”Om en individ med politisk makt är en psykopat, kan han eller hon skapa en epidemi av psykopatologi i människor som egentligen inte är psykopater.”

Andrzej M. Lobaczewski, klinisk psykolog

Att bedriva en vetenskaplig och politiskt ofärgad studie i gamla Sovjetunionen beträffande ondskans natur och funktion var inte riskfritt. Under andra världskriget hade Lobaczewski varit aktiv i den underjordiska polska motståndsorganisationen, Armia Krajowa. Men trots att världen officiellt påstods ha segrat mot ondskan 1945, upptäckte han snart som psykologistudent bakom järnridån att så inte alls var fallet.

Under det kommunistiska förtrycket återgick Lobaczewski snart därför till sin tidigare sysselsättning. Nu rörde det sig i stället om en hemlig forskningsgrupp bestående av honom själv och andra sanningssökare inom psykiatrin; psykiatrer och psykologer inte bara från Polen utan också Tjeckoslovakien och Ungern. Detta under största sekretess eftersom det (officiellt) var förbjudet att studera genetik och psykopati. Lobaczewski och hans hjältemodiga lilla forskningsgrupp befann sig dock onekligen på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Studie i ondska

Politisk ponerologi som denna inriktning inom vetenskapen döpts till kommer från grekiskans poneros och betyder ondska. Ponerologi är i sin tur namnet på en teologisk inriktning fokuserad på just studie i ondska. Båda är i olika grad baserade på vetenskapliga metoder inom medicin, biologi och psykologi, men omfattar även sociologi, filosofi samt historia. Den politiska inriktningen kartlägger dessutom hur tyranni uppstår.

Vad Lobaczewski och hans medarbetare främst upptäckte är i alla fall att mänskligheten i princip kan delas in i två grupperingar: Den största av dessa är de Normala, de som kännetecknas av genuin medkänsla. De har samvete kanske man kan säga och de värdesätter ärlighet, samt föredrar att komma överens med varandra. I princip så vill de ingen illa.

Den andra och mindre gruppen kallar Lobaczewski för de Patologiska. Dessa är de obotligt illasinnade med diverse psykopatiska personlighetsstörningar, som har gemensamt att de anser sig själva stå över de normala samt i många fall även naturens lagar. De hittas inom alla etniska grupper, strukturer och samhällsområden.

Därför ser världen ut som den gör

Bakgrunden varierar till varför de blivit monster i mänsklig skepnad. Deras abnormitet kan bero på gener och fysiska hjärnskador men också mentala/själsliga trauman; ofta utförda av andra patologiska (under de kritiska barndomsåren). Skillnaden mellan de patologiska och normala är så fundamental att begreppet para-Homo Sapiens introducerats för att markera deras dramatiska avvikelse från den normala människans sunda natur.

Det är också i princip på grund av denna mänsklighetens illasinnade avart som världen nu ser ut som den gör.

Likt människokroppen så är även samhället beroende av att ha ett starkt immunsystem mot vad Lobaczewski kallar sociala patogener, det vill säga de faktorer och aktörer som infekterar och förstör samhällskroppen; från naturlig gemenskapskänsla till de yttersta formerna av institutionell korruption som kan rasera en nation.

Vad som försvagar det sociala immunsystemet och möjliggör att poneros sprids är bland annat kunskapsbrist bland de normala – insikt om den sanna sjukdomsbilden, mycket på grund av desinformation från just de patologiska.

Patologiskt falskt narrativ

Kanske är det överflödigt att här nämna fake news, marknadsförarna av det patologiskt falska narrativet – den medvetna lögnen som aktörerna inom etablissemangsmedierna samvetslöst kablar ut. För svenskar är detta också känt som agendasättande journalistik, ett begrepp myntat av den i mångas ögon obotligt illasinnade Peter Wolodarski.

Där samvetet finns i den normala personen existerar alltså bara plattityder i den patologiska. En annan faktor som bidrar till att de kan fortsätta med det de gör är att den normala befolkningen helt enkelt inte vill eller kan ta till sig den hemska sanningen. Förnekelse.

”Trots deras omfattande skillnader från normala, och i kontrast till stereotyper, så är de patologiska ofta inga enkla monster att identifiera. De kan inkludera högt respekterade personligheter inom alla tänkbara områden i samhället (…) Detta gör det svårt för många i allmänheten att känna igen vem som är patologisk och likaså acceptera att även personer som de beundrat och verkligen respekterat faktiskt kan vara patologiska.” (SystemsThinker.com)

Lobaczewski identifierade två primära tekniker som de patologiska använder sig av:

”Paralogismer”, som går ut på att med förvriden logik få det ologiska att verka logiskt. Givetvis också tvärtom. Det sunda förnuftet blir alltså attackerat genom inversion. ”Paramoralismer” går å andra sidan ut på att med förvriden moralism få det oetiska att framstå som etiskt. Samt tvärtom. (I kulturmarxistisk vokabulär kallas detta för normkritik.) Välbekanta ord och koncept ges alltså motsatt betydelse. Det klassiskt onormala säljs in som det nya normala.

Dubbeltänkandet frodas

Det är också i den här kontexten som det Orwellianska dubbeltänkandet frodas. För i den kognitiva dissonansens dimma regerar de patologiska med sitt tolkningsföreträde. Det vill säga när det sunda förnuftet är satt ur spel. Män kan ha mens, fullvuxna skäggiga karlar som anländer i trupp är ensamkommande flyktingbarn. 2+2=5. Allas lika värde, utom förstås för dem som kritiskt ifrågasätter.

Begreppet ansvar i fallet Sverige används som täckmantel för hänsynslös vårdslöshet, och brottslingar porträtteras som offer. Ett typexempel på det senare är den dåvarande rikspolischefen Dan Eliassons kommentar om mordet på Alexandra Mezher, 22, som arbetade på ett HVB-hem i Mölndal och där knivhöggs till döds av en av de boende. ”Vad är det för trauma som [förövaren] bär med sig?”, undrade Eliasson.

Ett skinande exempel på en para-Homo Sapier. Sveriges tämligen illa omtyckte justitieminister Morgan Johansson är ett annat. Likaså Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg. Listan är mycket lång. Och det behövs inte sägas mer för att den normalt funtade ska förstå precis vad som menas.

De obotligt illasinnade är däremot oförmögna att genuint relatera till den normala befolkningens perspektiv och reaktioner. För att dölja sin patologiska natur använder de sig därför ofta av floskler, politiskt ordbajs som humanitet, medmänsklighet, och demokrati vilket de vet att normala naturligt ställer sig bakom.

Går att genomskåda dem

Samtidigt infinner sig i dessa situationer också en öppning för normala att genomskåda dem. Vad de patologiska säger överensstämmer nämligen som regel aldrig med deras gärningar, inte heller stämmer deras beskrivning av verkligheten med fakta. Det finns ingen ärlighet i dem. Deras agenda går enbart ut på att föra de normala bakom ljuset med alla nödvändiga medel och metoder i strävan mot slutmålet, där de själva fullkomligt ska kunna få skina. I själva verket är det enda som lyser i ögonen deras patologiska glöd, likt facklor i natten när man väl vet vad man ska vara uppmärksam på.

De patologiska vet själva att de inte tillhör den normala massan, däremot vet de inte att de i själva verket är psykiskt störda; en diagnos som de för övrigt skulle avfärda.

Oberoende studier har belyst hur sociopater och framförallt psykopater tenderar att vara mycket drivna eftersom de ofta är intelligenta och framförallt inte skyr några som helst medel för att komma dit de vill. De gör vad normala inte har samvete att göra. Många av dem betraktar även sådant beteende som spännande utmaningar, de riktigt sjuka tycker till och med att det är kul att luras och bedra och framförallt att kunna get away with murder. I de yttersta fallen av poneros gäller detta bokstavligt talat.

Inflytelserika positioner

Gränslöshet är deras drivkraft. Och gränslöshet inom psykiatrin är vad som just definierar den psykiska ohälsans natur. På grund av sitt sjukliga begär efter makt och uppmärksamhet, samt von oben–attityd mot den normala befolkningen, det vill säga Medelsvensson, så söker de sig alltså ofta till inflytelserika positioner. Inte sällan för att därigenom styra samhället utefter sina egna abnorma preferenser. Det vill säga, påtvinga den normala majoriteten vad som för dem är främmande och onaturligt.

Detta görs i etapper, via så kallad normalisering och med grundsyftet att minoriteten ska bestämma över majoriteten. De globalistiska politikerna utgör ett mycket träffande exempel på just den sjukliga gränslösheten. Käcka Annie Lööf, en gång i tiden Värnamos egen busiga Pippi Långstrump, visade sig som vuxen i själva verket bara vara Sveriges motsvarighet till den samvetslösa Hillary Clinton.

Det är för övrigt inte normala som rekryteras till slutna globalistiska sällskap som Bilderberg och Trilaterala kommissionen, där de båda ovan nämnda para-Homo Sapierna är involverade.

Annie Lööf bedrog sina väljare

För att ta steget vidare i sin karriär förespråkade Lööf öppna gränser, ljög för befolkningen, bröt löften till höger och vänster och bedrog även sina väljare, och har verkligen gjort allt i sin makt för att släppa in de där 30 miljoner kulturberikarna som hon öppet pratat om.

Folkmord och absolut poneros. ”Öppna era hjärtan”, som fullblods para-Homo Sapiern Fredrik Reinfeldt sa. ”Vi har varit naiva”, sa statsminister Stefan Löfven, men nu fortsätter vi som tidigare. Patokraten Löfven lovar ändå att rädda Sverige efter nästa val. Eftersom de patologiska rekryterar och samarbetar med varandra uppstår gradvis en konvaljens av diverse patologiska särintressen, vilket i slutändan utgör dödsstöten för det normala macro-sociala tillståndet.

Farväl du kära Landet Lagom. Välkommen till Absurdistan!

Detta är vad Lobaczewski kallar för patokrati: ”Ett regeringssystem sålunda skapat, i vilket en mindre patologisk minoritet (av ’patokrater’) tar kontroll över ett samhälle bestående av normala människor.”

Där ponerogensis slagit rot är i princip också samhällets alla inflytelserika positioner befästa med obotligt illasinnade, att döma efter deras gärningar. I Sverige är det i mångt och mycket (vad omvärlden döpt till) Stockholmsbyråkratin som i praktiken ligger bakom det svenska tillståndet.

Patokraterna i Svenska kyrkan

Namnet till trots så finns givetvis dessa patokrater i varenda nyckelposition numera; exempelvis i Svenska kyrkan där agendan faktiskt utgör den yttersta formen av satanism, den fullkomliga inversionen och perverteringen av kristendomen.

”Med andra ord, termen beskriver ett mänskligt system i vilket maktstrukturen styrs av psykopatologiska personer och värdesystemet är dominerat av deras psykopatologiska värderingar.” (SystemsThinker.com) Den så kallade värdegrunden.

För att ponerogenesis ska ha en möjlighet att utvecklas till fullskalig patokrati krävs att samhället systematiskt undermineras, först och främst via infiltration. Av naturliga skäl utsätts oppositionsgrupper särskilt för detta. Att Sverigedemokraterna är hårt drabbat råder det knappast någon tvekan om. För de patologiska är som sagt makten viktigast, integritet betyder ingenting, och tyvärr är SDs principfasthet numera lika flytande som kulturmarxisternas menskonst.

Mycket tyder på att det inom partiets innersta krets finns flera para-Homo Sapier. Kapad är en term med vilken Lobaczewski syftar på normala som i princip fallit för grupptrycket. Vi återkommer till detta. Frågan som oavsett bör ställas är varför SD fjäskar för toalettslickarna på Expo?

Detta ska vi reda ut närmare i nästa del av denna artikelserie.

Signerat Qsprey

---

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >