Vinjettbild: OintressantaS/GAB

Jag har ingen insidesinformation om vad som egentligen utspelat sig på Bulletin, men jag har 40 års erfarenhet av redaktionsarbete och vet vilka konflikter som kan uppstå när mycket starka viljor ska stångas mot varandra. Journalister är inte som vilka anställda som helst – de flesta har en mycket stark vilja och låter sig inte enkelt styras av chefer. Eller sådana var de åtminstone förr i världen.

Efter ett par vikariat på Arbetet och Värnamo-Tidningen fick jag min första fasta tjänst på Nordvästra Skånes Tidningars Helsingborgsredaktion 1982. Jag ska villigt erkänna att jag från första början har varit en sådan där bångstyrig reporter som sällan gjort exakt som chefen ville – jag har alltid ansett att journalistik ska spegla verkligheten, inte det scenario chefen har suttit på skrivbordsstolen och målat upp.

Roland Nordqvist som Teliapappan. Foto: Skärmdump Youtube.

På 1980-talet var detta inget stort problem. Min chef Roland ”Rollo” Nordqvist (sedermera känd som Teliapappan i ett stort antal reklamfilmer mellan 2004 och 2010) skickade visserligen ständigt ut mig på uppdrag och förklarade vilket slags artikel jag skulle skriva, men han protesterade aldrig när jag kom tillbaka med något helt annat. Det var mitt uppdrag som reporter att beskriva den verklighet jag mötte – inte den han hade sett framför sig.

Tidigt lärde jag mig att tidningens ägare aldrig någonsin fick lägga sig i det redaktionella arbetet. Detta har i och för sig alltid varit en sanning med modifikation eftersom det är ägarna som utser chefredaktör och alltid väljer den de anser kommer att vara bäst på att följa ägarnas intentioner med tidningen.

Förr ville ägarna bara tjäna pengar

Den stora skillnaden mellan då och nu är att då var ägarnas främsta intention alltid att tjäna pengar. Så länge redaktionen levererade ett innehåll som många läsare var villiga att betala för, fick vi sköta oss själva. Många läsare gav många annonsörer och detta gladde ägarna.

1987 började jag på Kvällsposten och kom till en sanslöst galen redaktion! Jag och kollegan Katrin brukade kalla vår arbetsplats för ”älskade dårhus” eftersom personalen var en salig blandning av petimätrar och helt utflippade egocentriker. Bara för att beskriva hur det kunde vara i ”dårhuset” återger jag här en anekdot som bör ha utspelat sig i januari 1991. Denna kväll hade min kollega Ola per telefon fått tag i en lettisk parlamentariker samtidigt som sovjetiska trupper intog inrikesdepartementet – det var dramatik på hög nivå.

Då kommer sportchefen upp från matsalen och upptäcker att nattchefen har ”snott” fyra sidor från sporten. Allt för att få plats med dramatiken i Lettland. Sportchefen skriker åt nattchefen, som förklarar att han är en idiot om han inte begriper att ett försök till statskupp i Lettland är viktigare än några fotbolls- och hockeymatcher. Sportchefen häver ur sig några väl valda ord om nattchefens kompetens och går därifrån. Då kastar nattchefen sin glass i ryggen på sportchefen som rasande vänder om och lyfter upp den lille, smale nattchefen och stoppar ner honom i en papperskorg, modell större.

Allt medan reporter Ola viftar frenetiskt åt dem att hålla tyst så att han kan höra vad parlamentarikern i Riga säger! De tråkiga stunderna på Kvällsposten kan jag räkna på ena handens fingrar – även om det inte alltid gick riktigt så vilt till som den där januarikvällen.

Något hände runt millennieskiftet

Men runt millennieskiftet hände något. Då hade jag sagt upp mig från Kvällan och arbetade som frilans, främst för Aftonbladet. Borta från redaktionsgolvet kunde jag inte studera förändringen, men jag märkte under telefonsamtalen med nyhetscheferna att uppdragen blev allt mer specificerade. Ytterst sällan skickades jag ut utan detaljerade instruktioner om hur vinkeln på artikeln skulle vara. Men som frilans hade jag svårt att tacka nej till uppdrag och eftersom jag inte brann för tidningen så som jag gjort för Kvällan, ryckte jag mest på axlarna och levererade oftast utifrån önskad vinkel.

Omkring 2010 började jag hoppa in som textredigerare på Aftonbladet i Stockholm. Jag jobbade nätter och hade stora möjligheter att rätta och korrigera och ibland helt skriva om undermåligt skrivna artiklar. Plötsligt insåg jag att de självständiga och egensinniga reportrar som förr hade befolkat redaktionerna hade bytts ut mot textproducerande maskiner. Överraskningarna och de oväntade vinklarna var som bortblåsta – allt tycktes ha manglats genom en och samma åsiktsmaskin.

Det var inte alls roligt längre. Eftersom inhoppen var välbetalda och tidningen betalade mina resor fram och tillbaks till Stockholm höll jag en låg profil. Någon enstaka gång ställde jag obekväma frågor till cheferna om artiklarna, men för det mesta satt jag och undrade vad jag skulle ta mig till – mitt älskade yrke verkade ha försvunnit.

Dispatch International hade en tydlig vision

Det var då jag träffade den danske historikern och journalisten Lars Hedegaard. När han frågade om jag ville starta en tidning ihop med honom blev jag eld och lågor. Här fanns en möjlighet att skriva de artiklar som försvunnit ur svenska mainstream-medier, här fanns tillfälle att i ord och bild visa svenska folket vad som hänt med vårt land och berätta om allt det som MSM gömde undan.

Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist startade Dispatch International med en tydlig vision men brist på pengar: Foto: Human Rights Service.

Vi visste precis vad vi ville med vår journalistik i Dispatch International som vi döpte tidningen till. Det var vi själva som ägde den och vi anställde bara folk vi kände. Förutom att mainstream-medierna utmålade oss som galna ”nazistrasister” (trots att Lars var konverterad jude och flera av skribenterna var judar i USA, Israel och Frankrike) så hade vi egentligen bara ett problem – pengar.

Lite naivt hade vi räknat med att snabbt få så många prenumeranter att vi skulle få presstöd och därmed överleva. Men så som vi utmålades av våra konkurrenter i MSM var det ytterst få som vågade prenumerera på Dispatch – tänk om grannarna såg vilken tidning de fick i brevlådan?

När sedan Lars Hedegaard utsattes för ett mordförsök och MSM insinuerade att han själv hittat på hela attentatet, gick luften ur oss. Papperstidningen lades ner och efter ytterligare något år som nättidning gick hela projektet i graven.

Bulletin har pengar, men ingen tydlig vision

Vad har då detta med Bulletin att göra? Likheterna är några, men skillnaderna är viktigare. Vi som startade Dispatch hade en mycket tydlig linje och det var vi själva som styrde över innehållet. Bulletin startades av Tino Sanandaji, Pontus Tholin, Thomas Gür och Paulina Neuding, varav endast de två sistnämnda är journalister. Pengar är inte deras problem – de hade ett startkapital på åtta miljoner medan vi på Dispatch hade cirka 100 000.

Chefredaktören Paulina Neuding avgick efter bara två månader. Foto: Twitter.

Men det de inte hade var helt uppenbart en gemensam vision. De plockade åt sig namnkunniga ledarskribenter som på sina tidigare arbetsplatser visat sig våga gå utanför åsiktskorridoren och trodde att resten skulle ordna sig av sig självt. Riskkapitalisten och Bulletins VD Pontus Tholin är uppenbarligen inte den gamla sortens ägare som låter journalisterna ta de redaktionella besluten, och sitter nöjd så länge vinsten rullar in. I en artikel i facktidningen Journalisten (bakom betalvägg, här i en rewrite av Expressen) avslöjas att Pontus Tholin själv publicerade en krönika utan chefredaktören Paulina Neudings tillstånd. Hon lät sedan avpublicera den och trots påtryckningar från ägarna vägrade Neuding lägga in den igen. Det hela slutade med att hon efter bara två månader avgick som chefredaktör.

Men bråken slutade inte där. Den nye chefredaktören Ivar Arpi förklarar att han ”som chefredaktör aldrig kommer att acceptera påtryckningar för vad som ska publiceras i tidningen”. Nu har han och flera andra redaktionsmedlemmar skickat ett brev till ägarna där de kräver ”en professionell ledning och en styrelse som förstår publicistik”.

– Vi kräver att rågången mellan ägare och redaktion upprätthålls, samt att ingen medarbetare hängs ut offentligt av en ägare eller av någon chef, säger Ivar Arpi till Journalisten.

Bulletin – snart ett minne blott?

Vad ska man dra för slutsatser av detta? Jo, att den politisering av journalistiken som pågått sedan millennieskiftet är av ondo. Först drabbade den journalisterna som när de upptäckte att de inte längre fick skriva efter eget huvud antingen hoppade av eller anpassade sig till chefsdiktaturen. Därefter fick riskkapitalister och samhällsdebattörer som Sanandaji för sig att de ska sköta den journalistik som återstår, vilket nu verkar leda till att det spännande projektet Bulletin snart kan vara ett minne blott.

Riskkapitalisten Pontus Tholin är VD för Bulletin. Foto: Nobel Investments.

Att göra tidning är en konst som sköts bäst när ansvarig utgivare har ensamrätt över vad som publiceras, när journalisterna tillåts vara egensinniga och när ägarna håller sig långt borta från det redaktionella.

Kanske kan man också dra slutsatsen att de alternativa medierna har lyckats just därför att de drivs av egensinniga och envisa enspännare. De drivs inte av vinstintresse utan av kärlek till det fosterland som inte längre står att känna igen – det är en drivkraft som inte kan köpas för pengar.

Att som Bulletin försöka få riskkapitalister att begripa att de inte får bestämma hur deras pengar ska omsättas i journalistik, är nog en omöjlighet. Att låta en tidning ledas av människor som inte har den minsta erfarenhet av detta komplicerade arbete, men tror sig ha rätt att ändå göra det, är ett recept på katastrof.

Men så går det när journalisterna under minst två decennier sålt sin yrkesheder för pengar – till sist rasar hela korthuset samman.

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Ingrid Carlqvist

See author's posts