gav all information till de statliga utredningarna vill mina källor inte säga något alls.
Eller släppte Försvarsmakten i väg ett stort antal ubåtar från främmande makt? Mina källor vill varken bekräfta eller dementera, men jag får ett generellt svar om varför man kan ha släppt dem:
– Om du har en möjlighet att följa främmande ubåtar som rör i sig i svenskt vatten, se deras operativa mönster, registrera dess kapaciteter och så vidare, så talar du inte om för den lede fi att du kan det genom att helt plötsligt angripa dem! För då kommer de att ana oråd, se över och kanske förändra sin operativa verksamhet och möjligheter. Så länge fienden tror att han är trygg fortsätter han med sin verksamhet och vi kan fortsätta följa och registrera. Det är ett ess att spara i rockärmen till den dag kriget kommer. Dessutom vill ingen ha en diplomatisk kris som kanske undergräver svensk politik mot i värsta fall både Väst och Öst.
Ända sedan den första ubåten konstruerades har denna typ av farkost utnyttjats för hemliga operationer. Warszawapakten och senare Ryssland ville kartlägga sjöfartsleder, kustförsvarsanläggningar, landsättningszoner för invasionsstyrkor, hamnar, fasta minspärrar, avlyssna kommunikationskablar och stjäla utrustning (exempelvis fasta hydrofoner), spionera mot marina övningar, testa Sveriges beredskap och ubåtsförsvar, skaffa information om nya militära fartygs hydrofon- eller sonarprofil för att få fart och andra egenskaper, insättande av operatörer (spioner), träna specialförband som Spetsnaz och kort sagt kartlägga Sveriges försvars- och beredskapsförmåga militärt till sjöss.
Vi får aldrig veta säkert
Men om nu även Nato var här med ubåtar, vad kan de ha haft för anledning att kränka svenskt farvatten? Vi var ju nästan allierade efter Olof Palmes hemliga försvarssamarbete med Nato. Jo, i händelse av krig med Warszawapakten skulle vissa av Natos dieselubåtar (speciellt danska, tyska och holländska) grupperas om till den svenska skärgården och använda den som skydd eller bas. Ingen källa vill avslöja om Nato de facto planerade att upprätta en eller flera baser på svensk mark i händelse av krig med Sovjetunionen, men det är förstås inte helt osannolikt att de ville kunna slå till mot sovjetiska flottan och dess baser vid den baltiska kusten för att sedan försvinna in på svenskt vatten.
Nato ska även enligt obekräftade källor ha kontrollerat svenska kommunikationskablar åt svenskarna då Sverige misstänkte att Sovjet hade applicerat avlyssningsutrustning på vissa kablar. Dessutom ska Nato ha testat den svenska beredskapen för ubåtsjakter på begäran av Sverige. Det vill säga att man övade i skarpt läge, och alla utom de högsta befälen på både sidor visste vad som skedde och varför.
Olof Palme inledde ett hemligt försvarssamarbete med Nato. Foto: Wikimedia Commons.
Därför var det viktigt för Nato att kartlägga den svenska kusten, placera ut avancerad navigationsutrustning i våra vatten, träna på att navigera här så att man kunde maximera en eventuell krigsinsats. Man räknade kallt med att svenskarna i händelse av krig skulle upplysa om minspärrar, ubåtsnät och andra försvarsarrangemang, samt slå dövörat till om Nato-ubåtar passerade i svenska inre och yttre farvatten.
Frågan är också om Sovjet kände till Sveriges intima samarbete med och förhållande till Nato. En källa säger så här:
– Ryssarna hade en mycket klar bild av att Sverige spelade under täcket med Nato, de hade källor högt upp i den svenska ledningen, alltså Försvarsstaben, UD och regeringen, samt Natokällor som gav dem den informationen.
Är anledningen till att det nuförtiden inte sker några ubåtskränkningar (som vi känner till i alla fall) att Sverige via det så kallade SOSUS-systemet har sådan koll att ingen ubåt kan närma sig den svenska kusten utan att Försvarsmakten får en varning? Vet ryssarna detta och gör därför inte några större ansatser att närma sig svenskt vatten? Gäller detsamma för Nato? Systemet funkar och inga test av beredskapen behövs?
De här frågeställningarna vill mina källor inte kommentera, utan säger bara:
– Du får dra dina egna slutsatser, kan inte kommentera något av detta.
Att det militära samarbetet med Nato var sanktionerat av den svenska försvarsledningen behöver man nog inte tvivla på, liksom att denna politik var väl förankrad i regeringskretsen. Finns det skriftliga avtal som fortfarande gäller som relegerade förhållandet under Kalla kriget mellan Sverige och Nato? Kanske, men frågan är om de finns kvar eftersom papper har en tendens att försvinna från svenska arkiv – och finns de så är de antagligen hemligstämplade för tid och evighet.
Fotnot: SVT publicerade i går del 1 av sin nya dokumentär i två delar om ubåtskränkningarna.
För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
0 kommentarer