Jag är en före detta statstjänsteman som sedan snart tre år är pensionerad, tack och lov! Jag känner ett antal människor som är, eller har varit statsanställda hos andra myndigheter än den jag arbetade på. Vidare har jag vänner som arbetar, eller har arbetat i kommuner och landsting.

Förr skulle en offentliganställd vara neutral i sin tjänsteutövning, men det var då. Numera är det ett ständigt bjäbbande om värdegrund – ett favoritord som kan betyda allt och ingenting och därför är synnerligen användbart. Någon som plötsligt anses ha fel värdegrund kan självfallet gå miste om löneförhöjningar, eller i värsta fall förlora sitt arbete.

Skattepengar är till för att slösas bort

Det är jättekäckt med omorganisationer. Vad sådana ska leda till är inte alltid så noga. Huvudsaken är att man kan hyra in någon eller några svindyra konsulter. Många av dessa tillhör tveklöst kategorin vår tids kvacksalvare. Vad all denna idioti kostar har naturligtvis ingen betydelse eftersom skattebetalarna tvingas stå för notan. Visst händer det att en omorganisation leder till förbättringar, men det är lätt att avhjälpa med en ny omorganisation och en till och ytterligare en och så vidare. Jag har tappat räkningen på alla omorganisationer som jag själv har drabbats av.

Att byta namn på myndigheter är dyrt och populärt. Jag var handläggare på Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) som 1 januari 2013 bytte namn till Myndigheten för tillgängliga medier (MTM). En anledning till namnbytet var att uppdraget breddats från att vara ett bibliotek för talböcker och punktskriftsböcker till att omfatta andra så kallade tillgängliga medier. Ytterligare en anledning var nog att den dåvarande generaldirektören gärna ville resa ett monument över sig själv. Det var dessutom han själv som såg till att få den tjusiga titeln och följaktligen en oförtjänt fet lön. Det var tydligen inte fint nog att vara bibliotekschef. Jag hade väldigt litet med hans efterträdare att göra. Företrädarna har jag inget ont att säga om. Jag måste upplysa er om att det från början fanns ett annat DDR-influerat namnförslag, nämligen Myndigheten för anpassade medier! Det sägs att detta namnförslag till och med var väl magstarkt för den då sittande Reinfeldt-ministären.

Det finns otaliga berättelser om hur det kan gå till inom den ”ofantliga” sektorn. Jag blandar mina egna med andra som vänner och anhöriga har berättat för mig.

Fick alkoholproblem

På en statlig myndighet var en man anställd som fick alkoholproblem. Periodvis hade han hög frånvaro, men när han var på jobbet utförde han ett gott arbete. Det finns reglerat i avtal att en anställd med missbruksproblem ska erbjudas rehabilitering, men så skedde inte i detta fall. I stället tyckte den myndighetens ledning att han skulle förnedras och följaktligen tvingade de honom att på ett personalmöte inför alla sina arbetskamrater berätta om sina alkoholproblem. Detta hjälpte naturligtvis inte honom. Arbetsgivaren bestämde sig då för att mannen skulle avskedas och han fick två årslöner på ett bräde och så var de av med honom. Snyggt?

På en statlig myndighet var en man anställd som fick alkoholproblem. Myndigheten tvingade honom att på ett personalmöte inför alla sina arbetskamrater berätta om sina alkoholproblem. Foto: Pixabay/jarmoluk.

Det var en gång en statstjänsteman som hade fräckheten att ha synpunkter på några saker som ledande personer på den myndighet där han var anställd ville genomföra. Han blev inkallad till ledningen och de krävde att han skulle skriva på ett papper där han lovade att inte framföra sina åsikter. Han vägrade! Myndighetens ledning hotade honom på olika sätt, de ville bli av med honom. Tråkigt nog för dem spelade han in samtalen vilket självfallet gjorde att ledningen fick kalla fötter. Det hela slutade visserligen med att myndigheten blev av med honom, men det blev riktigt dyrt för dem och det kunde de gott ha.

Prideflaggan i receptionen

På en kommunal enhet fanns det en samhällsvägledare som tyckte att man skulle ha Prideflaggan i kommunens reception. Telefonister, receptionister och andra samhällsvägledare motsatte sig detta eftersom det skulle signalera att individer som tillhörde sexuella minoriteter skulle vara mer välkomna än andra. Den här gången blev det inget av med denna idiotiska idé, men det finns säkert kommuner som genomför denna och andra liknande stolligheter.

Överallt ställs det krav på att Prideflaggan ska vaja i olika kommunala verksamheter. Foto: Pixabay/skoddeheimen.

Att inte hantera skattebetalarnas pengar så illa som möjligt tycks närmast vara en dödssynd inom offentligfinansierad verksamhet. Följaktligen tycker man att det är finfint att släpa iväg till exempel kommunanställda till någon konferensanläggning eller något hotell med övernattning i stället för att konferera på arbetsplatsen. Jag känner inte någon som uppskattar den här sortens tilltag. Jag minns inte vilket år det var, men en gång fick de för sig att TPB, som det då fortfarande hette, skulle genomföra planeringsdagar och dessutom besöka den numera ökända bokmässan i Göteborg. Ett drygt hundratal personer reste från Stockholm till Göteborg och övernattade tre nätter på ett fint hotell och detta fullkomligt onödiga slöseri var det ni skattebetalare som betalade för.

Slappdräggsmentalitet

Kay Pollak. Foto: Wikimedia Commons.

I vårt äckligt flummiga tidevarv finns det inom den ”ofantliga” sektorn en slappdräggsmentalitet som går ut på att det är viktigt att ha roligt på jobbet. Jag har ett namn på denna vämjeliga inställning: Trivselterror. Att utföra ett gott arbete är uppenbarligen oväsentligt. Ett bra exempel på trivselterror är när personalen på en kommunal enhet tvingades iväg till Kinateatern i Stockholm för att genomlida ett föredrag av och med den talanglöse och självgode föredragshållaren och kulturpersonligheten Kay Pollak. Den huvudsakliga anledningen till denna skattefinansierade utflykt var att chefen gillade honom.

En mig närstående före detta kommuntjänsteman lämnade in en semesteransökan. Hon ville ta ut en semesterdag för att kunna delta i firandet av sin fars 75-årsdag. Eftersom hon skulle resa till den stad där fadern bor ansökte hon om en dags ledighet. Ansökan avslogs trots att hon hade lämnat in den ungefär tre månader i förväg. Det hette visst att det fattades folk. När dagen sedan kom visade det sig att det fanns gott om personal på plats. Inkompetens och eller maktdemonstration?

Så kallat värdegrundsarbete är en paradgren i den ”ofantliga” sektorn. Syftet är självfallet att få de anställda att tänka rätt. Politiskt tillsatta och eller inkvoterade chefer tror sig ha rätt att till exempel förhindra att olämpliga åsikter framförs på kaffe- eller lunchraster. Sedan finns det också angivare som går till chefen och skvallrar på den arbetskamrat som säger något som strider mot den påbjudna värdegrunden.

En höstdag ville en chef tala med en underlydande i enrum. Hon ville diskutera de ”kontroversiella” åsikter som denne ofta gav uttryck för i personalrummet. Det var inte så mycket vad denne egentligen tyckte utan snarare hur åsikterna framfördes. Detta är ett fegt knep som ofta används för att tysta obekväma åsikter. Så agerar den som vill visa sin makt, men saknar argument. Diskussionens vågor har emellanåt svallat höga på denna kommunala arbetsplats. Det har handlat om asylpolitik, gängkriminalitet och vid ett tillfälle – fallet med en ung invandrare som ofta gått runt på stan och skrikit ut sina islamistiska åsikter och som senare dök upp som deltagare i en verksamhet på denna arbetsplats.

Tänka mindre vitt

Detta var något som den som detta handlar om hade synpunkter på inför chefen och några andra vid ett krismöte som ägde rum något år tidigare. Under det nu aktuella mötet gav chefen sin underlydande ”rådet” att ligga lågt med åsikterna. Den underlydande sa då att han skulle uppskatta om folk var så pass ärliga att de talade om för honom där och då i fall de ansåg att han gick för långt, att han fann det lätt obehagligt att höra en sådan sak på omvägar. Angiveri?

Det gick en tid och ungefär ett halvår senare var det så dags igen. Det var lönesamtal och den här gången kom chefen med något som till en början liknade beröm. Chefen tyckte att allt gick bra. Jobbet sköttes bra och så vidare, men sedan kom det: ”Jag har också noterat att du ’tänker mindre vitt’ nu än tidigare, vilket är bra, men det har vi ju diskuterat tidigare, så det behöver jag inte fördjupa mig i.”

”Tänker mindre vitt?” Han förstod visserligen vad hans kvinnliga chef sa, men höll masken under återstoden av samtalet, men känslan som infann sig när det hela så småningom sjönk in var allt annat än behaglig. Av detta kan vi lära att värdegrunden uppenbarligen står över grundlagen.

LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 108: När mer blir mindre och mindre blir mer

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >