1972 var i många stycken ett märkligt år. John Lennon var den ende av Beatlarna som gav ut ett album. Från George Harrison var det på skivfronten helt tyst. De övriga före detta medlemmarna gav ut singlar, tre från Paul McCartney och en från Ringo Starr.

I februari kom Paul McCartney och hans nya band Wings ut med sin första singel ”Give Ireland back to the Irish”. Styggelsen var ett ställningstagande i den då mycket känsliga nordirländska konflikten mellan dem som ville förena denna brittiska provins med Irland, bland annat företrädda av terrororganisationen IRA, och den protestantiska folkmajoriteten stödd av den brittiska armén. BBC tillät inte att låten spelades och amerikansk radio visade ett svalt intresse för denna singel. Trots detta lyckades den som bäst nå plats 16 i Storbritannien och 21 i USA.

Wings andra singel ”Mary had a little Lamb” kom i maj och nådde som bäst plats 9 i Storbritannien. I USA gick det betydligt sämre. Där blev 28 den högsta placeringen. McCartney har förklarat att ”Mary had a little Lamb” är en poplåt för barn. Den spelas sällan i våra dagar. Personligen finner jag den ganska charmig.

BBC stoppade McCartneys singel

”Hi, hi, hi”, Wings tredje singel, kom i december och BBC stoppade radiospelningar av denna låt eftersom de ansåg att texten anspelade på droger. På vissa håll hävdades det dock att det hela hade med anspelningar på sex att göra. BBC spelade singelns andra sida ”C Moon” i stället. Bästa listplaceringar för singeln var 5 i Storbritannien och 10 i USA.

”Back off Boogaloo” blev Ringo Starrs största hit i Storbritannien och nådde som bäst plats 2 på topplistan där. I USA nådde den som bäst plats 9. Ringo skrev låten tillsammans med George Harrison som också producerade skivan som gavs ut i mars.

Den 24 april släppte John Lennon och Yoko Ono singeln ”Woman is the Nigger of the World” i USA, den gavs aldrig ut som singel i Storbritannien. Detta är ren propaganda för kvinnosaken, man använde inte begreppet feminism på den här tiden. Singeln nådde som bäst plats 57 på den amerikanska singellistan, den sämsta högstaplacering på den listan för en Lennon-singel under dennes livstid. Lennon sjunger på framsidan, baksidan ”Sisters, o Sisters” framförs av Ono – så gjordes parets singlar ofta.

Ett riktigt missfoster

”Some Time in New York City” heter ett välförtjänt ganska hånat dubbelalbum med John Lennon och Yoko Ono. I USA gavs det ut i juni, men i Storbritannien kom plattan inte förrän i september vilket berodde på en upphovsrättslig tvist med förlaget Northern Songs gällande rättigheterna till Lennons och Onos kompositioner. Den första skivan innehåller tio låtar, eller rättare sagt tio tröttsamma och tidvis ganska gnälliga, patetiska och politiska slagordssånger som är så usla att de närmast kan jämföras med den svenska så kallade musikrörelsens vämjeliga progg. Det blir inte bättre av Yoko Onos insatser som sångerska eller hur man ska beskriva det.

Skivan inleds med den då uppmärksammade ”Woman is the Nigger of the World” sjungen av Lennon. På den följer ”Sisters, o Sisters” komponerad och sjungen (eller vad man ska kalla det) av självaste Yoko Ono som aldrig hade fått ut skräpet om hon inte hade varit gift med John Lennon – otur för oss musikälskare. Flera av låtarna framförs gemensamt av paret och det låter som en yngling som av misstag har fått med sig en falsksjungande gammelfaster in i studion.

”Born in a Prison” är ytterligare ett missfoster signerat Ono. Som om hennes röst inte skulle vara påfrestande nog drabbas vi också av ett omotiverat och påfrestande saxofonbröl som också förekommer i andra låtar vilket inte gör ”Some Time in New York City” uthärdligare. ”Sunday Bloody Sunday” och ”The Luck of the Irish” är två pekoral som handlar om konflikten på Nordirland. Om någon okänd artist hade kommit dragande med dylik smörja hade samtliga seriösa skivbolag bestämt tackat nej, men om man råkade heta John Lennon kunde man uppenbarligen komma undan med nästan vad som helst.

Sidorna 3 och 4 innehåller liveframträdanden – dels från Lyceum Ballroom i London 15 December 1969, för UNICEF, en välgörenhetskonsert med George Harrison. Albumets fjärde och sista sida är inspelad live på the Fillmore East i New York City, med Frank Zappa and The Mothers of Invention 6 juni 1971. Albumet blev en välförtjänt flopp. Visserligen lyckades den nå plats 11 i Storbritannien, men i USA lyckades den bara nå plats 48. Jag behöver väl knappast tillägga att Sveriges Radios ungdomsredaktion älskade denna illa producerade, musikaliskt och textmässigt undermåliga smörja.

Ett Beatles-renässansens år

1973 var året då nästan inget kunde bli fel. I mars släpptes singeln ”My Love” med Paul McCartney and Wings. Den nådde som bäst plats 9 i Storbritannien och 1 i USA. Den var en försmak till albumet ”Red Rose Speedway” som kom ut i april. I Storbritannien nådde skivan som bäst plats 5 på albumlistan och i USA blev 1 den bästa placeringen. I juni kom så ”Live and Let Die”, temat till James Bond-filmen med samma namn. Låten är arrangerad och producerad av George Martin och bästa placering på den brittiska singellistan blev 9 och i USA plats 2. Det bör påpekas att ”Live and Let Die” inte var med på ”Red Rose Speedway”. Så kom ”Helen Wheeles” i oktober och den nådde som bäst plats 12 både i Storbritannien och USA, där den också togs med på ”Band on the Run”. Den var inte med på detta album i Storbritannien. Ja, så kom då albumklassikern ”Band on the Run” i december. Av många anses detta vara McCartneys bästa album och skivan nådde som bäst plats 1 på albumlistorna i Storbritannien och USA.

Det hade inte kommit något nytt med George Harrison sedan 1971, men i maj kom singeln ”Give me Love (Give me Peace on Earth)”. Som bäst placerade den sig som nummer 8 på den brittiska singellistan och 1 på den amerikanska där den knuffade ner ”My love” med Paul McCartney and Wings från förstaplatsen. Harrisons album ”Living in the Material World” gavs ut i juni och i Storbritannien hamnade den som bäst på plats 2 och i USA blev det som bäst plats 1. Singeln ”Give me love” hjälpte nog till att sälja albumet liksom framgången med ”All Things must Pass” från 1970, men jag minns att rätt många blev besvikna när de hörde ”Living in the Material World” och för den gode Harrison skulle detta snart straffa sig.

Oväntat från Ringo Starr

Singeln ”Photograph” utkom i USA i september och i Storbritannien i oktober. Ringo hade själv komponerat melodin tillsammans med George Harrison. I Storbritannien blev det som bäst plats 8 och i USA som bäst plats 3. Singeln var en försmak till albumet ”Ringo” som utkom i november och bästa placering i Storbritannien blev 1 och i USA 2. LPn är producerad av Richard Perry och en intressant detalj med plattan är att samtliga före detta Beatles-medlemmar har bidragit med låtar. Albumet inleds med ”I’m the Greatest” komponerad av John Lennon. ”You’re Sixteen” gavs ut som singel i december i USA och i februari 1974 i Storbritannien där den som bäst hamnade på plats 4. Bästa placering på den amerikanska listan blev 1.

Jag tänker inte skriva om Lennons privatliv vid denna tid, det var tidvis rätt stökigt. I och med att ”Some Time in New York City” hade blivit allt annat än en framgång, dröjde det ett bra tag innan han kom med något nytt. ”Mind Games” kom som singel och det var också titellåten på hans album från detta år. Det finns några riktigt bra låtar på skivan, men produktionen är trist. Ljudet är burkigt vilket gör att det inte känns roligt att lyssna på LPn. Singeln placerade sig som bäst på plats 26 i Storbritannien och 18 i USA. Albumet placerade sig som bäst på plats 13 i Storbritannien och 9 i USA. Jag har inte fått fram några uppgifter om när singeln kom ut i USA, någon som vet? I Storbritannien kom den i november och det gjorde även albumet. I USA kom LPn i oktober. Vid denna tid var följaktligen John Lennon den minst framgångsrika före detta Beatles-medlemmen, men snart skulle andra tider komma.

Tio veckor i sträck

I april släpptes samlingsalbumen ”The Beatles/1962-1966” och ”The Beatles/1967-1970”. Det hade nu gått tre år sedan gruppen upplöstes. Dessa dubbelalbum blev storsäljare och för många yngre popmusikälskare blev de inkörsporten till Beatles musik. Under de första åren av 1970-talet var det många som skaffade sin första stereoanläggning. Att äga en eller annan Beatles-platta var för många en självklarhet och då var dessa samlingar en bra investering. I Storbritannien och USA nådde ”The Beatles/1962-1966” som bäst plats 3. ”The Beatles/1967-1970” kom som bäst på plats 2 i Storbritannien och 1 i USA.

Högst upp på den amerikanska albumlistan hamnade ”The Beatles/1967-1970” som avlöstes av ”Red Rose Speedway” med Paul McCartney and Wings som i sin tur avlöstes av ”Living in the Material World” med George Harrison. Detta varade i tio veckor.

Fotnot: Den 8 mars 1973 hölls en folkomröstning på Nordirland. Man skulle ta ställning till om Nordirland skulle förbli en del av Storbritannien, eller bli en del av Republiken Irland. Folkomröstningen bojkottades av nationalister. Valdeltagandet var 58,7 procent. 98,9 procent röstade för att stanna kvar som en del av Storbritannien.

LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 94: John Lennons överskattade solokarriär, del 1

---

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLike-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommen-tarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >