Hur hamnade vi egentligen här? Kvoteringsvansinnet som en gång bara var en avlägsen och inte så lite skrattretande utopi tycks nu ha förvandlats till en rävsax, eller varför inte ett stinkande träsk? Det är mycket på grund av kvotering och vad den leder till när den omsätts i praktiken, som samhället ser ut som det gör i dag: Tjänstemän och politiker som inte nått sin position på meriter utan för att de råkar vara av rätt kön och rätt etnicitet.

Detta kan naturligtvis även appliceras på kulturen. Det är därför vi har radiopratare som trots att de inte riktigt behärskar svenska språket lik förbannat måste presentera Ekonyheterna och göra jättelånga, stapplande inslag i Medierna och Studio Ett. Det är därför vi möts av estradörer som varken kan sjunga eller spela, men som får framträda på grund av att de är kvinnor och för att män råkar vara överrepresenterade bland artisterna just den här dagen. Det är därför vi tvingas stå ut med ”förmågor” som Alice Bah Kuhnke och Isabella Lövin.

Jag vet inte hur många dagar som hann passera från det att Kuhnke, dittills inte miljöpartist, erbjöds en ledande position i partiet och därefter klev fram som kulturminister i Stefan Löfvens första regering 2014. Jag är säker på att dagarna kunde räknas på ena handens fingrar och, nej, jag tror inte att det hade med hennes eventuella färdigheter att göra. Vilka färdigheter förresten? Färdigheterna som krävs för att leda några mediokra teveprogram med höga tittarsiffror på 1990-talet? I övrigt kunde det förmodligen endast härledas till att hon var av rätt kön och etnicitet. Kvotering när den är som allra finast!

Förskrämd tonårstjej stod på scen

Nu ska jag berätta om något som hände medan jag fortfarande var med och drev ett skivbolag i Borås, Paraply Records, en sak som fick åtminstone mig att få upp ögonen för både ett och annat.

Det började en höstkväll 2013 på Blue Velvet, en klubb som anordnade spelningar i bistron på Kulturhuset i Borås. Det var tre akter som framträdde den här dagen. Först ut var en förskrämd tonårstjej som jag väljer att kalla Sara. Hon spelade på en nylonsträngad, akustisk gitarr och låtarna var hennes egna. Det hela kunde säkert ha varit riktigt bra om det inte vore för följande:

1. Sara själv verkade inte vilja stå på scenen, något som var speciellt tydligt i hennes mellansnack: ”Ja, dom här låtarna är ju inget vidare, så jag hoppas inte alla går nu …”
2. A-moll och E-dur tillhör de ackord som är allra lättast att ta på en gitarr. Du ändrar inte på fingersättningen, du trycker bara ner andra strängar på samma band på greppbrädan. Och jag vill minnas att det var just dessa två ackord som regerade så länge Sara stod på scen.
3. Sara hade verkligen rätt. Det hon framförde var inget vidare. Oslipad diamant är inte ordet. Att bli kallad för oslipad diamant handlar om att en del av framförandet behöver justeras eller finslipas.

Här fanns dock inget att vare sig justera eller finslipa. Alla ni som när en dröm om att någon gång i livet gå upp på scen för att sjunga, spela och snacka, lova att ni inte gör som Sara. Hon tyckte förmodligen inte om det hon själv presterade, men det kvittar hur illa man än tycker om det man sjunger, säg aldrig till åskådarna att de här låtarna inte är något vidare. Då är det en bättre idé att ställa in. Dina egna åsikter är nämligen helt irrelevanta i sammanhanget och i Saras fall signalerade det bara att någon annan, inte hon själv, ville att hon skulle gå upp och sjunga – en förälder, eller varför inte en bokningsansvarig som greppade efter halmstrån i sina försök att få tillställningen att någorlunda matcha, just precis, kraven på att kvinnor inte ska bli underrepresenterade. Kvotering kort och gott! Man kan därför rättframt konstatera att Sara, av allt att döma, var en bricka i ett spel.

”Ni har inte en enda tjej”

Bara någon månad efter ovannämnda intermezzo, satt jag och mina dåvarande Paraply-vänner på Brygghuset i Borås. Brygghuset är en mötesplats, där ett flertal kulturföreningar huserade under ett och samma tak. Paraply hade då fått erbjudande om att hålla i ett slags temadag där vi varvade framträdanden med smakprov på vad de olika akterna, däribland undertecknad, just höll på att spela in i studion.

Brygghusets dåvarande föreståndare och huvudarrangör, vi kan kalla honom Kalle, säger plötsligt under planeringssejouren:

– Jag tänkte på en sak. Ni har ju inte en enda tjej med bland era artister. För att upprätthålla något slags könsfördelning kanske det vore på sin plats att ni lät åtminstone en tjej framträda. Vad sägs om att låta Sara sjunga några låtar?

Jag, som inte ens med bästa vilja i världen kan placera mig bland de goda minernas ambassadörer sa inget, inte mer än att jag gav ifrån mig ett halvkvävt läte som fick Kalle och de andra runt bordet att skratta lite generat och säga:

– Jaså, inte det? Du gillar bestämt inte Sara, men vi måste tänka på fördelningen mellan män och kvinnor.

Den dragkampen vanns dock av undertecknad. Sara framträdde tack och lov inte på Brygghuset, inte just den dagen i alla fall.

Invandrare, ungdomar och pensionärer

Några år senare bestämde vi oss för att avveckla handelsbolaget Paraply Records, så att det, efter lite dividerande, i stället hamnade under en annan firma. Innan vi kom fram till att det var den bästa lösningen, dryftades idén om att bli en kulturförening, för att på så sätt kunna söka kommunala bidrag. Jag var skeptisk och det hela kändes inte bättre efter att ha dryftat saken med en av Borås stads ekonomer. Efter vårt samtal skrev jag ett brev till de andra i Paraply.

”Har precis snackat en stund med en herre med långt förflutet som ekonom i Borås stad. Han sa att om man överhuvudtaget vill komma på fråga som bidragsberättigad förening i Borås stad (berättigad att söka bidrag hos kommunen) måste man antingen vara:

1. En invandrarförening
2. En ungdomsförening som vänder sig till folk under 21 eller
3. En pensionärsförening.

Jag tror att vi endast kan kvalificera oss som det sistnämnda och det om 15 år.

Han begrep inte överhuvudtaget varför vi avvecklade handelsbolaget. Jag förklarade då för honom att våra projekt inte precis gått med vinst, kanske inte ens break even och att Skatteverket förmodligen skulle morra om den trenden höll i sig. Han sa då att problemet egentligen kvarstår även om vi bildar kulturförening, med den skillnaden att ett par revisorer skulle stå för morrandet.

En annan viktig detalj är att om en förening har kommersiella inslag (vilket vi ”kanske” kan påstås ha i och med att vi bedriver handel med plattor), är bidragssökande hos kommunen att betrakta som uteslutet.

Jag bromsar kanske upp saker lite här, men det beror på att jag inte vill att någon av oss ska känna efter ett tag att: ”Ojdå, det här var inte vad jag hoppades på”. Jag behöver fundera lite, kanske mest på grund av att jag inte tror på könsneutralitet. Jag är inte motståndare till att fler kvinnor ägnar sig åt musik, men att förbinda sig till saker bara för att tillfredsställa Borås stad, njaaaaa. Att försöka uppnå könsneutralitet är ungefär lika enkelt som att få människor att sluta vara ledsna eller att skapa världsfred.

Klas”

Outad i Sommar i P1

Ett annat decennium, en annan kulen höstkväll, flera år före Saras stapplande kvoteringsspelning på Blue Velvet: Jag sitter hemma hos en god vän i Stockholm. 2004 jobbade han i servicedesken på Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå).

Plötsligt säger min kompis:

– Å, vet du vad! Jag har blivit omnämnd i Sommar! Sommar i Sveriges Radio P1.

– Jaså, svarar jag lite snopet. Vem var sommarprataren den här dagen då?

– Karin Dreijer, sångerskan i The Knife, du vet. Man skulle nästan kunna påstå att jag blev outad. Det var inte speciellt trevligt, det hon sa i programmet.

Ordet ”outad”, används vanligtvis i samband med att någon blir uthängd med namn och bild i pressen, gärna i artiklar som inte är till den uthängdes fördel. Min kompis drog sig till minnes samtalet. Någon, bevisligen Dreijer, ringde och frågade huruvida Stim kunde redovisa statistik på hur de upphovsrättsliga pengarna fördelades mellan könen.

Strax efter mitt Stockholmsbesök bestämde jag mig för att lyssna på Sommarprogrammet med Karin Dreijer, och mycket riktigt. Det var nästan det första som hon tog upp efter signaturen. Här nedan följer ett utdrag ur hennes egen berättelse ur Sommar från 17 juni 2004. Till skillnad från Dreijer väljer jag att inte outa min kompis i den här artikeln utan ersätter i stället hans namn med bokstaven X.

En häpnadsväckande fråga

Karin Dreijer sa: ”Det är viktigt att veta vart pengarna tar vägen, tycker jag, hur de fördelas mellan könen. Jag ringde till Stim och frågade om de har statistik över hur de upphovsrättsliga pengarna fördelas mellan kvinnor och män. ’Det har vi inget intresse av att föra statistik på’, svarade X på kundtjänst, och så drog han ett jämförande exempel om någon som ville ha reda på hur många dansband det fanns i Värmland.”

Hur de upphovsrättsliga pengarna fördelas mellan kvinnor och män? En i mitt tycke häpnadsväckande fråga från Dreijer som vid tiden redan hunnit tillbringa ett helt decennium i musikbranschen som sångerska, låtskrivare och frontfigur i både Honey Is Cool och The Knife. Hon ger därmed intryck av att helt och hållet missförstå Stims uppdrag. Hon blandar ihop korten rejält i sin kvoteringsiver.

Stim är ingen bank som frikostigt delar med sig av tillgångarna, vilket förstås vore en både svindlande och underbar tanke för alla vars kompositioner inte precis hamnat på radioproducenternas A-lista. Man måste ju tyvärr jobba lite för Stimpengarna, inte sant? Allt grundar sig självklart dels på vilka som begår medlemskap i Stim, dels på hur ofta en medlems verk spelas offentligt. Om jag och en handfull manliga låtskrivarvänner placerades på en lista tillsammans med så mycket som ett enda kvinnligt exempel, säg Marie Fredriksson, då spöar Fredriksson oss andra med hästlängder i fråga om intäkter från den egna musiken eftersom jag och mina vänner knappt haft några radiospelningar över huvud taget.

Sveriges många kvinnliga låtskrivare

Vad Karin Dreijer gjorde i sitt Sommarprogram kan närmast beskrivas som att sparka in öppna dörrar. Ända sedan det inspelade ljudets begynnelse har Sverige befunnit sig i den absoluta framkanten vad beträffar kvinnliga låtskrivare. Gurli Maria Bergström, mera känd under pseudonymen Kai Gullmar, är ett mycket bra exempel. Bland hennes mest kända melodier, ofta skrivna tillsammans med textförfattaren Guss Morris (egentligen Gustaf Wahlenius) kan speciellt nämnas ”Swing it, magistern” som gav en blott 16 år gammal sångerska vid namn Alice Babs sitt definitiva genombrott. Edvard Persson, Sven-Olof Sandberg, Karin Juel, Ulla Billqvist och Harry Brandelius är bara några i en lång rad svenska storheter som inkluderat Gullmars sånger på repertoaren.

När Agnetha Fältskog skivdebuterade i november 1967 med den egenkomponerade melodin ”Jag var så kär”, var det ytterst ovanligt att artister, män som kvinnor, skrev sitt eget låtmaterial. Hon var dessutom väldigt ung, endast 17 år gammal. Ta vilken svensktoppsartist som helst från samma epok och du upptäcker att nästan samtliga, med Cornelis Vreeswijk som ett bland mycket få undantag, framförde låtar som antingen var svenskspråkiga bearbetningar av utrikiska original eller inhemska alster, ofta skrivna av flitigt anlitade kompositörer, däribland Peter Himmelstrand och Britt Lindeborg. Fältskog var med andra ord väldigt tidig och detta långt innan ord som könskvotering ingick i vokabulären.

I världsledande musiknationer som exempelvis England och USA var situationen bland sångerskorna på 1960-talet i stort sett densamma. Ingen av den tidens stjärnor som till exempel Diana Ross & The Surpremes, Petula Clark, Cilla Black, Dusty Springfield eller Dionne Warwick skrev sitt eget material. Och när en sångerska som Judy Collins väl började presentera egen musik på sina album, då var det inte hennes egna låtar som blev hits. Det var en annan nyupptäckt sångerska och låtskrivare vid namn Joni Mitchell som försåg henne med den mest odödliga klassikern, ”Both Sides, Now”.

I samtliga ovanstående fall kunde orsaken till framgången spåras i två enkla ting – talang och mycket hårt arbete. Kvotering var det alltså ingen som talade om, inte än så länge. Nu är det helt annorlunda på de flesta av områden. Alla kan, i synnerhet de allra okunnigaste och mest malplacerade. Svaghet är en styrka. Den mest förvirrade får det tyngsta ansvaret, i Sverige så väl som i USA. Fram med telepromptern bara, så ordnar det sig. Etnicitet, kön, sexuell läggning och religiös tillhörighet framförallt. Här ska minsann kvoteras!

---

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLinq-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommen-tarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >