Jag talar måhända delvis i egen sak, men då måste jag också understryka att jag tillhör dem som det har gått bra för. Många – det gäller i synnerhet helt blinda personer som jag – har varit arbetslösa under en stor del av sitt liv. När de till slut har fått en anställning behöver arbetsgivaren inte betala mer än möjligtvis en liten del av lönen eftersom det finns något som heter lönebidrag. Detta system missbrukas dock av kommuner och andra delar av den offentliga sektorn.
Diverse skattefinansierade föreningar såsom politiska partier (särskilt de socialistiska) använder sig gärna av lönebidragsanställda för att på så vis skaffa sig billig arbetskraft. Detta kan innebära att den som är blind har en lägre lön än sina seende arbetskamrater trots att den blinda personen utför arbetsuppgifter av samma svårighetsgrad. Under åren 1976-2018 var jag anställd på ett bibliotek som förstatligades 1980. Jag gick inte på lönebidrag under alla dessa år, så jag är inte representativ för gruppen i detta avseende. Jag kanske återkommer med en krönika om min gamla arbetsplats.
En del blev pianostämmare
Pianostämmare var ett yrke en del blinda blev framgångsrika i. Foto: Wikipedia/Jonn Leffmann.
Arbetslösheten är skyhög i gruppen synskadade, det vill säga individer med kraftigt nedsatt syn eller helt blinda. Det är färre än hälften som har ett jobb. Det har periodvis varit aningen bättre, men en del yrken har delvis eller helt försvunnit. Ett exempel på ett sådant yrke är växeltelefonist. Ett annat är läkarsekreterare. Blinda pianostämmare hade ett gott anseende. Pianostämmarutbildningen liksom andra hantverksutbildningar bedrevs vid Tomtebodaskolan och det fanns de som kunde leva på detta hantverksyrke. De som utbildade sig till borstbindare eller korgmakare kunde däremot sällan skaffa sig en inkomst som gick att leva på.
Synskadade har, till stor del, haft nytta och glädje av den tekniska utvecklingen. Det finns till exempel punktskriftsskärmar och talsynteser som gör att de kan använda sig av datorer. Sådana hjälpmedel är dock dyra eftersom de tillverkas i små serier. De som får utbildning i att hantera dessa hjälpmedel är huvudsakligen de som har ett arbete. Visst kan syncentralerna tänkas bevilja nödvändig utrustning som tekniskt hjälpmedel, men vad man beviljas beror på i vilken del av landet man bor. Lägg där till att kompetensen skiljer sig åt mellan de olika syncentralerna och en del av dem är ökända för sitt bemötande av brukarna. Jag känner människor runt om i Sverige som gör nästan allt för att slippa ha med sin syncentral att göra.
Det finns punktskriftsskrivare som kopplas till en dator vilket gör att det numera går att trycka böcker och tidningar i punktskrift. Förr framställdes dessa böcker för hand. Det var endast ett fåtal som trycktes och den dåtida tekniken var dyr. Om den handskrivna boken lånades ut till många hände det att den blev sliten och obrukbar. Eftersom den för det mesta endast fanns i ett exemplar kunde den på detta sätt gå förlorad.
Utbildning förr och nu
Tomtebodaskolan, tidigare Tomteboda blindinstitut, var en specialskola för blinda och gravt synsvaga barn. Vid denna specialskola fick barn från hela landet sin utbildning. Tomtebodaskolan var följaktligen en internatskola där barnen bodde från sju års ålder. Eftersom många av eleverna även fick sin yrkesutbildning där var det vanligt att man tillbringade runt tolv år på internatet. Många av eleverna tillbringade endast de längre loven hemma. På förskolan (lågstadiebyggnaden kallades så) kunde man bo runt åtta personer i varje sovsal. Jag minns inte om de var lika många i varje sal på flickavdelningen – flickorna var något färre till antalet. De som bodde i Stockholmsområdet kunde dock åka hem över helgen. En stor förändring var när skolskjutsarna kom. Från och med 1964 kunde elever boende i Stockholm med omnejd åka hem varje dag. Vissa av kranskommunerna införde skolskjutsar något senare. Jag kunde åka hem varje dag från och med februari 1965.
Under 1960-talet förändrades mycket. Många lämnade Tomtebodaskolan i och med att de hade gått ut åttonde klass. Sedan fick man gå om åttan i en vanlig skola vilket jag själv gjorde och jag fortsatte och gick även i gymnasiet. De som genomgick någon yrkesutbildning fortsatte ett eller två år till på blindskolan. Tomtebodaskolan lades ner 1986.
Det har sagts och skrivits en hel del negativt om Tomtebodaskolan och de som berättar om pennalism och andra vidrigheter överdriver inte. Jag hävdar dock med bestämdhet att sådant inte berodde på att Tomteboda var en blindskola. Berättelserna från andra internatskolor liknar historierna från Tomtebodaskolan.
Gått bra för många
Många av lärarna tog sitt yrke på stort allvar. Tanken var att eleverna skulle bli så självständiga som möjligt när de lämnade skolan. Man lärde sig att läsa punktskrift, hantera den vita käppen med mera. Många av oss som har gått på Tomtebodaskolan har det gått bra för.
Nuförtiden börjar den synskadade eller helt blinda eleven i vanlig skola från och med första klass. Många har en elevassistent under hela sin skoltid. Hur blir kontakten med skolkamraterna då? Lär sig det handikappade barnet att föra sin egen talan? Det är få lärare som behärskar punktskrift vilket inte är så konstigt. Hur troligt är det att han eller hon någonsin får en elev som måste lära sig punktskrift? Varför lära ut käppteknik när eleven kan vallas runt av en elevassistent? Varför bry sig om hur det ska gå senare i livet? Jag kan försäkra er om att jag har sett åtskilliga skräckexempel. Barn som inte ges möjlighet att lära sig att bli någorlunda självständiga och dessutom görs till analfabeter – är det att betrakta som framsteg jämfört med Tomtebodaskolan?
LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 88: Självgod HBTQ-aktivism kring psalmboken
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
0 kommentarer