En konflikt som pågick i lite drygt två år har nyligen fått sitt efterlängtade slut. Det har skrivits en hel del, inte minst här hos Ingrid&Maria, men också i exempelvis Nya Tider. För en mer ingående redogörelse av drevet, läs gärna de artiklar som Gudmundur Bragason, Maria Celander, Julia Caesar samt undertecknad skrivit, se länkar nedan.

Skampålen som försvann – del 1

Skampålen som försvann – del 2

Skampålen som försvann – del 3

Hej, din gamle gaskammarnazist

Här kommer en sammanfattning, följt av några viktiga händelser som ledde fram till den förlikning som uppnåddes sent i februari 2021.

Det var runt månadsskiftet januari-februari 2019 som Borås Tidning med Niclas Sennerteg och Lena Kvist i spetsen drog igång ett drev mot mig. Någon hade hört av sig till BT och berättat att jag skrev krönikor för ”den högerextrema” sajten Ingrid&Maria. Jag är så gott som säker på att jag vet vem som gjorde det, även om Niclas Sennerteg, som skrev den första av fyra artiklar, naturligtvis hänvisade till källskyddet. Det hela luktade planlagd manöver lång väg.

Mikael Ramel (t.h.) och Klas Qvist (t.v.) spelade in albumet I huvet på varann. När det visade sig att Klas inte är vänsterextremist tog Ramel avstånd och bröt samarbetet.

Bara en dryg vecka dessförinnan hade albumet I Huvet På Varann släppts. Den var en
försvenskning av dubbel-CDn Second Thoughts med engelska texter som jag givit ut två år tidigare under mitt dåvarande artistnamn Citizen K. Det nya albumet var utgivet under artistnamnet Mikael Ramel och Klas Qvist. Ramel stod för de nya, svenskspråkiga texterna och sångpåläggen och jag och mina lokala musikervänner stod för bakgrunderna, som bortsett ifrån enstaka justeringar och ommixningar, var nära nog identiska med versionerna på Second Thoughts. Paraply Records, skivbolaget som gav ut båda albumen, bildades i Borås precis i början av 2000-talet av några vänner till mig. Jag ingick inte i organisationen från början, men vid tiden för drevet var jag en av fyra delägare. På förmiddagen 30 januari ringde Sennerteg upp mig. Han ville diskutera antisemitism: ”Vad tycker du egentligen om judar, Klas? Tycker du att judar ska få bo i Sverige?”

Ett försök till psykologisk terror

Jag sa att jag inte ville låta mig intervjuas. Han förklarade att jag egentligen inte hade något val, det vill säga, om jag själv medverkade eller inte var av underordnad betydelse. Artikeln skulle han skriva oavsett och det kunde ta allt mellan en dag och en vecka innan den gick i tryck. Det sista uppfattade jag som ett försök till psykologisk terror. Sennerteg tackade mig för all den fina musiken varpå han bröt samtalet.

Indieduon Lilou & John fick även de smaka på Borås Tidnings åsiktsförföljelser. Foto: Lilou Dübeck.

Jag förstod redan från början vad som väntade mig. Ända sedan jag börjat intressera mig för vad de fria medierna skrev, hade jag läst om flera fall av så kallad cancel culture. Bara något år tidigare hade två andra Boråsmusiker, Lilou & John, hamnat under bussen, även den gången var det kulturmarxisterna på BT som jagade och brunsmetade oliktänkande. Och nu var det alltså min tur. Och skriverier blev det – en artikel om dagen mellan 31 januari och 3 februari. Det var en kaotisk tid av telefonsamtal och epost från kompisar som visade sitt stöd, varvat med inte fullt lika trevliga mejl samt rapporter om det ena inlägget otäckare än det andra från den Facebooksida som drevs av Peter Holmstedt, en av mina närmaste vänner sedan 15 år, tillika en av Paraplys delägare. Jag fick mig även några sanningens ord från godhetsaposteln själv.

– Du får ju kallt räkna med att ingen vill ha något med dig att göra nu när du visat att du står på de ondas sida, sa Holmstedt i telefon en morgon.

– Det ska bli intressant att se vilka som är mina riktiga vänner, sa jag.

Men då blev jag avbruten:

– Det handlar inte om det.

Vad det egentligen handlade om tycktes Holmstedt emellertid inte kunna precisera där och då, men jag förstod snart vad för sorts människa han egentligen var. Han hade läst in sig på en lättspydd smörja signerad Expo, där Ingrid Carlqvist porträtterades som antisemit och förintelseförnekare.

Åsiktskontrollerade flickvännen

Samma dag som den första artikeln gick i tryck, ringde Holmstedt till min flickvän för att luska ut huruvida hon höll med om de saker jag skrev för Ingrid&Maria. Han frågade också vad hon trodde att hennes far hade tyckt om detta. Fadern, som var norsk motståndsman och stred mot den tyska ockupationsmakten under Andra världskriget, hade gått bort i juni föregående år. Sedan kom turen till hennes son i Stockholm. Han hade tidigare arbetat med Paraplys hemsida, men lämnat över alla koder till en ersättare. Denne hade i sin tur slarvat bort en del av koderna och nu kontaktade Holmstedt sonen via Facebook.

– Och här nere i Borås har det ju hänt grejer, sa han i en återkommande one-liner som skulle visa sig närhelst Holmstedt kontaktade mina vänner, varav en han inte alls kände, eller när han samtalade med Border Music som distribuerade Paraply Records produkter.

När sonen nyfiket undrade vad som stod på, vad hade då varit det mest uppenbara svaret för en person med ens en halvt fungerande moralkompass? Jo: ”Det där är kanske något som du borde prata med Klas och din mamma om”. Icke sa nicke. Holmstedt länkade i stället till mina artiklar på Ingrid&Maria, och när min flickväns son, mot förmodan inte reagerade negativt, snarare tvärt om, då svarade Peter:

– Klas kan ju söka skivkontrakt inom vit makt-rörelsen nu.

Faksimil Borås Tidning 31/1 2019

Det här fick min flickvän veta ett tag senare under ett telefonsamtal med sonen. Jag hade haft svårare att tro det om det hade kommit från någon utomstående, men den här personen är inte känd för att ljuga vare sig mig eller sin mamma i örat. När detta kom till min kännedom, hade Peter Holmstedt både mejlat och ringt vid upprepade tillfällen i sina försök att få till ett slags avslutande möte mellan mig och Paraply. Jag blev rådd, både av Ingrid Carlqvist och min flickvän, att inte gå till mötet. ”Du är fortfarande känslomässigt involverad i det här”, tyckte någon. ”Håll dig så långt borta från dem du bara kan.”

Trots det övervägde jag ändå ett tag att träffa mina före detta vänner på ett café i Borås onsdagen 27 februari klockan 19, men när jag ett par dagar innan det planerade mötet fick vetskap om vad som kommit fram under telefonsamtalet mellan min flickvän och hennes son, då valde jag att helt och hållet bryta med Holmstedt och de andra. Den enda korrespondens som ägt rum oss emellan sedan dess, har varit i form av några riktigt arga brev från mig, som långt ifrån alla gånger besvarats, och när Holmstedt och de andra väl orkat svara, då har det skett i form av brev skrivna på kanslisvenska som varit nästintill komiskt usel.

Bestals på skivrättigheter

Under det möte som Holmstedt kallat till, och på vilket jag alltså vägrade medverka, bestämdes det att allt mitt inspelade material för Paraply skulle tillfalla mig – utom albumet I Huvet På Varann. För det tilldelades Mikael Ramel helt sonika hundraprocentig bestämmanderätt. Det var inte första gången som de fattade beslut över mitt huvud gällande albumet, där jag stod för all musik, arrangerade, var en av producenterna och dessutom var med och betalade, både för inspelningen av Second Thoughts och Ramel-varianten.

Under Borås Tidnings härjningar i början av februari, föreslog kulturredaktör Lena Kvist (nej, vi är tack och lov inte släkt) i en salvelsefull krönika, att försäljningsintäkterna från skivan borde gå till en organisation som jobbade mot rasism och främlingsfientlighet, exempelvis Expo. Detta beslutades också vid ett snabbinkallat möte senare samma dag. I fallet Expo, så även i det fall där Paraply lät meddela att de från och med nu distanserat sig från mig, då fick jag inte veta det via något samtal eller ens mejl från Holmstedt, även om jag naturligtvis hade kunnat ana vartåt det lutade. Det var via artiklarna i BT som jag fick klart för mig hur det verkligen låg till.

Ett axplock av Borås Tidnings krigsrubriker, med chefsinkvisitorskan Lena Kvist i topp. Montage: Ointressanta Statusuppdateringar/Gab.

Det dröjde inte länge innan även Mikael Ramel hörde av sig och sade sitt via mejl –han bröt kontakten, åtminstone fram till dess att jag gjorde avbön. I ett desperat försök att verka lustig (om man är son till Sveriges främste komiker genom tiderna, då har man onekligen en hel del att leva upp till), föreslog Ramel att jag kunde blidka honom genom att bilda ett band med två judar, två muslimer, två svarta osv. Jag svarade att visst kunde jag tänka mig att spela ihop med vilka som helst – svarta, vita, gula, röda, spegelvända och siamesiska tvillingar – men att jag inte trodde att muslimerna och judarna i bandet skulle dra jämt.

Allt togs bort från nedladdningstjänsterna

Kort efter första BT-artikeln var allt jag givit ut på Paraply borttaget från samtliga strömnings- och nedladdningstjänster. I sin iver att hålla ryggen fri och förminska min betydelse i sammanhanget, påstod Holmstedt felaktigt i en av artiklarna att jag endast skrivit musiken på albumet. Enligt honom var texterna, arrangemangen och produktionerna Ramels. En av låtarna, ”Dutch Coffee” på Second Thoughts, ”Halländskt Kaffe” på I Huvet På Varann, var en exakt kopia av mitt original. Detta kan han ju ha glömt när han slickade BTs kulturredaktion, i synnerhet på de ställen på kroppen där solen inte tillåts skina in. I mars meddelade paret Bragason, två av mina bästa vänner som, förutom att de erbjudit ett ofantligt stöd under hela den här tiden, regelbundet bevakade strömnings- och försäljningssajter som exempelvis Itunes och Ginza, att I Huvet På Varann alltjämt var tillgänglig. Paret rapporterade dock att mitt namn inte längre fanns på omslaget, åtminstone inte på den digitala varianten. Jag tolkade detta som ett första, mycket konkret bevis på att albumet nu helt var i Ramels händer. Jag brukar likna detta vid att Simon & Garfunkels albumklassiker Bridge Over Troubled Water, plötsligt och utan förklaring bara skulle ha Paul Simons namn på omslaget.

Hugo Chavez. Eller är det Peter Holmstedt? Foto: Wikimedia Commons

I mars började jag med jämna mellanrum skicka mejl adresserade till Mikael Ramel och mina före detta vänner i Paraply. Jag bad dem å det bestämdaste att skyndsammast dra in I Huvet På Varann, vilket naturligtvis inte hörsammades. Fredagen 29 mars var Sennerteg framme igen, den här gången med en intervju med Mikael Ramel i BT. Nu kändes det dock som om tåget hunnit passera. I samma veva kom det nämligen fram minst en person när jag var ute på stan och berättade att de slutat prenumerera på den fallfärdiga lokalblaskan, detta på grund av skriverierna ett par månader tidigare. Ett par kompisar som sett Holmstedt på nära håll, sa att han inte såg speciellt fräsch ut. Det tar på krafterna att leka Hugo Chavez, speciellt om denne Chavez tvingas ta sig fram utan ryggrad.

Då kom vändpunkten

Senare på våren intervjuades Mikael Ramel i musiktidningen Mono Magasin. Han beskrev I Huvet På Varann som ”en förbaskat bra produkt” och att det var ”så fucking tråkigt” att jag inte ville göra avbön. Mina försök att förmå Paraply att dra in I Huvet På Varann fortsatte. Ibland svarade de på samma dåliga kanslisvenska. Mer än en närstående tyckte vid det här laget att jag borde ta kontakt med en jurist. Jag drog fötterna efter mig. Det hela blev nästan till en elefant i rummet: ”Hunnit prata med någon jurist än, Klas?” Jag svarade för det mesta kortfattat: ”Nej.” Om jag över huvud taget sa något utöver det, var det alltid något i stil med: ”Jag är rädd att jag inte har de ekonomiska muskler som krävs.”

Vändpunkten kom egentligen inte förrän lite drygt ett år senare. Efter ett mejl till Paraply och Ramel där jag hotade med att börja fakturera de inblandade för otillbörligt användande av min musik, då dök plötsligt allt upp igen på diverse sajter. Det som nu följde är väldigt krångligt att redogöra för. En dag upptäckte vi till exempel att det fanns två varianter av I Huvet På Varann, exempelvis på Itunes. De var snarlika varandra med den skillnaden att mitt namn fanns på den ena av dem. Något var i görningen, men vad?

Gudmundur Bragason. Foto: Privat

Gudmundur Bragason var i och med detta också drabbad. En låt med vårt gemensamma projekt Agony Street var nämligen från början utgiven på Paraply. Den hade också givetvis tagits bort i samband med att min musik försvann från alla tjänster. För att snabbt komma på banan igen, både med den planerade utgivningen av våra gamla inspelningar från början av 1990-talet, och lanserandet av nyinspelad musik, hade vi några månader tidigare startat etiketten Silverton. Nu var plötsligt den låt vi hunnit ge ut på Paraply åter utlagd på tjänsterna, vilket åtminstone tillfälligt ledde till att vår egen utgåva på Silverton var borta.
Den 12 maj författade Gudmundur och jag ett gemensamt brev till Border Music, en av Sveriges främsta distributörer av musik utgiven av oberoende skivbolag, däribland Paraply Records. I brevet lade vi fram önskemål om att I Huvet På Varann skulle dras in och att den oordning som nu rådde, skulle återställas. Vi fick ett kort svar av en företrädare från Border, som skrev att problemet skulle åtgärdas omgående.

Det som sedan hände var att allt försvann helt och hållet, inklusive den omtvistade Ramel-plattan. Men en tid senare återgick allt till hur det hade varit innan det totala kaos som rått under försommaren 2020. Gudmundur och jag skrev nya brev till Borders företrädare, den här gången utan att få svar. Jag skrev ett mejl där jag bad om att få till stånd ett möte med Border. Inte heller det besvarades. Allt tydde med andra ord på att Border också stängt dörren.

Nu var mitt behov av jurist akut

Nu låg alltså I Huvet På Varann, utgåvan som varit föremål för allt bråk sedan tidigt 2019, åter på alla strömnings- och nedladdningstjänster. Vi var tillbaka på ruta ett. En fråga infann sig nu: Hur kunde några album som varken Paraply eller Border haft rättigheterna till under drygt ett år, plötsligt finnas ute för strömning och nedladdning? Den enda förklaring vi fick var att Borders aggregator (ett slags algoritm som styr vad som ska göras tillgängligt och när) inte fungerade som den skulle. Jag kunde dock inte hjälpa att jag ibland trodde att Paraply och Holmstedt hade med det här att göra, detta eftersom allt drog igång bara dagar efter mitt inte alltför insmickrande mejl till alla berörda. Men det är förstås omöjligt att bevisa. Nu var dock mitt behov av jurist akut. I september 2020, en kort tid efter sista brevet till Border, dryftade jag saken med en person som jag stått i kontakt med av och till sedan drevet drygt ett och ett halvt år tidigare. Han tipsade mig om en jurist som jag kontaktade. Denne visade sig dock inte kunna ta sig an mitt fall, så han hänvisade mig till en kollega som han trodde skulle göra ett bra jobb. Det var så jag kom i kontakt med Henrik Johansson.

Skivbolagspamparna på Paraply verkar inte känna till Skypemöten. Foto: Wikimedia Commons

En av de första saker Johansson sa till mig var ”jag jobbar snabbt” – vilket visade sig vara sant. Redan i november formulerade han ett brev till samtliga inblandade att vi (jag) yrkade på skadestånd på upptill 85 000 kr för kränkning av upphovsrätten samt att vi ville ha till stånd ett slags uppgörelse senast 27 november. Dagen före deadline fick vi ett mejl signerat Paraply och Mikael Ramel, där de bad om att få deadline framflyttat ett par veckor. De angav pandemin som en bidragande orsak. Svårt för de inblandade på Paraply-sidan att träffas och diskutera hur man ska ställa sig. Jag minns att jag undrade om ingen av dem hört talas om Skype eller Zoom? Samma kväll skickade Henrik Johansson ett mejl som löd ungefär: ”Visst kan ni skjuta upp det hela ett par veckor, men min huvudman har instruerat mig att iordningställa en stämningsansökan om ni inte kommer till förhandlingsbordet senast 27 november.” Det tog skruv.

Den 27 november fick vi ett synnerligen stöddigt formulerat brev signerat Paraplys Peter Holmstedt, Åke Strömberg och Joakim Lövgren samt Mikael Ramel, där de lät meddela att I Huvet På Varann nu mot Ramels vilja skulle dras in och att alla restexemplar av skivan skulle tillfalla mig, men att jag inte skulle få ett öre. Det kan man ju inte vänta sig om man uttryckt den sortens åsikter som jag bar på, och Ramel hade ju fått betala både för bensin och hotell när han pendlade fram och tillbaka mellan Åkers Styckebruk och Borås för att spela in sin sång.

Och det där med Expo, det hade aldrig bestämts, bara planerats. Min uppfattning gällande det är dock att mejl och tidningsartiklar från den tiden talar ett helt annat språk och vem i hela världen sammankallar, närmast på momangen, till ett möte för att planera något? Då planerar man inte. Man bestämmer.
Henrik Johanssons svarsbrev innehöll en enkel fråga: ”Om ni inte vill betala ett öre till min huvudman, hur mycket kan ni då tänka er att betala för att undvika stämning?”

Vid det här laget var våra ansträngningar inte så mycket riktade mot Strömberg, Lövgren och Ramel. Egentligen var det ju Peter Holmstedt som agerat lekledare under drevet och det var mycket på grund av honom, som all bestämmanderätt gällande I Huvet På Varann kunde lämpas över på Mikael Ramel, detta eftersom Holmstedt lätt kunnat anses som min närmast förtrogne under många år. Runt årsskiftet lät Holmstedt meddela att han inte hade några förslag gällande förlikning, vilket resulterade i att Johansson lämnade in vår stämningsansökan till Patent- och Marknadsdomstolen i Stockholm. Det såg därmed ut att bli rättssak av det hela. Jag vet att jag tänkte: ”Tack och lov att jag inte har den juristen emot mig. Det hade inte alls varit trevligt.”

Det skulle ”hanteras diskret”

Ibland under de här två åren har jag även tänkt att jag inte skulle ha något emot att vara en fluga på väggen hemma hos Holmstedt. När Feministinspektionens Johan Andersson ringde upp honom under de hektiska dagarna i början av februari 2019 och ställde några synnerligen jobbiga frågor, bland annat om Expo, tyckte jag nästan synd om Holmstedt, även om det samtidigt fick mig att skratta högt för första gången på nästan en vecka. Bara en dryg vecka dessförinnan hade han och jag, intet ont anande, suttit i bilen på väg hem till Borås efter några intensiva dagar med Mikael Ramel i Örebro, Nynäshamn och Stockholm. I efterhand har jag undrat om han inte visste något redan då. När drevet drog igång skedde allt – borttagandet av min musik från diverse sajter, idén med Expo och allt annat rörande I Huvet På Varann –infernaliskt snabbt. Vid andra tillfällen, exempelvis när det gällde att få bort Gudmundurs och min jullåt från Youtube, då gick det desto långsammare.

– Klart att det svider för Holmstedt om det når ut i alltför vida kretsar att han måste betala 40 papp till en ”nazist”. Det är visst bara okej när han och de andra lever rövare i Borås Tidning och på Facebook.

Nu är det alltså över. Jag hoppas att jag aldrig mer tvingas att ha något med vare sig Paraply eller Mikael Ramel att göra. Den poetiska rättvisan, om man tror på en sådan, talar också sitt tydliga språk. När Holmstedt och kompani gjorde sitt bästa för att utplåna mig från historien (exempelvis gick jag miste om en lovande karriär i Polen), då var det ingen som kunde ana att en pandemi skulle komma och sätta stopp för allt vidare turnerande världen över. Att spela live har på senare år varit den definitiva inkomstkällan för Mikael Ramel och för vilka andra artister som helst med självaktning. Inget ont som inte har något gott med sig, med andra ord. Jag tror inte att någon av dem ser särskilt optimistiskt på framtiden som den nu verkar.

Lätt att känna sig ensammast i världen

Avslutningsvis vill jag säga något till dig som råkat i tråkigheter på grund av politiska åsikter: Det är lätt att känna sig ensammast i världen när sådant här inträffar. Det är naturligtvis helt fel. Det finns människor i din närhet som tar dig för den du är och som fortfarande behöver dig. Du behöver dem minst lika mycket och det är på dem du ska rikta in all din energi, inte på så kallade vänner som just stuckit svansen mellan benen och övergivit dig. Det var så jag tänkte när mitt lilla helvete drog igång och jag tror att det gjorde susen. Om du är säker på att du gjorde rätt, att du inte begick något brott och om det enda uppseendeväckande tycks vara att några lättkränkta individer blivit ännu mer kränkta, då är det inget att orda om. Då kan du sova väldigt gott om nätterna.

När man råkar ut för ett drev i stil med det som drabbade mig, med allt som följer i dess spår, är det viktigt att man har en bra advokat. Henrik Johansson, som jag hade turen att få hjälp av, är född och uppvuxen i Borås, men är numera verksam i Finland. Jag rekommenderar honom varmt.
henrik@lundströmjohansson.se
Lycka till!

Fotnot: Det var Peter Holmstedt som insisterade på att jag skulle ha ett artistnamn, men jag vill inte använda det mer. Jag tycker att mitt riktiga namn Klas Qvist duger.

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Klas Qvist

See author's posts