Förr skrev man brev och det fanns åtskilliga som gjorde brevskrivandet till stor konst. Under 1900-talet blev telefonen visserligen allt vanligare, men det var länge dyrt att ringa långväga telefonsamtal såsom så kallade rikssamtal, till exempel mellan Stockholm och Göteborg. Utlandssamtal kostade en hel förmögenhet, så de flesta tog sig sällan råd att ringa vänner som bodde utomlands. Följaktligen skrev man brev till dem. Man tänkte igenom vad man skulle skriva eftersom det gällde att få med allt som var väsentligt.

Brev bevarades för eftervärlden, men dagens sms och mejl försvinner ut i cyberrymden. Foto: Pixnio/congerdesign.

Detta medförde också att många satte sina innersta tankar på pränt. Många sparade de brev de fick vilket medförde att senare generationer kan ta del av hädangångna släktingars och vänners innersta tankar. Att brev sparades medförde dock även att hemligheter och för brevskrivaren pinsamma episoder kunde avslöjas. Brevet var ju inte avsett för någon annan än mottagaren. Numera är det betydligt billigare att ringa och den som inte gör det kan ju alltid skicka ett mejl eller SMS och hur man formulerar sig är väl inte alltid så noga eftersom man kan skriva ett nytt sedan och det är få som sparar elektroniska meddelanden, så det blir inget för eftervärlden att ta del av. Är det förresten någon som för dagbok nuförtiden?

Bilderna försvinner med mobilen

Nu är det många som fotograferar med hjälp av sina mobiler. Förr var fotografering en betydligt dyrare hobby. Detta gällde särskilt om man ville ha en riktigt bra kamera. Följden blev att många satte värde på sina bilder och sparade dem i fotoalbum som eftervärlden kan ha glädje av. Jag känner personer som har ägnat sig åt att fotografera i decennier och i ett fall vet jag att en mig närstående äldre man har kvar fotografier som hans far har tagit. Nu tas det bilder med mobilen och i många fall försvinner de när mobiltelefonen byts ut, så det blir inget för senare släktled att ta del av – hoppsan, så kan det gå.

Diabilder var vanliga i skolundervisningen: Foto: Piqsels.

Det var väl inte så vanligt i hemmen men det fanns projektorer där man kunde visa stillbilder, så kallade diabilder, som visades på en filmduk. Systemet var ganska vanligt i skolorna och det fanns undervisningsmaterial bestående av ett ljudband med inläst text och ett pip eller pling som markerade när man skulle byta bild. Att ta rörliga bilder var inget som var tillgängligt för gemene man. Det fanns visserligen kameror där man använde sig av smalfilm, men det blev inget ljud på de filmerna. I början av 1980-talet blev videon vanlig i hemmen. Man spelade in teveprogram för att kunna se dem i efterhand och så småningom kunde man köpa eller hyra filmer. Fler och fler skaffade sig videokameror för att kunna dokumentera till exempel sina barns uppväxt. Hur många kan spela upp sina gamla videokassetter nu?

En del av oss minns 1990-talet. Det var då som datorerna på allvar gjorde sitt intåg på arbetsplatser och i hemmen. Då lagrades dokument och annat på disketter. Somliga kanske har en och annan diskett innehållande något värdefullt, men för det första kanske det hela är gjort i något ordbehandlingsprogram som inte går att få tag på och fristående diskettstationer går nog snart inte att köpa. Känns det bra?

Ljudformat som försvann

DAT-kassetten blev inte långlivad. Foto: Wikipedia.

En del av oss äger ett antal rullband eller kompaktkassetter som vi vill kunna spela upp eller digitalisera. En fungerande rullbandspelare eller ett fungerande kassettdäck kan man nog hitta eftersom de tillverkades rätt länge. Värre är det med Minidisc (MD) som var ett ganska kortlivat format och DAT-band ska vi bara inte tala om. CD-spelare finns fortfarande, men de har tyvärr blivit en nischprodukt och en bra spelare är ganska dyr och nuförtiden är det få som prioriterar bra ljud. Mobiltelefonen får tydligen duga. Usch!

Man kan fortfarande få tag på en grammofon (jag använder helst inte ordet vinylspelare eftersom det inte är heltäckande). Det finns visserligen billigt krafs som närmast kan anses förstöra skivorna, men det tillverkas också bra grammofoner som är relativt överkomliga i pris. Många av dessa skivspelare är även utrustade med möjligheten att spela 78-varvare (det heter verkligen inte stenkakor), men då får man också skaffa sig en 78-varvsnål eftersom dessa skivor har bredare spår. En intressant följd av det ovan skrivna är att det är lättare att skaffa sig möjlighet att spela upp en skiva från det tidiga 1900-talet än att spela upp en DAT-kassett från 1990-talet.

I våra dagar är det många som tycker att man inte behöver äga fysiska exemplar av favoritfilmerna eller skivorna – det har jag skrivit om tidigare. Jag känner personer som har drabbats av att någon låt, av upphovsrättsliga skäl, har försvunnit från Spotify. Det kan också hända att musik eller filmer av politiska skäl censureras, eller helt försvinner från strömningstjänster. Nätjättarna hjälper så hjärtans gärna makten med att tillrättalägga vår historia. I detta avseende tvingas jag konstatera att den mörknande framtid är vår.

LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 124: Den moderna ljudmiljön är en sanitär olägenhet

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >