Revolver med The Beatles. Foto: Flickr/Willem Alink.
Klas Qvist föddes 4 augusti 1966 och dagen därpå, det vill säga 5 augusti släpptes The Beatles ”Revolver” i Storbritannien, vilket Klas gärna påpekade eftersom det var ett av hans favoritalbum. Han växte upp i Sexdrega som är en del av Svenljunga kommun. När föräldrarna skildes flyttade han, hans mamma samt hans bror till centralorten Svenljunga. Eftersom Klas var blind gick han i Johannebergsskolan i Göteborg. De hade så kallade Tomtebodaklasser för i huvudsak helt blinda elever. Denna verksamhet fungerade som en filial till Tomtebodaskolan i Solna som hade det huvudsakliga ansvaret för blindundervisningen i Sverige. De elever som inte bodde i Göteborg inackorderades hos familjer under veckorna och for hem över helgerna. Klas talade alltid väl om den familj som han fick bo hos. Under mellanstadiet blev han integrerad och fick börja i en vanlig skola hemma. Han gick senare på Marks gymnasium i Marks kommun.
Klas flyttade tidigt hemifrån och i hans etta med sovalkov på Bäckemadsvägen var jag många gånger. En ovanlig detalj med den lägenheten var att det faktiskt fanns en dörr till sovalkoven vilket gjorde att den närmast kunde beskrivas som ett halvt sovrum.
Det första musikinstrument Klas ägde var ett piano och han ägnade mycket tid åt att sjunga och spela, det vill säga när han inte lyssnade på popmusik. Så småningom lärde han sig också att spela gitarr. Han började tidigt skriva egna låtar och han uppträdde i hemtrakterna i olika sammanhang. Under 1980-talet var han med i band som Liquid Lunch och Starpiece. Jag vill minnas att det senare av dessa band uppträdde vid någon ganska obskyr festival i Stockholm 1987. Han framträdde också som soloartist i olika sammanhang.
Höll till i ett kulturhus
Klas höll ofta till i något slags kulturhus i Borås som kallades Centralen – senare Föreningen tåget. Detta var en samlingsplats för kulturutövare. Det var en del teatermänniskor, men framför allt musiker. Det måste påpekas att verksamheten faktiskt inte var särskilt politisk. Under några år arbetade Klas som mörkrumstekniker vid mammografin på Borås lasarett. 1991 flyttade han från Svenljunga till Borås. Han gifte sig 1992 och fyra år senare flyttade paret Qvist till Stockholmstrakten. Någon gång runt sekelskiftet skilde de sig. Ganska snart flyttade Klas tillbaka till Borås. Så småningom fick han anställning inom Borås kommun där han arbetade fram till sin bortgång. 2005 blev han tillsammans med sin Annika. Paret tillhörde mina och min hustrus allra närmaste vänner.
Klas Qvist bodde i Borås och arbetade för kommunen. Foto: Wikimedia Commons/Amjad Sheikh.
Det var ganska stor åldersskillnad mellan Klas och mig, men vad spelade det för roll när vi hade samma intresse för musik? Vi träffades första gången hos gemensamma vänner någon gång 1982.
På sätt och vis är det kanske aningen märkligt att Klas och jag började göra musik tillsammans. Någon gång under 1987 var vi hemma hos goda vänner. Klas hade med sig en kassett med inspelningar som hans band Starpeace hade gjort i en studio. De som lyssnade på de inspelade låtarna var imponerade. Jag hade en helt annan uppfattning och eftersom jag inte drar mig för att redovisa mina åsikter upplyste jag de församlade om att det helt enkelt lät för jävligt! Det lät som man hade ställt ut rockbandet i en hangar. Balansen var obefintlig och alltsammans var en ekoindränkt sörja. Var ljudteknikern döv? Jag fick senare veta att de som drev studion tyckte sig ha rätt att bestämma hur det skulle låta. Att Starpeace var betalande kunder var tydligen ovidkommande.
Blev plötsligt producent
Våren 1988 var jag nere hos Klas och hälsade på. På ovan nämnda Centralen fanns det en inspelningsstudio utrustad med en 8-kanalig bandspelare. Det bör påpekas att ljudutrustning i allmänhet och inspelningsutrustning i synnerhet var betydligt dyrare på den tiden än vad den är nu. Jag funderade på om det inte skulle gå att åstadkomma något med de här möjligheterna. I samma veva spelade Klas upp en kassett med två låtar som han hade spelat in i studion tillsammans med en tjej som hette Kicki. Jag tyckte att det borde gå att göra något av det här och plötsligt hade jag blivit producent. Snart upptäckte vi att det behövdes fler låtar, så då blev det till att rafsa ihop några och en del av dessa är jag tacksam för att ni aldrig kommer att få höra. Jag lade en och annan bakgrundsstämma och spelade några percussioninstrument och mixade. Bandnamnet var ganska bra, The Feelharmonics kallade vi oss. Våren 1990 var det hela klart.
Percussion är ett samlingsnamn för slagverk som används i en ensemble eller orkester. Foto: Pxhere.
Det kom till min kännedom att några som jag kände hade dragit igång en studio i Vallentuna utanför Stockholm. Vi tänkte att vi skulle testa vad den studion gick för och redan efter första dagen hade vi bestämt att vi skulle spela in ett album där. Den första låt som blev färdig heter ”I never told a soul” och den ligger med på vårt debutalbum som heter ”119 Agony Street” som vi ville ge ut 1991, men som slutligen utkom för strömning och nedladdning förra året. Sedan flyttade studion till Barkarby och där spelade Agony Street in ”Songs for William” som också utkom förra året och den gjorde vi i en liten fysisk upplaga som går att köpa via mig.
Duktig på att laga mat
Under ett antal år hade vi mindre med varandra att göra. Klas pluggade och jag fortsatte jobba, gifte mig och på fritiden drev jag och ett par kompisar ett litet skivbolag som återutgav äldre svensk schlagermusik. Låtskrivandet hade jag, till skillnad från Klas, lagt på hyllan. Efter ett antal år återupptogs dock kontakten. Min fru och jag hälsade årligen på Klas och hans flickvän i Borås. Vi kände Annika långt innan Klas och hon träffades.
Med tiden blev Klas oerhört duktig på att laga mat. Det var kött, grytor, kycklingrätter med mera. Jag minns gärna hans oxfilé med egen pepparsås. Han lagade världens godaste kyckling, kort sagt var han en mycket matglad person vilket syntes tydligt. Han åt absolut inte fisk, korv och ost. Man gick alltid proppmätt från matbordet när Klas bjöd på middag. Han tyckte också om att äta en synnerligen stadig frukost.
En sak som förenade oss var en stundtals något udda humor. Många av skämten gör sig inte bra i skrift och de är dessutom ganska interna. Låt mig bara konstatera att det skrattades mycket när vi träffades alla fyra.
Jag måste berätta om vad som hände på en födelsedagsfest som vi båda var inbjudna till. Detta hände för omkring 30 år sedan. Det serverades ärtsoppa och punsch. Plötsligt säger värden att ”det ska ändå ner samma väg” varpå han hällde sin punsch i sin ärtsoppa vilket väckte stor munterhet. När jag tyckte att ”det borde jag ha tänkt på” tog Klas sin punsch och hällde i min ärtsoppa vilket väckte ännu större munterhet.
Klas var lite hemlig
Klas hade väl inte visat något jätteintresse för politik, men med tiden vaknade hans intresse och då gick det fort. Första gången han gick ut med sina åsikter offentligt var i ett sommarprogram i podden ”Ingrid & Conrad” publicerad 15 augusti 2017. Anki och jag visste inget förrän vi fick syn på podden, så det var en total överraskning för oss. Klas kunde vara litet hemlig. Så småningom började han skriva för Ingrid&Maria och resten är historia som man säger. Det är förresten Klas och jag som har gjort signaturmelodin till Ingrid&Marias poddar Nyhetshelgen och Nyhetsveckan. Hans engagemang ledde till ett drev iscensatt av kulturmarxisterna på ökända Borås Tidning vilket det har skrivits en hel del om på denna sajt.
Klas gjorde sammanlagt fyra soloalbum. På de tre sista använde han sig av artistnamnet ”Citizen K”. När musiken återutges kommer de under hans riktiga namn eftersom det var hans kompanjoners idé att han skulle ha ett artistnamn. Förutom dessa skivor producerades ett album som efter en tvist som avgjordes med förlikning drogs in, helt i enlighet med Klas krav. Det var albumet med Mikael Ramel som det också har skrivits om på denna sajt.
När Klas arbetade med sitt sista soloalbum ”III” frågade han om jag ville lyssna på materialet och komma med synpunkter. Det slutade med att jag blev medproducent på 8 av de 13 låtarna. I samma veva började vi komponera tillsammans igen. Det gick riktigt bra. 2018 började vi spela in nytt material. Det hela kom av sig i samband med drevet, men snart kunde vi återuppta projektet. I samband med att Klas fick rätt i upphovsrättstvisten med sina före detta kompanjoner fick han mer energi än på länge. På inrådan av en gemensam vän köpte vi varsin inspelningsmaskin, så nu kunde vi börja göra vissa pålägg hemma. Allt gick på räls, tio av 14 låtar på albumet var helt färdiga, ytterligare en nästan färdig, en påbörjad och två som vi inte hade börjat spela in. Klas ville också spela in och ge ut ett album tillsammans med sin flickvän, men så blev det inte.
Tog bara en vecka
Måndagen 28 juni gick Klas inte till arbetet eftersom han kände sig krasslig. Han fick hög feber, men den gick ner med hjälp av febernedsättande tabletter. Däremot hade han värk i kroppen och han förlorade aptiten och kunde inte få i sig fast föda. Vid 9-tiden på morgonen 5 juli ringde Annika och meddelade att Klas hade åkt ambulans till sjukhuset. Mitt på dagen ringde jag upp henne för att ta reda på om hon hade hört något. Jag fick då veta att hon precis hade kommit fram till sjukhuset och så kom det: ”Klas finns inte längre.” Det finns inte ord som kan beskriva den bottenlösa förtvivlan och sorg som vi kände när vi fick detta besked. Allt var förändrat för alltid och det tog bara en vecka.
Klas sörjs av sin flickvän, mor, bror och otaliga vänner. Vila i frid, Klas. Utan dig blir våra liv aldrig de samma.
LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 121: Hoppsan, så kan det gå!
För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
Sorgen är obeskrivlig och stundtals outhärdlig. Är så glad att vi fick riktig kvalitetstid sista gången jag träffade honom och berättade hur mycket han har betytt för mig. Försöker vända sorgen till att känna heder att jag kände en sådan unik och fantastisk person men tomrummet kommer alltid att finnas där.
Someday Man av Paul Williams är en låt som jag alltid har och alltid kommer förknippa med Klas. Han brukade alltid spela den för mig när jag var liten. En oerhört fin låt som passade hans livsfilosofi. Jag kan inte lyssna på den numera utan att få tårar i ögonen.