För ett par veckor sedan kom det ut att den amerikanske sångaren och låtskrivaren, tillika Nobelpristagaren i litteratur 2016, Bob Dylan, sålt hela sin sångkatalog till Universal Music Publishing Group för mer än 300 miljoner dollar. Allt sedan dess har cyberrymden formligen svämmat över av olika kommentarer – från skräckblandad förtjusning till rena krigsrubriker.

En av flera Youtube-bloggare som jag följt på senare år är en amerikansk före detta radiodiscjockey som kallar sig för Dave, The Real Music Observer. Det har visat sig att han och jag håller med varandra rätt ofta, inte minst vad beträffar den uppkomna situationen i kölvattnet efter Covid. Även om han inte säger det rent ut, så är jag exempelvis rätt övertygad om att Dave inte är någon anhängare av Sleepy Joe Biden. Men jag kan inte vara helt säker. Han överlåter till var och en att dra sina egna slutsatser. Inget skrivande på näsan där inte.

Med tanke på det ovan sagda, så kändes därför Daves video om Dylans förehavanden osedvanligt kategorisk. Han menade nämligen att ”Nu har Dylan en gång för alla sålt sig till etablissemanget”.

Imiterade Little Richard

Det var för snart 60 år sedan som en ung Robert Zimmerman lämnade den relativt trygga tillvaron hemma hos föräldrarna i Hibbing Minnesota för att söka lyckan i New York. Han hade vid det här laget börjat spela gitarr, munspel och piano och han var en ofta sedd estradör vid de årliga skolevenemangen i staden, där han bland annat imiterade rocksångaren Little Richard, något han lär ha gjort med bravur.

Inom loppet av bara några år hade Zimmerman, som nu tagit sig namnet Bob Dylan, uppnått positionen som en av världens mest omskrivna och inflytelserika artister. Från början rörde det sig om protestsånger som ”Blowing In The Wind, ”The Times They Are A-Changin’” och ”Masters Of War”, men ganska så snart hade det raka och enkla budskapet och den akustiska gitarren bytts ut mot ett helt rockband och färgsprakande poesi. Den nye Dylan fick gamla folksångarkollegor  att fullständigt slå bakut med hjälp av låtar som ”Mr. Tambourine Man”, ”Like A Rolling Stone” och ”Rainy Day Women #12 & 35”. Den sistnämnda låten innehöll orden som resulterade i bannlysning på ett flertal amerikanska radiostationer: ”Everybody must get stoned.”

Dylans långa och emellanåt lite svajiga karriär löpte på, många gånger med minst sagt förbryllande resultat. För om det är något han är känd för, så är det för sin förmåga att ideligen överraska och ibland retas. Stackars alla människor som tror att de äntligen lyckats fånga Bob Dylan i en liten ask. Precis allt – från textinnehåll till hans egen röst – tycks vara föremål för ständig förvandling. Och om man någon gång ber den gamle poeten om något slags förklaring, då kan det låta så här:

Reporter: – Vad är du egentligen? Är du en spelande poet, en rockmusiker eller vad anser du egentligen själv?
Bob Dylan: – Jag håller mest på med sång och dans.

Reporter: – Du var ju en stor ikon på 60-talet …
Dylan avbryter: – För vem då?

Reporter: – Får dina barn sådana här undvikande svar om de frågar dig om något också?
Bob Dylan: – De frågar aldrig om sådant här.

Med andra ord, du får sällan eller aldrig något ur Bob Dylan själv. Han anser nämligen inte att han har något att tillägga utöver låtarna. Folk får göra sina egna analyser, bara man lämnar honom i fred.

Några riktigt svavelosande album

Så var det det här med att ha sålt sig till etablissemanget. Vilket av etablissemangen förresten? Bob Dylan har, förmodligen mot sin egen vilja, varit absorberad av åtminstone ett etablissemang i minst 50 år, nämligen den så kallade 68-generationen. Men det verkar ha skett av bara farten. Det finns anledning att tro att de gamla rödingarna inte analyserar textinnehållet med någon vidare noggrannhet. Efter det tredje albumet, The Times They Are A-Changin’, som gavs ut precis i början av 1964, har de politiska slagorden i stort sett lyst med sin frånvaro. Men det finns undantag.

Efter några år kring decennieskiftet 1970-1980, då en nyfrälst Dylan gjorde några riktigt svavelosande album, var han åter tillbaka på den ”sekulära” banan. 1983 släppte han albumet Infidels, som av många beskrevs som den gamle Dylans återkomst. Texterna var åter associationsrika och emellanåt bitska.

En av låtarna, ”Union Sundown”, handlar om att USA gått miste om arbetstillfällen, eftersom företagen valt att flytta verksamheten utomlands, exempelvis till Kina, Indien, Filippinerna, Brasilien och Argentina, allt i syfte att hålla nere arbetarnas löner. Redan 1983 alltså! Undrar just vad Dylan anser om Trump. Det lär vi aldrig få veta.

Dylan har nämligen inte uttalat sig om någon av USAs presidenter. När han ombads säga något om president Ronald Reagan 1984, blev Dylans typiskt fåordiga svar:

– Jag vet inte. Jag har ju aldrig träffat honom.

Den 13 juli 1985 var Dylan den artist som avslutade hela Live Aid-galan på JFK Stadium i Philadelphia. Han kom att stå för kvällens mest kontroversiella inslag, då han under ett mellansnack sa följande:

– Hur vore det om man tog en eller ett par miljoner av de pengar som vi samlar in till Etiopien och i stället gav dem till bönderna här i USA för att på så sätt hjälpa dem med vad de blivit skyldiga bankerna?

Hela det så kallade etablissemanget av artister och journalister reste förstås ragg åt uttalandet, men Willie Nelson och Neil Young tyckte att Dylan hade rätt i sak och bara ett par månader senare var Farm Aid ett faktum.

Slipper bråk mellan arvingar

I maj nästa år fyller Bob Dylan 80. Han gav ut sitt självbetitlade debutalbum 1962. Hans senaste album, Rough and Rowdy Ways, kom för bara ett halvår sedan och fick ett mycket fint mottagande.

Tidigare i december meddelades det alltså att Universal Music Publishing Group köpt Bob Dylans hela sångkatalog för mer än 300 miljoner dollar. Dylan överlåter därmed 100 procent av alla framtida intäkter på allt han skrivit fram till datumet för affärsuppgörelsen till Universal. Men varför, tänker somliga. ”Går det verkligen att lyssna på all den fina musiken utan att se en massa dollartecken framför sig?”

Dylan har flera arvingar och han har säkert dragit lärdom av minst ett exempel där det uppstått bråk mellan efterlevande.

Efter Frank Zappas bortgång uppförde sig hans änka Gail minst sagt gnidet gentemot två av parets fyra gemensamma barn. Foto: Wikimedia Commons

1993 avled musikern Frank Zappa i sviterna efter prostatacancer. Frank hade då, enligt uppgift genom tyst samtycke, visat att han lät hustrun Gail dela upp arvet mellan sig själv och parets fyra barn Moon Unit, Dweezil, Ahmet och Diva. Gail skötte allt, exempelvis den fortsatta utgivningen och marknadsföringen av Franks musik, med järnhand. Inte ens John Lennons änka Yoko Ono kunde hålla jämna steg med Gails närmast omänskliga framfart, exempelvis mot coverband som framträdde med Zappas musik världen över.

När så Gail Zappa själv gick bort i oktober 2015 framgick det av hennes testamente att hon inte fördelat pengarna lika barnen emellan. Gail betraktade nämligen hela familjen Zappa som en stiftelse där arvsbeloppet till de efterlevande inte nödvändigtvis behövde vara jämt fördelat, hur man nu ens kan komma på tanken att resonera så när det gäller ens egna barn. Hon måste ha tyckt att Dweezil och Moon var mindre värda än Ahmet och Diva. De två senare fick nämligen en högre andel av arvet, 30 procent var av stiftelsen jämfört med 20 procent var för de äldre syskonen.

I en intervju med Los Angeles Times 2016 kallade Moon Zappa arvsfördelningen ”mitt livs mest fasansfulla chock” och menade att nivån av svek var ”löjeväckande”.

– Det är komplicerat nog att sörja förlusten av en elak morsa. Att sedan dessutom tvingas inse att hon var elakare än jag någonsin kunde anat …

Dweezil, som på den tiden spelade för entusiastiska åskådare över hela världen tillsammans med några av faderns gamla musikervänner under bandnamnet Zappa Plays Zappa, fick snart veta att han inte bara var en av dem som skulle få mindre pengar. Han förbjöds dessutom att använda Zappa Plays Zappa som affischnamn. Varje gång han trotsade detta förbud, blev han skyldig att betala böter till Zappa-stiftelsen, allt enligt Gails ersättare på chefsposten – hans lillebror Ahmet Zappa.

Kanske är han bara smart

Bob Dylan har under hela sin karriär visat prov på ett visst sinne för affärer. Han lär ha sagt någon gång att han aldrig tänker lägga några som helst pengar på en manager:

– Visst, du får gärna gå omkring och kalla dig Bob Dylans manager, men du får inte ett öre av mig.

Bob Dylan med managern Albert Grossman. Foto: Okänd

Denna inställning har helt säkert sin bakgrund i hur relationen till Dylans första och hittills enda verkliga manager Albert Grossman betedde sig. Grossman insåg tidigt PR-värdet hos den unge protestsångaren från Hibbing. Han kontrollerade snart varje liten aspekt av Dylans karriär – vilka Dylan skulle prata med, vilka han inte skulle prata med, vilket skivbolag han borde vända sig till för att skriva nya kontrakt och så vidare. När det var dags att omförhandla skivkontraktet efter debutalbumet, och Dylan på eget bevåg vände sig till John Hammond, en av skivbolaget Columbias mest legendariska medarbetare, helt enkelt för att Hammond kontrakterat så många av Dylans favoritartister under åren, då blev Grossman rasande. Han var nämligen av den bestämda uppfattningen att Bob Dylan borde skriva på för ett bolag där man kunde förhandla sig fram till högre belopp än vad Columbia erbjöd. Till slut lät han sig ändå övertygas och nästan 60 år senare ligger Bob Dylan fortfarande på Columbia, som numera är en underetikett till Sony BMG.

Så här beskrev Dylan Albert Grossman i sin självbiografi: ”När han snackade, var rösten hög som bankandet av krigstrummor. Han pratade mer sällan än morrade.”

I slutet av 1960-talet fick Dylan klart för sig att Grossman närmast hetsat honom att skriva på ett kontrakt där managern tillskansade sig 50 procent av alla royalties. Det blev slutet på kompanjonskapet dem emellan, så även på Dylans utnyttjande av managers.

Det finns säkert mer än ett skäl bakom Dylans något kontroversiella beslut att låta Universal ta hand om sångkatalogen. Hans relativt höga ålder gör att han kanske börjat fundera lite på sitt testamente. I ett tidevarv där all konsertverksamhet världen över (huvudsaklig inkomstkälla för alla aktiva artister) i det närmaste upphört, kan det vara en god idé för vem som helst att se om sitt hus. Om Dylan i samband med det väljer att kamma hem en jättesumma pengar för allt han skrivit under åren, ett slags gigantiskt engångsbelopp som inte baserar sig på hur lite eller hur mycket hans låtar kommer att spelas i radio, strömmas eller laddas hem i framtiden, då kan man bara konstatera att världens mest kände beatnik, till skillnad från flera andra musiker, sitter inne med ett osedvanligt vasst sinne för familjeekonomi.

”Och när John och Yoko Lennon
Har gått på psykoanalys
Och Robert Zimmerman har flytt till landet med miljonerna”

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLike-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Klas Qvist

See author's posts