Vem hade kunnat tro detta, att någon, allra minst undertecknad, skulle skriva om så vitt skilda artister som Eric Clapton, Van Morrison och Johnny Rotten i en och samma krönika? Det går liksom inte riktigt ihop. Men under de senaste månaderna har de visat sig ha en hel del gemensamt. De har, både via sin musik och i färska intervjuer, riktat skarp kritik exempelvis mot woke- och cancel-kultur, nedstängningar i samband med covid-19 och nätjättarnas censur av oliktänkande.

Van Morrison har ofta beskrivits som temperamentsfull både av och på scenen. På de första inspelningarna med sitt dåvarande band Them påminde hans sångstil om den hos en person som just upptäckt att flickvännen och bästa polaren inlett ett förhållande. Thems korta tid i rampljuset var präglad av inre stridigheter och medlemsbyten. Efter några enstaka hits – däribland ”Here Comes The Night” och ”Gloria” – upplöstes bandet 1966. Morrison lämnade sin födelsestad Belfast på Nordirland och reste till USA, där producenten och låtskrivaren Bert Berns lockade med studiotid och kontrakt med det nystartade skivbolaget Bang Records. Det var under den här tiden som ”Brown Eyed Girl”, en av Van Morrisons allra populäraste låtar, spelades in och gavs ut.

Van Morrison med Them 1965. Fr.v. Billy Harrison, Alan Henderson, Van, Peter Bardens, Pat McAuley. Foto: Wikipedia

Det visade sig dock att de inte drog jämt och efter Berts hastiga bortgång av en hjärtattack i december 1967, hävdade hans änka Ilene Berns att det var de kreativa grälen med Morrison som resulterade i makens alltför tidiga död. Det blev en lång kontraktsdispyt mellan Morrison och Ilene, som numera alltså ägde Bang, under vilken sångaren hindrades från att uppträda live i New York. Han slog sig tillfälligt ner i Cambridge, Massachusetts, där han fördrev tiden med att supa och ringa in till en av stadens radiostationer fram på småtimmarna och önska obskyra rhythm & blues-låtar.

Van Morrison köptes så småningom ut från Bang Records för 20 000 dollar av skivbolaget Warner Bros. Transaktionen mellan Warner och Bang ägde rum en kväll, tre våningar upp i ett övergivet parkeringshus på Nionde Avenyn på Manhattan. Joe Smith från Warner kom dit och lämnade över en påse innehållande 20 000 dollar till fyra väntande män som räckte över kontraktet från Bang, signerat och klart. När Smith senare svarade på frågor om händelsen, sa han: ”Vi sa inte ett ord till varandra och jag skyndade mig därifrån eftersom jag befarade att killarna skulle slita kontraktet ur händerna på mig så fort de fick pengarna.” På frågan om han vet vilka de var, svarade Smith: ”Nej. Jag har inte sett dem sedan dess. Ingen av dem tillhörde branschen.”

Illa dolt hämndbegär

Historien om Morrisons dispyt med Bang hade nått konsertarrangörer i New York.  Flera av dem ville inte boka Morrison eftersom de var rädda för repressalier, vilket i sin tur resulterade i att han nu var luspank. Han lyckades trots detta hålla sig flytande med hjälp av några spelningar och det nya kontraktet med Warner gjorde att han åter kunde ägna sig åt studioarbete. Albumet Astral Weeks spelades in under några intensiva dygn på hösten 1968. Plattan, inledningsvis en försäljningsflopp,  har sedan dess omgärdats av ett närmast mytiskt skimmer och den har ofta hamnat högt uppe på listor över rockens bästa album.

Skivbolagsägarna Bert och Ilene Berns stångades med den egensinnige Van Morrison. Foto: Okänd

Trots att Morrison alltså inte längre tillhörde Bang, var han fortfarande förbunden att under en 12-månadersperiod spela in 36 låtar av Berns. Resultatet blev en samling låtar som mestadels var variationer på ett och samma tema, nämligen ”Twist and Shout”, en av Berns mest kända låtar. Inspelningen klarades av på en dag med endast en ostämd akustisk gitarr som ackompanjemang. Med illa dolt hämndbegär jobbar sig Morrison igenom titlar som ”Twist and Shake”, ”Shake and Roll” och ”Scream and Holler”. Jag behöver väl knappast tillägga att Ilene Berns inte ansåg att Morrison fullföljde sin del av avtalet och att hon avfärdade det hela som veritabelt nonsens. Låtarna fick sin officiella release först 2017 på en trippel-CD innehållande allt Morrison spelade in på Bang.

Van Morrisons tankar om skivbolagsfolk, manager och journalister har av förklarliga skäl aldrig varit särskilt höga, vilket fått till följd att han ofta porträtterats som lynnig. Trots detta har han i drygt 50 år nästan alltid gått hem hos musikkritiker – det vill säga fram till nu.

Eric Clapton blev efter debuten med engelska Yardbirds 1964, snabbt en av världens mest hyllade gitarrister. Efter genombrottet med singeln ”For Your Love”, lämnade Clapton emellertid gruppen för att i stället gå med i John Mayall’s Bluesbreakers.

1966 bildade Clapton supergruppen Cream tillsammans med basisten Jack Bruce och trumslagaren Ginger Baker. Även detta samarbete blev relativt kort. Gruppen existerade i lite drygt två år, men det var ändå tillräckligt för att trion skulle revolutionera rockens utveckling. Utan Cream, möjligen tillsammans med The Who och The Jimi Hendrix Experience, är det inte alls lika självklart att musikaliska begrepp som hårdrock och heavy metal hade existerat.

Eric Clapton – en blyg och hjälpsam kille

Clapton var i motsats till Van Morrison en ganska så blyg uppenbarelse. Under tiden med Cream valde han ofta att stå med ryggen vänd åt publiken under de långa solopartierna. Han blev med tiden så trött på sin position som gitarrikon att han medvetet tonade ner gitarrspelet, och alltsedan solodebuten 1970 har han hos den breda publiken varit minst lika känd för sina insatser som sångare.

Under sin karriär har Clapton ofta och gärna hjälpt andra artister. 1968 medverkade han på ett av spåren på The Beatles vita dubbelalbum, nämligen George Harrisons låt ”While My Guitar Gently Weeps”. Året därpå ingick han i kompbandet bakom John Lennon och Yoko Ono när de framträdde som The Plastic Ono Band vid en musikfestival i Toronto. Under åren som följde förblev banden med The Beatles starka och han är en av mycket få musiker som kan stoltsera med att ha hjälpt gruppens alla medlemmar även efter splittringen 1970.

Eric Clapton har under sin karriär samarbetat med massor av andra artister. Här på scen med Tina Turner i London 1987. Foto: Wikimedia Commons

Eric Claptons liv har kantats av motgångar. Under några år på 1970-talet var det väldigt nära att han slutade som ett av rockens många knarkoffer. Han upphörde med både alkohol och droger i samband med att sonen Conor föddes 1986.

I mars 1991 förolyckades den då blott fyraårige Conor när han föll från ett öppet fönster på 53 våningen i New Yorks East Village. Händelsen fick ett märkligt efterspel när Clapton, från början mest i ett slags försök till självterapi, skrev låtarna ”Circus Leaves Town” och ”Tears In Heaven” och det var när den senare av låtarna gavs ut 1992 som han fick sin största hit på många år.

Smarta affärsmän uppfinner punken

I England skulle det med tiden bildas en motreaktion till det som många av 1960-talets överlevare, däribland Clapton, stod för. Man har ofta hyllat punken som ett lysande exempel på en revolution som hade sin början bland gräsrötter, men riktigt så enkelt var det förstås inte. Det handlade i lika hög grad om att några väldigt observanta och kvicktänkta affärsmän valde att sadla om och ta plats bland rockens mest ökända managers. Bernard Rhodes tog hand om The Clash och Malcolm McLaren stod i kulisserna och log brett redan innan The Sex Pistols tog sina första trevande ackord.

Vivienne Westwood och Malcolm McLaren 1981. Enligt Westwood var hon egentligen aldrig intresserad av en sexuell relation med McLaren, vilket kroppsspråket på bilden möjligen bekräftar. Icke desto mindre var paret tillsammans i många år och fick en son. Foto: Okänd

1975 befann sig McLaren i något av en återvändsgränd. Han hade precis varit i New York och lagt märke till den växande punktrenden bland musiker som The Ramones och Richard Hell. Han ingick ett informellt managerskap med det då snabbt sönderfallande bandet New York Dolls, men när det inte var tillräckligt för att hålla ihop gruppen, återvände McLaren till London och butiken han drev tillsammans med modedesignern Vivienne Westwood på King’s Road.

Butikens namn och tema hade ändrats några gånger under åren, men under namnet Sex kretsade det mestadels kring bondage-utstyrsel.

Bland McLarens klienter fanns vid denna tid The Strand, ett Londonband bestående av Steve Jones på gitarr, Glen Matlock på bas och Paul Cook på trummor. De var på jakt efter en frontman, men sökandet hade än så länge inte burit frukt. Nu lade McLaren emellertid märke till en ung arbetslös kille som ofta höll till på King’s Road. Han hade färgat håret grönt och klippt det till synes på måfå, så att det helt saknade form  och han var iklädd en Pink Floyd-t-shirt. Den hade nu orden I HATE skrivna ovanför det engelska rockbandets namn och logga och på bilden av bandets medlemmar var ögonen bortkarvade så att man bara såg stora hål. Den unge mannen lystrade till namnet John Lydon, men han skulle inom kort bli världsberömd som Johnny Rotten.

Lydons synnerligen remarkabla uppenbarelse imponerade starkt på McLaren som genast började smida planer. Hans idé var helt enkelt att applicera sina färska upplevelser bland New Yorks punkare på Englands ungdomar, och det lyckades han bra med.

McLaren sammanförde John Lydon med killarna i The Strand. Det stod snabbt klart att Lydon var i det närmaste tondöv, men de andra i bandet lät sig övertalas av McLaren och det som nu inleddes kan endast beskrivas som en kometkarriär.

Musikhistoriens rörigaste karriär

The Sex Pistols, som gruppen nu börjat kalla sig, skulle bara inom ett år skapa stora rubriker i världspressen, först i samband med att gruppens två singlar – ”Anarchy In The UK” 1976 och ”God Save The Queen” 1977 – gavs ut och sedan via en mängd mer eller mindre skandalartade konserter och teveintervjuer. Även om The Sex Pistols alltså närmast var att betrakta som en skapelse av McLaren, var det ingen av de andra punkgrupperna som kom i närheten beträffande genomslagskraft och tillhörande ikonstatus.

I februari 1977, bara några månader efter debutsingeln, fick basisten Glen Matlock sparken från The Sex Pistols. Bandet, som nu var i akut behov av en ersättare, vände sig till en av Rottens gamla kompisar, John Simon Ritchie – mer känd under smeknamnet Rotten gett honom, Sid Vicious.

Vicious hade ett kaotiskt förflutet och det skulle inte bli bättre. Trots att han, åtminstone till en början, föreföll i det närmaste obildbar på bas – Motörheads förgrundsfigur Lemmy hade försökt undervisa honom utan att lyckas – så insisterade Malcolm McLaren på att han var oslagbar rent imagemässigt. Hans attityd var helt enkelt den rätta.

Sid Vicious och Nancy Spungen. Foto: Wikipedia

En redan instabil Sid Vicious kastades rakt in i en av musikhistoriens allra rörigaste karriärer. Han förälskade sig i Nancy Spungen, en groupie hemmahörande i New York som för tillfället uppehöll sig i London enbart i syfte att ragga upp en av de där nya punkarna som skapade så mycket tidningsrubriker. Valet föll på Sid Vicious, något som innebar början till slutet för båda.

Spungen var redan rutinerad droganvändare och det dröjde inte länge innan Vicious var precis lika insyltad. Det gjordes till och med försök, både av Malcolm McLaren och de övriga i Sex Pistols, att ”rädda” Sid från Nancy, men det slutade i stället med att de båda flyttade till New York, där de tog in på det legendariska Chelsea Hotel i New York.

I januari 1978, efter fyra singlar och endast ett album, var sagan om The Sex Pistols all. Det var under ett kaotiskt framträdande på San Fransiscos Winterland, som Rotten plötsligt lämnade scenen med orden ”Har inte ni också en stark känsla av att ni har blivit lurade?” De resterande spelningarna på The Sex Pistols första USA-turné ställdes in. Trots detta hölls bandets varumärke igång i ytterligare ett år, främst på initiativ av McLaren som lockade med sig enstaka medlemmar, däribland Sid Vicious, in i några märkliga projekt, bland annat dokumentärfilmen The Great Rock n’Roll Swindle och singeln ”Noone Is Innocent”, där gruppen kompar tågrånaren Ronald Biggs som vid tiden uppehöll sig i Brasilien för att på så sätt slippa undan ett långvarigt fängelsestraff hemma i England.

Den 12 oktober 1978 påträffades Nancy Spungen knivskuren till döds i det rum som hon och Sid hyrde på Chelsea Hotel. Sid arresterades och åtalades för mord. Vid polisförhören lämnade han motstridiga uppgifter om händelsen; först att han och Nancy hade ett gräl under vilket hon föll på en kniv och senare att han inte mindes någonting. Efter att ha genomgått en avgiftningskur på häktet i Metro-fängelset på Rikers Island, släpptes Sid mot borgen 1 februari 1979. Han gav sig genast ut och köpte heroin och dog av en överdos följande natt. Sid Vicious blev 21 år gammal.

Tre legender och äkta rebeller mot överheten

Johnny Rotten/John Lydon under en konsert med Public Image Ltd 2010. Foto: Shell Smith/Flickr

I slutet av 1978 var Johnny Rotten, numera verksam under sitt riktiga namn John Lydon, tillbaka med ett nytt projekt, Public Image Ltd, ett löst sammansatt band som han skulle komma att arbeta med i perioder under flera decennier. Han har också med jämna mellanrum återförenats med Sex Pistols, bland annat 1996, då de gav sig ut på turné för att, som den typiskt odiplomatiske Rotten sade: ”Tjäna tillbaks lite av de pengar som McLaren blåste oss på.”

Det är bara att konstatera att Morrison, Clapton och Rotten på olika sätt uppnått absolut legendstatus. Clapton och Morrison är jämgamla och deras karriärer kom igång ungefär samtidigt. Båda var starkt influerade av amerikansk blues och country och de har nyligen spelat in en låt tillsammans. Van Morrisons senaste album heter Latest Record Project Vol. 1. En del 2 lär redan vara klar och ämnad för release om bara några månader.

Det nya albumet är fullspäckat med texter som skulle ge vilken globalist som helst dålig nattsömn, eller vad sägs om titlar som ”Why Are You On Facebook” och ”Where Have All The Rebels Gone”. Det kommer förstås inte som någon chock att albumet sågats jäms med fotknölarna i världspressen.

I fallet Eric Clapton har medierna, i sin iver att deplattformera och slänga människor med fel värdegrund under bussen, emellertid inte lyckats fiska fram tillräckligt med färska nyheter. Det räcker tydligen inte med att håna honom för att han nyligen berättade om biverkningarna han fick efter att ha tagit covidsprutan, att han ett tag var orolig att de domningar han upplevde i händerna, skulle hindra honom från allt fortsatt gitarrspel etcetera, eller bara ondgöra sig över att han nyligen spelade in en lockdown-kritisk låt tillsammans med Van Morrison. Nej, bättre upp! Dra den om Enoch Powell också när ni ändå är igång, och för vilken gång i ordningen!

Enoch Powell, mannen bakom det legendariska ”Rivers of Blood”-talet, hyllades av Clapton. Foto: Allan Warren/Wikimedia Commons

Det var under en period av kopiöst drickande på 1970-talet, som den gode Clapton kunde vara så full att han fick bäras på och av scenen. Monologerna han förde mellan låtarna (några av dem finns på Youtube), var tydliga indikationer på att han kanske borde ha stannat hemma i Surrey alternativt skrivit in sig på en klinik i Anonyma Alkoholisters regi, något han faktiskt hade vett att göra några år senare.

Men Clapton valde i stället att inte sticka under stol med hur det var ställt. Vid det aktuella konserttillfället i Birmingham i augusti 1976, inledde han en brännvinsstinkande tirad där han bland annat hyllade den kontroversielle invandringskritiske engelske politikern Enoch Powell, något som tidningarna onekligen påmint honom om några gånger sedan dess. Att sedan Clapton, under betydligt nyktrare former, flera gånger försökt gjuta olja på vågorna genom att förklara att det han sa inte var riktat mot enskilda invandrare, snarare ett försök att åskådliggöra vad som händer i spåren av ett lands oansvariga asylpolitik, har naturligtvis inte hjälpt. Trots detta har man inte helt och hållet lyckats deplattformera Clapton. Han har något genuint sympatiskt över sig och hans åsikter påminner om dem hos den engelska arbetarklassen och hans ord hade säkert passerat mer eller mindre obemärkta om de hade kommit från ett ordinärt fyllo i tunnelbanan. Fast helt säker kan man förstås inte vara, inte numera när polisen lägger ner stora resurser på hembesök i bästa actionstil hos obeväpnade pensionärer som yttrat sig ”olämpligt” på Facebook.

Johnny Rotten röstade på Trump

Johnny Rotten har ofta hamnat i fokus för sina åsikter. Han saknar helt och hållet filter, vilket märks i de många intervjuer som finns. Han säger precis vad som faller honom in. Ett bra exempel på detta var när han under en intervju med MTV i slutet av 1980-talet, sa att den sydafrikanske frihetskämpen Nelson Mandela inte var bättre än någon annan av världens ledare. Han hade ju också blod på händerna. Yttrandet måste ha fått en och annan svensk att sätta kaffet i vrångstrupen. Detta var inte så långt efter ANC-galan på Scandinavium i Göteborg, en manifestation till stöd för den sydafrikanska organisationen som Sverige alltid haft ett gott öga till, även efter att världen nåtts av uppgifterna om Winnie Mandelas minst sagt ljusskygga aktiviteter under åren då hennes make fortfarande satt i fängelse på Robben Island.

Nigel Farage. Foto: Wikimedia Commons/Gage Skidmore.

Johnny Rotten, som varit amerikansk medborgare sedan 2014, har nyligen gått ut med att han röstade på Trump i valet 2020 och att han bytt fot i Brexit-frågan, från att ha varit emot utträdet ur EU till att numera starkt gilla Brexits mest kände förespråkare Nigel Farage. Han har formligen rasat mot woke-kulturen, vars utövare enligt honom inte bara är utrustade med skithjärnor – de ser också som sin livsuppgift att kasta alla som inte håller med dem under bussen.

Det här är verkligen stort! Clapton har visserligen inte alltid varit musikkritikernas kelgris, men jag kan mycket väl tänka mig att en del skribenter milt uttryckt biter på naglarna, eller kanske snarare sliter sitt hår just nu. Att varken den legitimerade tjurskallen Van Morrison eller den gamle punkikonen Johnny Rotten längre tycks vilja gå champagne-vänsterns ärenden, är närmast att betrakta som omvälvande.

När ett lands kändiselit gemensamt går ut, påhejade av regimmedia och gissningsvis även Löfven-juntan, och kampanjar för att vi ska kavla upp ärmarna och ta sprutan, samtidigt som människor som försöker bidra till att debatten åtminstone blir en aning nyanserad, unisont blir förlöjligade, då är det ett skrämmande tydligt bevis på att saker har gått fullständigt överstyr. Jag hoppas verkligen att Magnus Stenlund har rätt när han i en av sina senaste ledare på Swebbtv liknar oss svenskar vid ett fiskstim, där alla visserligen simmar åt samma håll, men där förändringen kan komma väldigt snabbt och hela stimmet plötsligt bara vänder och simmar i motsatt riktning. Som exempel nämnde Stenlund det som inträffade i de forna Öststaterna i slutet av 1980-talet.

Tänk tanken att några ur den svenska musikergräddan, säg Ulf Lundell, Joakim Thåström och Per Gessle, plötsligt skulle förklara fullt krig mot kulturmarxisterna. Jag anser att Morrisons, Claptons och Rottens ställningstaganden är på den nivån. Kommer det här att betyda att fler kulturpersonligheter i förlängningen öppet vågar gå emot strömmen här i Sverige och annorstädes? Det vore i så fall fantastiskt. Inte en dag för tidigt!

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Klas Qvist

See author's posts