I min lilla hemstad finns kyrkor som välkomnar alla människor och ser det gemensamma mänskliga värdet som det högsta av alla värden. Det är fint och väldigt humant.
David Beckham har varit både älskad och hatad under karriären. Foto: Wikipedia
Men det finns många av oss invånare i staden som inte är religiösa och som drar oss för kyrkans gemenskap som tyvärr ofta drar till sig extremister och fanatiker. Visst, tänker ni, precis som om dessa inte existerar i sportens värld? Det gör de definitivt. Men jag tycker det är bättre att folk ”extremistar och fanatismar” i sportens värld än i den filosofiska/existentiella. Och ja, folk har blivit mördade på grund av missade straffar, och det stämmer att man i vredesmod hängde upp dockor av David Beckham på var och varannan pub i England efter ett olyckligt rött kort mot Argentina i VM 1998 – och det var fruktansvärt.
Men om man vågar sig på en liten teoretisk jämförelse: Hur många extremister/fanatiker mördar andra människor för sin trosuppfattning? Exakt. Vart ska vi då ta vägen, om vi är lite skeptiska till kyrkan? Svaret är uppenbart: Sportbaren!
Diskriminering genom restriktioner
I min lilla hemstad finns det en sportbar. Till skillnad från kyrkan, som verkar blomstra under pandemin, lider sportbaren en långsam, plågsam och framför allt en moraliskt, politiskt och epidemiologiskt sanktionerad död. Min kyrka, sportbaren, har länge varit stängd från klockan 20, och inte öppnat förrän klockan 16. Den har även varit stängd på söndagar. Stängd på SÖNDAGAR!!!
Om kristendomen har söndagen som vilodag ägnar vi fotbollsfans söndagarna åt tillbedjan av vår gud, det vill säga sport, och utövandet av vår religion fotboll. Endast på sportbaren, på helgförmiddag, helgeftermiddag och helgkväll, har vi en euforisk gemenskap i vår kyrka, det vill säga sportpuben. Det är som om svenska folket helt missat att restriktioner för sportbaren leder till långvarigt lidande, depression, cynism och människoförakt hos dess församlingsmedlemmar. För utan sportbar finns ingen sann humanism kvar, som vi inbitna nihilister och cyniker behöver, för att kunna ha en fortsatt tro på mänskligheten, yttrandefriheten och demokratin.
Demokratiskt, åsiktstolerant och diskrimineringsfritt
”Fotbollens Messias” Erik Niva. Foto: Wikipedia
Under alla år som sportfrälst har jag aldrig haft så trevliga, intressanta och lärorika samtal som när jag började gå till den lokala sportbaren och titta på fotboll. Inte nog med att mitt konservativa sinne vidgades då jag genom fotbollens Messias, Aftonbladets Erik Niva, lärde mig att analys av fotboll är lika poetiskt, elegant, vältaligt och samhällsdebatterande som det som står att finna i litteraturvetenskapen, lingvistiken och statsvetenskapen. Den ligger i och för sig rätt nära psykologin, genusdiskursen (fast som debattämne, inte som predikan), retoriken och galghumorn.
Många av stadens galningar och byfånar är varmt välkomna till sportbaren för att titta på, analysera och filosofera kring fotboll. Nils är en övervintrad teologistudent från Lunds universitet, som är så fysiskt härjad att han ser 20 år äldre ut än han är, och så socialt handikappad att folk blir rädda för honom. Men han har en humor som är torrare än de torraste Göteborgsskämten, och är dessutom djupt religiöst troende. Det spelar ingen som helst roll hur Nils är på sportbaren – så länge hans samtal kan kopplas till fotboll. Det är som ett slags “halva inne” vid vårt Liverpool FC-stambord – vi vet hur dryg han kan vara – men ofta inleder han konversationen med hur Liverpool spelar eller hur det gick för Liverpool i senaste matchen. Eller, om han är på bushumör, att fråga om vi hejar på Arsenal. Oavsett är han alltid välkommen vid vårt bord.
Härliga dårar
Jag har många härliga dårar i min bekantskapskrets på sportbaren. Det är helt fantastiskt. Människoöden, tårar och glädje, gemenskap som jag hade missat om det inte vore för puben. Stefan, som förlorat fru och barn i en bilolycka, är sjukpensionär och ofta ute och promenerar. På puben ler han alltid och pratar om de senaste matcherna i Premier League. Dag, som jobbar på ICA Maxi i grannsamhället, har även han så mycket sorg i sitt liv att han alltid är ute och promenerar eller cyklar, men han kommer in på puben för att söka lite värme och gemenskap. Brynäsfanset Fredrik håller på Gefle i Allsvenskan och har vuxit upp på barnhem för föräldralösa trots att hans mamma levde. Det är mamman som kommer från Gävle som gett honom kärleken till Brynäs och Gävle. Pappan höll även på Liverpool visade det sig, så han är självklart en i gänget.
Mina egna scouse-dårar [scouse är dialekten som talas i Merseysideområdet kring Liverpool] Stevie och John – så oerhört scouse att de skrämmer vettet ur svenskar som försöker tycka de är roliga och inte alls ironiska och otrevliga. De är så rädda för att stöta sig med dem (de kan vara farliga på fyllan på riktigt, då ingen av dem har några som helst gränser eller överlevnadsinstinkt). Och Nina – vilken kvinna! Hon borde vara varje feminists våta dröm. Hon är småbarnsmamma som är fullständigt öppen om hur jävlig en graviditet är och hur svårt det är att komma ur en förlossningsdepression, hon har en herrans massa reptiler i sitt hem, hon kör Harley Davidson, är civilingenjör och har rest över hela världen – främst till helt livsfarliga områden i Mellanöstern, Sydostasien och Afrika. Vi välkomnar alla dårar i vår kyrka.
Jag har bögkompisar som jag tycker är fantastiskt trevliga människor. Men med undantag av Melodifestivalen, sex och skvaller brukar våra konversationer bli rätt ansträngda. Men under stora fotbollsturneringar, såsom EM och VM, är vi helt plötsligt i samma universum. Nu flyter konversationen likt rinnande vatten, nu avhandlas yttermittfältare, tyska tränare och dess koppling till synthband från 1980-talet, spelarnas frisyrer, deras rumpor, deras WAGs (flickvänner och fruar), med mera. Vi har tillsammans fascinerats över domarskum, VAR, korruption, nationalism och nationalsångens samhällsvärde.
Artikelförfattaren (tvåa från höger) med delar av Liverpool-gänget på puben Stars&Stripes i Karlskrona. Foto: Privat
Överbrygga mellanmänskliga klyftor
I mitt läraryrke ser jag ständigt just fotbollens makt att överbrygga mångahanda mellanmänskliga klyftor gällande hudfärg och etnicitet. De flesta svenska gymnasieelever tittar på Allsvenskan, många på Premier League och Champions League, och en hel del även på Serie A och La Liga. Sydamerikanska elever och de från Mellanöstern följer nästan alltid La Liga, och relativt ofta även Serie A. Månget möte och kontakt har skapats mellan dessa elevgrupperingar genom samtal om fotboll. Efter ett tag är de svenska eleverna engagerade i La Liga, de utlandsfödda börjar kolla på Premier League, och när det är dags för Champions League, EM eller VM då flödar gemenskapen och förståelsen om vilket slags språk som ska talas – fotboll, vilket konversationsämne som gäller – fotboll, vilka regler som gäller – fotboll och hur man uppför sig – fotboll! Nya etikettsregler skapas – som att den enda ursäkten att ta upp en mobiltelefon under en match är för att titta i en sport-app.
I sportbaren respekterar vi även till viss del våra fiender. Det är alltid laddat att analysera motståndarlaget med ett tillhörande fan, då man tyvärr som fan är enögd hur man än vrider och vänder på det. Detta är den största anledningen till att jag aldrig kommer att vinna vår Fantasy Premier League-buckla. Jag måste alltid ha med tre Liverpoolspelare och en av dem måste alltid vara min lagkapten. Ni kan ju tänka er hur det gått för mig i år … Nåväl, även United-fans, Liverpool-fans, Bayern- eller Real Madrid-fans har ju så oerhört mycket ominerad mark som man gemensamt kan täcka! Ytterligare ett exempel på vår religions magi. De gemensamma punkterna övervinner alltid det faktum att vi är fiender. ”Fan, vad West Ham spelar bra just nu! Ja, för sautan – man har ju trott på dem i ett par säsonger nu, men i år har de ta mig faan levererat! Skål!”
Den ständiga nattvarden
Och så inleder vi den ständigt pågående nattvarden, som är ett obligatoriskt moment på alla sportbarer världen över, förutom de stackarna som lever där det gäller alkoholförbud: Vi dricker öl! Lager för det mesta. Ibland blir någon lite uttråkad och beställer en ale. Men, en rimlig ale som kostar en rimlig summa, till skillnad från de humlestinna snordyra ale som hipsterna håller på med. Vi skålar för Andy Carroll, för Fredrik Ljungberg, för såpbubblor och alla diskussioner om vilken del av London West Ham egentligen kommer ifrån. Skål för the fokking Hammers!
West Hams gamla hemmaarena Boleyn Ground, Upton Park kallad, i östra London. Arenan revs 2017 och laget spelar numera sina hemmamatcher på Olympiastadion. Foto: Wikimedia Commons
Ibland delar vi bröd. Jag orkar inte mer pommes – är det någon som vill ha? Ska vi dela på en pizza, jag är inte så hungrig? Jag beställde nötter till oss alla så det är bara att ta! Vi delar alltid popcorn-korgar tillsammans, minst fyra per träff. Vi är inte så noga med vilken typ av mat det är som ska symbolisera vår frälsares kropp, såsom en oblat. För oss symboliserar all delad mat ett förkroppsligande av vårt Liverpool – Salahs kropp – ave Mo! Pax Vobiscum!
Mitt lilla Liverpool-gäng har vuxit med åren. Vi är väldigt olika individer, ofta med väldigt olika åsikter, politisk tillhörighet, syn på genusfrågan, invandrarfrågan, hbtq-frågan och så vidare. Men vi är alltid helt och hållet eniga gällande vår kärlek till Liverpool, sporten, och fotbollen – och framför allt till människor och till varandra. Och att vår sportbar och vår fotboll har möjliggjort allt detta.
Humanismens förestående död?
Nu när vår kyrka nästan tvingats stänga och alla dårar inte kan träffas så ofta, då kyrkan är stängd under matchtid eller matchdag, är det väldigt lätt att glömma all den kärlek vi får genom vår religion.
Tina Alm. Foto: Privat
Därför var det oerhört glädjande att läsa i Aftonbladet att en mängd fotbollsspelare, främst spanjorer och Realspelare, står upp för damfotbollen. Inte på det löjligt fjäskiga sättet då man påstår att damfotbollen har samma tekniska och fysiska kvaliteter som herrfotbollen (damfotbollen har däremot andra kvaliteter som herrfotbollen saknar – men det är en annan diskussion). De visar att det viktigaste som finns i livet är att vi delar så mycket: Som mänsklighet och passion. Passionen för sport och fotboll. Och för alla duktiga, trixande ekvilibrister som utövar detta, så att vi andra som ej besitter den begåvningen kan få så mycket mening i våra liv.
Fotbollen som fenomen visar att både damer och herrar, vita och svarta, kloka och dårar, unga och gamla, muslimer och kristna har något stort gemensamt – passionen! Och givetvis kärleken till våra sportbarer, där vi håller våra gudstjänster i vördnad för Det Vackra Spelet och allt som förenar oss i en värld hemsökt av splittring.
Om artikelförfattaren: Tina Alm är lärare i svenska och engelska och ett inbitet fan av Liverpool FC. Under fotbolls-EM hejar hon självklart på Sverige. Och England.
För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
0 kommentarer