Jag brukar hävda att det var 1984 som det började gå utför på allvar. The Human Leagues album ”Dare” utkom i Storbritannien 16 oktober 1981 och blev snart etta på den brittiska albumlistan. Den fjärde singeln från denna LP ”Don’t you want me” låg etta på singellistan vid juletid 1981 och framgången upprepades i USA sommaren 1982 då låten nådde förstaplatsen även där. I slutet av det året kom det en ny singel ”Mirror man” och 1983 kom ”Keep feeling fascination”. Dessa singlar gick bra, så förväntningarna på ett nytt album med The Human League var skyhöga. Så kom äntligen ”Hysteria” 1984. Det blev en stor besvikelse för alla som hade väntat så länge och så var framgångssagan The Human League all. De har gjort försök med att komma tillbaka, men det har inte fungerat och det finns flera artister från 1980-talet som har gått liknande öden tillmötes.
Ni kanske minns Boomtown Rats. De hade några hits i slutet av 1970-talet. Den största var tveklöst ”I don’t like Mondays” som toppade den brittiska singellistan sommaren 1979. Sedan gick det fort utför med karriären. Vad skulle då bandets frontfigur Bob Geldof göra för att åter hamna i rampljuset? Bli godhetsknarkare, naturligtvis! Etiopien hade drabbats av en svältkatastrof. Landet var en socialistisk diktatur som leddes av Mengistu Haile Mariam. Den ”gode” Geldof ville se till att de svältande skulle få mat, men framför allt ville han nog skaffa sig godhetspoäng.
Jul i helvetet
Följaktligen rafsade han ihop den brittiska popeliten och så spelade man in ”Do they Know it’s Christmas”, ett historiskt osannolikt illa producerat poppekoral, ju fler kockar desto sämre soppa. Det hette att alla intäkter från försäljningen av detta missfoster till singel skulle gå till de stackars svältande etiopierna. Pengarna användes säkerligen mindre till att ”Feed the world” än att göda Etiopiens socialistiska diktaturregim. I Storbritannien kunde Bob Geldof och hans skock bestående av popelitens nyttiga idioter glänsa med sin självpåtagna godhetsgloria medan Mengistu Haile Mariam hemma i sitt dysfunktionella Etiopien antagligen gnuggade sina händer av förtjusning över propagandasegern.
Michael Jackson gav ut ”eländet” We are the World”. Foto: Flickr/Sam Emerson.
I USA ville man minsann inte vara sämre. Här kallade sig den församlade eliten USA for Africa. Michael Jackson (1958-2009) och Lionel Richie hade fått till ett bombastiskt och samtidigt gråtmilt missfoster betitlat ”We are the World”. Eländet gavs ut 7 mars 1985. Det finns en spridd, dock obekräftad, historia kring inspelningen. Stevie Wonder krävde att man skulle sjunga en vers på swahili. Det lär ha tagit en bra stund att få honom att förstå att swahili inte talas i Etiopien. (Majoritetsspråket i Etiopien är amarinja och det är också landets officiella språk.) En av initiativtagarna till detta så kallade välgörenhetsprojekt var kommunisten Harry Belafonte. Det finns anledning att förmoda att Belafonte ville hjälpa Mengistu Haile Mariam av ideologiska skäl.
Den 13 juli 1985 var det så dags för Live Aid, direktsända konsertframträdanden från både Storbritannien och USA. Den sändes i många länder, bland annat av den svenska statstelevisionen. (Man sa inte SVT på den tiden.) Vi drabbades av en och annan intervju som med all önskvärd tydlighet visade att artister ofta lever långt från verkligheten och att de inte vet något om politik. Phil Collins framträdde först i Storbritannien. Sedan reste han med ett Concorde-plan över till USA för ett framträdande där. Vad poängen med detta var förstod jag aldrig. Om någon skulle få för sig något sådant nu skulle Greta Thunberg med anhang bli fullständigt hysteriska. All heder åt Huey Lewis and the News som avböjde att medverka på Live Aid-galan med hänvisning till att de inte ansåg sig säkra på huruvida intäkterna skulle komma i rätta händer.
Tempot sänktes
Låtarna låg allt längre på topplistorna. Om det inte var omelodiös dansmusik så var det sega ballader som aldrig ville ta slut. Det mesta som producerades var så ekoindränkt att man kunde tro att alla spelade och sjöng i en stor hangar.
En del skivbolagsrepresentanter ondgjorde sig över att man kopierade sina skivor till kassett. Vissa ville skapa någon sorts signaler som skulle göra att skivorna helt enkelt skulle vara omöjliga att kopiera, men detta var inte tekniskt möjligt. Under 1980-talet såldes det ganska många färdiginspelade kassetter. Man ville kunna lyssna i bilen, kassettradion eller sin Walkman som av någon anledning i stället fick heta Freestyle här i Sverige. I USA var uppsvinget för den färdiginspelade kompaktkassetten särskilt märkbart, men denna trend bröts snart. CD-spelaren började bli var mans egendom. Sedan 1970-talet fanns det en stereoanläggning i väldigt många hem. För det mesta var det bara att koppla CD-spelaren till den befintliga förstärkaren. Skarven mellan 1970- och 1980-tal var en period då väldigt många hade bra ljud hemma. Det lät mer än acceptabelt på de flesta ställen man kom till.
En sådan här var oumbärlig på 1980-talet – Sony Walkman bärbar kassettbandspelare, i Sverige mystiskt kallad Freestyle. Foto: Anna Gerdén/Wikimedia Commons
Knappast tonåringarna
Kompaktskivan lanserades kommersiellt 1982 (jag tror att den kom till Sverige 1983). Det var nederländska Philips och japanska Sony som tillsammans hade skapat formatet. Till att börja med var skivorna ganska dyra, runt 150 kronor per skiva. Jag har för mig att min första CD-spelare kostade runt 5 000 kronor om inte mer. I början gick nog CD-försäljningen aningen trögt. Några skivbolag var tveksamma till formatet. Det fanns bara två presserier, så skivorna var en bristvara. De som först köpte CD var de som var ljudintresserade och de som hade ett brinnande intresse för klassisk musik. Utbudet ökade ganska snart. Visst ville köparna ha moderna inspelningar, men eftersom många av dem som ville köpa sin musik i CD-format var i nedre medelåldern och äldre sålde gammal populärmusik och klassisk musik bra.
1987 fick vi äntligen Beatles på CD, det hade dröjt av upphovsrättsliga skäl. Den 26 februari 1987 kom de fyra första albumen. Tidigt 1988 hade alla originalalbum plus två skivor med singel- och EP-spår kommit. Vid denna tid publicerade den amerikanska branschtidningen Billboard en särskild CD-topplista. Många av Beatlesutgåvorna nådde första platsen på denna lista.
Ett slags nytändning för klassisk musik
Roger Norrington tog Beethovens musik till nya höjder. Foto: Flickr/Jason Hickey.
Ett visst intresse för klassisk musik har nog alltid funnits. Man köpte sina favoritsymfonier av sina favoritkompositörer med sina favoritdirigenter och orkestrar, men så hände något som sammanföll med CDns barndom. Några började framföra musiken tidstroget, det vill säga på instrument från den tid då musiken skrevs. Man försökte ta reda på spelstil, orkesteruppställning, tempo med mera. Vi fick barockmusik framförd av English Concert under ledning av Trevor Pinnock eller The Academy of Ancient Music med Christopher Hogwood (1941-2014) som dirigent. Många inom kultureliten föraktade denna företeelse. De blev inte gladare när London Classical Players under ledning av Roger Norrington började ge ut skivor med musik av Beethoven, Schubert, Mendelssohn, Brahms med flera. Norrington hade till och med fräckheten att påstå att Beethovens metronombeteckningar var väsentliga! Han har dock påverkat många, så hans sätt att framföra till exempel Beethovens musik har nu fått ett stort inflytande på andra dirigenter.
Det är länge sedan EMI slutade ge ut nya inspelningar av klassisk musik. Bolaget är sålt vilket jag tänker beröra i nästa del. Nya intressanta framföranden av klassisk musik finner man på skivbolag som Harmonia Mundi, det svenska bolaget BIS och några skivmärken som till exempel orkestrar eller i några fall dirigenter driver.
Skivaffärer försvinner
Förr fanns det en eller flera skivbutiker i nästan varje stad, köping eller förort. I Stockholm var utbudet stort. I början av 1990-talet öppnade Mega, en butik för stor för Stockholm. Visst hade de ett stort utbud och en kunnig personal, men Stockholm var för litet för en så stor butik. Skivbolag pumpade in pengar i verksamheten. Under tiden fick många skivaffärer i Stockholm slå igen. Det hjälpte inte Mega, butiken lär aldrig ha gått med vinst.
De stora skivbolagens dominans blev allt större, musikutbudet i radio utarmades allt mer, skivbutikerna blev allt färre, men det skulle bli ännu värre!
LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 78: Musikindustrins förfall, del 1
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
0 kommentarer