Vad har hänt med de svenska åklagarna? I stället för att lägga sitt krut på mördare och våldtäktsmän jagar de livet ur pensionärer och i övrigt laglydiga medborgare som kritiserar den förda politiken.

Linda Seger, kammaråklagare i Helsingborg. Foto: Åklagarkammaren.

På åklagarkammaren Helsingborg arbetar kammaråklagare Linda Seger. Enligt kammarens hemsida är hon en så kallad medieåklagare som tagit på sig att vara lite extra tillgängliga för medierna, vilket är märkligt med tanke på hur svårt det är att få kontakt med henne. Linda Seger är enligt samma hemsida specialiserad på hatbrott och brott i parrelationer.

Nyligen åtalade hon undertecknad, Ingrid Carlqvist, och min kollega Maria Celander för hets mot folkgrupp, men till Helsingborgs tingsrätt kom i stället hennes kollega kammaråklagare Helene Jacobsson. Domen som kom 23 november blev ett svidande nederlag för de båda åklagarna, i och med att Ingrid&Maria friades.

Linda Seger har nu i stället satt tänderna i en 78-årig dam som är misstänkt för att ha misshandlat sin make som sedermera avled. Kvinnan har aldrig tidigare begått några brott, men Linda Seger hävdar att det finns risk att hon fortsätter sin brottsliga verksamhet om hon släpps ur häktet.

Vi kom i kontakt med den gamla damens dotter och hennes historia är som hämtad ur en skräckfilm. Har dagens åklagare tappat allt vett och sans? Har de ingen empati med en gammal dam vars make fick dö ensam i stället för att få hålla sin fru sedan 50 år tillbaka i handen när han somnade in? Här är dotterns historia:

Dotterns förtvivlade vädjan

”Lördagen 31 oktober väcks jag och min man av ett telefonsamtal strax efter klockan 6 på morgonen. Det visar sig vara polisen i Helsingborg som uppmanar oss att skyndsamt ta oss till Ängelholm och hämta min mors hund. Polisen som ringer kan eller får inte lämna några detaljer, inte mer än att mamma sitter frihetsberövad och styvfar ligger på akuten i Helsingborg. Chockad och full av frågor försöker jag reda ut vad som hänt, men får inga riktiga svar.

Vi kastar oss i bilen och under den två timmar långa resan till Ängelholm ringer vi alla vi kan tänka oss. Bäst hjälp får vi av en av mina vänner som jobbar som utredare hos polisen och kan förklara gången i liknande ärenden. Hon säger också till mig att inte spekulera eller försöka lägga pussel, för det är det polisen gör och vi kommer att få alla svar så småningom.

Huset där makarna bott är fortfarande avspärrat. Foto: Polisen.se.

När vi svänger in framför mammas hus i Ängelholm möts vi av en polisbil och ett hus som är avspärrat med blå-vita polisband. Poliserna har mammas och min styvfars hund i bilen och lämnar över den till oss. Vi får absolut inte gå in i huset då det är en brottsplats och teknisk undersökning pågår. Poliserna var väldigt vänliga och förstående, de kunde inte berätta någonting men bad oss ringa inre befäl hos polisen i Helsingborg. I bilen igen ringer vi dit och får då reda på att mamma sitter häktad på misstanke om mordförsök.

Aldrig gjort en fluga förnär

Jag kan inte ens beskriva känslorna som väller upp. De pratar om två människor som aldrig gjort en fluga förnär. Det har över huvud taget inte förekommit några bråk i mitt hem – bortsett från att min styvfar, i takt med att han blivit äldre och sjukare, blivit en tyngre och tyngre belastning för mamma som vårdat honom i hemmet de senaste åren. Befälet upplyser oss om att det är uteslutet att träffa mamma, men det står oss fritt att besöka styvfar som ligger på lasarettet.

Väl där berättar styvfar om hur han blivit misshandlad, enligt honom helt oprovocerat, under lång tid på natten och att han var helt säker på att han skulle bli mördad – fem olika mordförsök sa han sig ha utsatts för. Han verkade helt i chock och såg helt blåslagen ut i ansiktet. Vi som känner honom och har sett honom degenerera under lång tid blev förvånade över hur redig han var i sin berättelse, men en läkare förklarade för oss att adrenalinpåslaget gjorde honom väldigt skärpt.

Styvfar flyttades efter ett par dagar till en vårdavdelning på Ängelholms sjukhus och det blev vårt resmål åtskilliga gånger de närmaste veckorna. Den första tiden var han väldigt ledsen men fortfarande skärpt i sina sinnen. Han förklarade flera gånger att han insåg att det som hänt (enligt honom) inte var mammas fel utan att hon uppenbarligen behövde vård. Han talade mer och mer om att han älskade och saknade henne trots händelsen. Efter ungefär två veckor märkte vi att han återgick till den gamle man han varit tidigare. Han hörde dåligt och uttryckte sig rörigt och ibland osammanhängande, lite som vi var vana vid med andra ord.

Styvfar fick dö ensam

Den 12 november var sista gången vi såg styvfar i livet. Han var väldigt trött och fick antibiotika för en infektion som man konstaterat i hans kropp. Han sa flera gånger att hans enda önskan var att träffa sin fru igen, hålla hennes hand och förlåta henne, som han sa. Vi lovade att komma tillbaka nästa torsdag, min lediga dag. Det blev inte så tyvärr. Den 17 november fick vi samtalet vi var så rädda för. Styvfar hade somnat in. Vi åkte de dryga 20 milen för att krama hans kalla hand och säga farväl på sjukhuset.

Parallellt med detta har jag haft kontakt med mammas försvarsadvokat som inte heller har kunnat berätta något om fallet ur mammas perspektiv – bara att hon förnekar brott och har en egen berättelse. Jag har inte getts möjlighet att träffa mamma ens under ett bevakat samtal.

Nåväl, jag började ringa alla jag kunde för att utverka att mamma fick besöka min styvfar–  advokater, läkare och åklagare. Alla förstod att styvfar var döende och att det handlade om timmar innan han somnade in och att ett besök därför var både brådskande och i högsta grad humanitärt. Det vill säga alla utom Linda Seger förstod, hon återgäldade inte ens mitt samtal trots att jag lämnat ett meddelande om att läget var mycket akut.

Fick lämna dödsbudet

Till slut fick jag träffa mamma. När styvfar avlidit fick jag nämligen frågan om jag ville lämna över dödsbudet till mamma eller om en häktesvakt skulle göra det? Under ett 45 minuter långt möte med min mamma fick jag börja med att säga att hennes livskamrat somnat in. Mamma, snart 79 år gammal, börjar gråta. Hon har gått ner nästan 15 kilo i vikt efter tre veckor isolerad i häktet, håret hänger och hennes läppar är torra och spruckna. Hon som varit noga med sitt utseende och använt läppstift vare dag i hela sitt vuxna liv, är nu en skugga av sitt forna jag. Hjärtat brister, men jag kramar mamma länge och jag försöker prata normalt, allt medan en anställd sitter med för att se till att vi inte diskuterar fallet.

Nu när styvfar dött tänkte vi att nu kan inte mamma påverka utredningen längre utan kan väl släppas ut till mig i avvaktan på rättegång? Icke sa Nicke, eller rättare sagt Linda Seger. Förundersökningen är inte klar och både tingsrätten och hovrätten accepterar Segers krav på fortsatt häktning av denna ”farliga” kvinna.

78-åringen kommer sannolikt att spendera jul och nyår på häktet i Helsingborg. Foto: Solfilm.se.

Det har nu gått över en månad och jag är livrädd för vilken mamma jag så småningom får hem. Kan en helt vanlig kvinna som inte ens gått mot röd gubbe under hela sitt liv någonsin hitta tillbaka till livet efter detta? Är det så här vi vårdar våra medborgare som av någon anledning hamnar i rättvisans händer? Oavsett vad som hände i huset den där natten så är jag övertygad om att mamma är oskyldig. Även om hon slagit styvfar som de säger så är det inte hon, förstår ni?

Natt efter natt har hon vakat över styvfar som blivit sämre och sämre. När jag pratat med mamma i telefon månaderna innan detta hände, har jag märkt hur hon blivit tröttare och tröttare. Jag har uppmanat henne att söka hjälp och avlösning men hon har plikttroget stannat och vårdat. Jag kan bara spekulera i att utmattningssyndrom, depression eller något liknande har lett till att detta hände, men tänker att det reder väl polis och läkare ut?

Jag förstår allas likhet inför lagen men allvarligt? Är det inte samhällets uppgift att vårda i stället för att straffa? Ska mamma knäckas i häktet före rättegången eller vad är åklagarens agenda?”

Total brist på empati

Jag förstår dotterns resonemang. Är det verkligen rimligt att en fram till nu helt laglydig gammal dam ska sitta i häkte? Hur kan åklagaren Linda Seger påstå att det finns risk för att hon fortsätter sin brottsliga verksamhet? Hur kan rådmannen vid Helsingborgs tingsrätt, Birgitta Erlinge, slå fast att kvinnan genom att undanröja bevis eller på något annat sätt kan försvåra sakens utredning – när huset fortfarande är avspärrat och polisens tekniker redan har samlat in all teknisk bevisning?

Det är svårt att bortse från den totala bristen på empati dessa rättsstatens kvinnor visar upp. I stället för att låta dottern ta hand om sin gamla mamma i väntan på rättegången ska hon tvingas tillbringa jul och nyår på häktet. Allt medan mördare och våldtäktsmän löper fria i vårt land.

Fotnot: Ingrid&Maria har förgäves sökt kontakt med Linda Seger för en kommentar.

För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Använd MediaLike-knappen ovan för att stötta oss med mindre belopp, sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommen-tarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kom-menterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >