När det 1989 stod klart att DDRs historia som nation snart var till ända spred sig brandlukten över Berlin. Inget konstigt med det – alla regimer som faller på grund av krig eller folkliga revolutioner förstör vartenda spår av komprometterande material, sådant som bevisar brott såväl mot de egna medborgarna som mot andra stater. Det är av yttersta vikt att skydda hemliga källor, informatörer, spioner, kollaboratörer och illegala handlingar som akter om mord på misshagliga personer.

När västliga underrättelsetjänster så småningom fick tag i dokument från Stasi HVA, Hauptverwaltung Aufklärung blev de ofta besvikna. Det gick nämligen inte att identifiera informatören eftersom allt som fanns var ett täcknamn och ett nummer, exempelvis Pekka XV/11/69.

På Stasikorten fanns endast täcknamn och nummer. Foto: Okänd.

Att den östtyska underrättelsetjänsten använde ett system med registreringsnummer och täcknamn för sina källor berodde förstås på att ingen utom personens ”handler” skulle veta vem han eller hon var. Namnen på källan/agenten fanns däremot i två papperskartotek – ett kallat F16 (F=Formblatt, på svenska standarkort) med ett täcknamn och viss information samt ett kartotek kallat F22. Det var F22 som innehöll vital information om personen: fullt namn, födelseår, bakgrund och dylikt. För att få fram korrekt information var man alltså tvungen att korsreferera mellan dessa två arkiv. F16 och F22 kallas i Väst ofta för Rosenholzkartoteket eller Rosenholzakterna, men detta namn har inget med Stasi att göra – det är helt enkelt den amerikanska CIA-benämningen.

Kartoteken förstördes

Under 1970-talet hade Stasis två arkiv blivit så stora att de var näst intill omöjliga att hantera. Man började då flytta över informationen till mikrofilm, något som dock visade sig vara ett sådant enormt arbete att man bara använde mikrofilmsarkivet för nya kontakter. När DDR föll gick papperskartoteken till dokumentförstöraren eller brändes upp av Stasi, tillsammans med stora delar av mikrofilmsarkivet.

Så för att kunna identifiera förrädarna fick respektive lands säkerhetstjänster ta fram papper, penna och datorer och börja analysera de fragmenterade informationsbitar de kunde få fram ur resterna av Stasis arkiv.

Lyckades de? Jag ska nu berätta den sanning jag har fått från mina källor. Den är inte synonym med någon av de många täckhistorier (varav många köptes av KGB-källor i Warszawa), om hur delar av dessa mikrofilmer kom att hamna i händerna på CIA.

KGB-avhopparen Vasili Mitrokhin. Foto: Wikipedia.

En anställd i Stasiarkivet arbetade i smyg för CIA – och var den som tog kopior av mikrofilmerna, fotograferade av vissa pappersakter, precis som den ryske KGB-arkivarien Vasili Mitrokhin. Båda dessa operationer betraktas som de största underrättelsesframgångarna i CIAs historia. Det kommer troligen att dröja innan hela sanningen om hur det gick till exponeras och jag återkommer till varför.

CIA satt alltså på stora delar av kartoteken, men visste de andra västliga säkerhetstjänsterna att CIA hade fått tag på dem? Svaret på den frågan är: Nej!

Det var inte förrän tyskar och amerikaner inledde ett samarbete för att avslöja en centralt placerad Stasiagent som fortfarande var aktiv i Natohögkvarteret, som tyskarna förstod att amerikanerna (till skillnad från dem själva) hade tillgång till Stasi-kartoteken F16 och F22. Det handlade om Rainer Rupp med kodnamnet Topas/Mosel – en västtysk som under studier i Mainz 1968 lät sig värvas som Stasi-agent och 1997 anställdes på Natohögkvarteret.

CIA satt på sprängstoff

Det var först när den östtyske officeren Heinz Busch 1990 hoppade av som Nato fick kännedom om denna spion i deras eget högkvarter – problemet var bara att Busch inte visste vem spionen var, bara att han fanns. Med hjälp av Rosenholzkartoteken lyckades man få fram namnet Rainer Rupp som 1993 greps och dömdes till tolv års fängelse.

CIA-högkvarteret Langley i Virginia. Foto: Picryl.com.

I samband med detta insåg tyska Säpo, BfV (Bundesamt für Verfassungshutz), att amerikanerna satt på detta sprängstoff. Först efter mycket långa och hårda förhandlingar fick BfV ta del av en bråkdel av kartoteken. Deras krav om att få tillgång till alltsammans avslogs och det slutade med att tyskarna bara fick komma till CIAs högkvarter Langley, läsa och för hand skriva av information ur kartoteken. Och bara det som gällde tyska medborgare. Först i början av 00-talet fick tyskarna informationen på cd-skivor.

Nu till den intressanta frågan: Vad visste Säpo om Stasis verksamhet?

Om jag får tro mina källor så hade Säpo ingen aning om omfattningen av eller vilka svenskar som på ett eller annat sätt jobbade för Stasi. De kanske hade misstankar eller fick information från andra säkerhetstjänster. Allt som allt har bara två svenskar officiellt dömts för spioneri för Östtysklands räkning – 1971 dömdes två personer till fängelse för förberedelse till spioneri.

Informationen kom med krav

Först 2000 får Sverige nys om att det finns ett register över Stasispionerna hos CIA. Det inträffade när den tyska regeringen, representerad av underrättelsechefen Ernst Uhrlau, den 14 februari detta år kallade till ett officiellt och sedan flera inofficiella möten med representanter ifrån Danmark, Norge, Finland och Sverige. Han förklarade där att information om Stasispioner i de nordiska länderna fanns i ett register i USA som kallas Rosenholzkartoteket, information som sträcker sig fram till 1988.

Om ni är intresserade av sådan information kan ni få den, men den kommer i så fall med vissa krav, meddelade Ernst Uhrlau.

Ett av kraven är tydligen att informationen ska behandlas enligt amerikansk lag. Exakt vad det innebär är svårt att säga, men det är uppenbart att den inte får hanteras av kreti och pleti hos säkerhetstjänsterna och definitivt inte ges till medierna eller på annat sätt komma ut i offentligheten.

Förre SD-riksdagsmannen Thoralf Alfsson. Foto: Nya Tider.

Exakt vad som sedan sker är något av mysterium, och här finns mycket motsägelsefull och förvirrande information. I riksdagsmotionen 2012/13:K368 av Thoralf Alfsson och Jonas Åkerlund (SD) från 2012 kan man läsa:

”Säkerhetspolisen kunde år 2001 konstatera att det fanns 57 personer i Sverige för vilka det fanns indikationer på att de på något sätt hade verkat för östtysk underrättelsetjänst.”

”Sedan år 1960 har 170 Mfs-medarbetare [Mfs=Stasi] varit involverade i svenskt arbete. 23 DDR-medborgare har varit aktiva i Sverige som informatörer till utlandsspionage, vid sidan av den ordinarie reseelitgruppen. De var aktiva inom diplomatiskt område och eller i trafik-, näringslivs- och kulturområden. 153 svenskar spionerade för DDR-statssäkerheten.” (Not detta enligt Den tyska myndigheten BStU som hand har de tyska Stasiarkiven)

”Sverige har år 2000 genom svenska ambassaden i Berlin lämnat sitt samtycke till att uppgifter i Rozenholzkartoteket som rör svenskar får lämnas från USA till Tyskland. Huruvida så skett är emellertid oklart.”

En vitbok blev en svartbok

Varför denna information först skulle till Tyskland och sedan kanske till Sverige är oklart, för det tyska avtalet med den amerikanska regeringen stipulerar att de endast får handha information om tyska medborgare. Svaret ska vara att Sverige vill att Tyskland ska ”hålla på informationen” åt Sverige och ”endast tillåta seriösa efterforskningar på begäran av Sverige”. Vad som menas med detta och vad konsekvenserna är torde de lärda diskutera, troligen för tid och evighet. Vem får göra vad och vilka efterforskningar? I sin bok ”Mina politiska fighter” beskriver Thoralf Alfsson det politiska spelet som gjorde att hans önskan om en vitbok i ärendet i stället blev en svartbok, det vill säga en mörkläggning av allt som rör Stasi och dess svenska medlöpare.

Professor emerita Birgitta Almgren. Foto: Wikipedia.

Enligt vissa källor fick Sverige 2007 ut 500 täcknamn från CIA, men mestadels bara från F16-kartoteket – endast tio av namnen kom från både F16 och F22. Det var dessa handlingar som professor emerita i tyska, Birgitta Almgren, efter mycket om och men fick ta del av och som ledde till att hon 2011 kom ut med boken Inte bara spioner. Det var först efter en dom i regeringsrätten hon fick tillgång till delar av arkiven – och mot löfte om att aldrig avslöja namnen.

Med andra ord kan man utgå från att den information Säpo fick från CIA torde vara ganska urvattnad. Litar de inte på Säpo och Sverige?

Säpo påstår att det fanns 57 svenska Stasi-spioner, Birgitta Almgren utreder 53 i sin bok, BStU, den myndighet som förvaltar Stasiarkiven, uppger att de var 153 medan frilansjournalisten Björn Cederberg skriver om 500 i sin bok Kamrat Spion och nämner sedan att 900 svenskar är registrerade av STASI HV A. Så vilket är egentligen det korrekta antalet?

Kom ihåg att vi här har att göra med vad Stasi kallade IM (Informeller Mitarbeiter) inofficiella medarbetare och de är bara en kategori. Stasi hade flera kategorier för utlandsagenter och informatörer så kanske är det därför antalet varierar? Det fanns en kategori för aspirerande kandidater, så kallade IMK (Informeller Mitarbeiter Kandidat) och en del andra specialkategorier. Är detta ett spel av Säpo och andra makter för att förvilla oss? Handlar det om att de inte hade någon koll alls eller skyddar de vissa personer, partier eller intressegrupper? Mer om detta i del 2.

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler