Det går knappt en dag utan att jag tänker på Min Vän Discjockeyn, detta trots att han varit död i snart 20 år. Varje gång jag hör musik av exempelvis The Beatles, Billy Joel, 4 Seasons, Sweet eller Slade, då finns han i mina tankar. Min Vän Discjockeyn är för övrigt också det smeknamn jag kommer att använda mig av när jag beskriver honom, i resten av denna krönika och om jag någon gång skriver om honom i ett annat sammanhang. Inget annat smeknamn skulle ligga lika nära sanningen om min vän. De få listprogram som Sveriges Radio kunde erbjuda på 1970- och 80-talen, plus några andra på exempelvis Radio Luxemburg och BBC Radio 1, tycktes vara hans främsta intresse, och de spelade onekligen en väldigt stor roll i åtminstone ett av livsvalen, valet att själv bli discjockey, detta trots hinder som kan förefalla närmast oöverkomliga, åtminstone för en utomstående – han såg inget, han tenderade att stamma när han blev ivrig och atmosfären där hemma uppmuntrade inte till några stordåd.
Min Vän Discjockeyn var några år äldre än jag. Vi träffades och blev goda vänner i mitten av 1970-talet, då vi gick på samma skola för synskadade i Göteborg. Efter ungefär ett decennium av sporadisk kontakt, började vi umgås regelbundet. Året var 1985 och Min Vän Discjockeyn var sedan några år med och drev en närradiostation i Göteborg. Förutom ett närmast fanatiskt musikintresse, hade vi det gemensamt att vi båda nyss flyttat hemifrån och jag överdriver inte när jag säger att det ibland kunde gå ganska så vilt till. Det kan till och med ha varit så att en av orsakerna bakom hans tilltagande alkoholism kan spåras hos undertecknad, men sanningen är förmodligen och förhoppningsvis betydligt mer komplex än så.
Superpianisten, låtskrivaren och musikern Billy Joel var en favorit för både Klas Qvist och hans vän. Foto: Flickr
En ojämn kamp mot missbruket
Min Vän Discjockeyn förde med åren en allt mer ojämn kamp mot sitt missbruk. I början av 1990-talet märkte jag att saker inte stod rätt till. Han skötte inte jobbet och hans oförmåga att anpassa levnadsvanorna efter tillgångarna, hade nu resulterat i att han var skyldig nästan varenda kotte i Göteborg pengar. Bara några år tidigare, när jag var hemma hos honom för första gången, upptogs en stor del av hans vardagsrum av en pampig stereoanläggning och precis hur många skivor som helst. De skivor som inte fick plats i hyllorna stod i väskor och kassar uppradade längs en av väggarna. Trots denna studie i organiserat kaos, tog det sällan mer än några sekunder för honom att hitta en speciell låt. Om ni inte har något att fundera över en natt då sömnen vägrar infinna sig, kan ni ju alltid försöka luska ut hur detta är möjligt när mannen bakom stereon inte ser ett jota. Han visade för övrigt prov på samma ofattbara kontroll när han stod och vände plattor på ett av stadens diskotek. Jag behöver väl knappast tillägga att ordningen var densamma när han kom hem frampå småtimmarna och ställde tillbaks skivväskor och plastkassar längs väggen, klappat och klart för att bara greppa tag i närhelst det vankades ny spelning.
Det blev med tiden fler flaskor än plattor i lägenheten. Foto: Pxhere
Nu, knappt ett decennium senare, var dock situationen en annan. De sista gångerna jag var hemma hos honom var så gott som alla plattor borta. Det enda som fanns nu, var en trave kassettband och en kantstött bergsprängare i ett hörn av rummet. Allt annat hade han sålt för att finansiera sin alkoholkonsumtion. Och det skulle inte bli bättre.
För ganska precis 20 år sedan bodde jag i Sollentuna. Kontakten mellan mig och Min Vän Discjockeyn var vid det här laget ganska sporadisk. Det hela inskränkte sig till några enstaka telefonsamtal då och då och, även om min vän inte alltid höll sig till sanningen när det gällde alkoholintaget, gick det inte att ta miste på att allt för länge sedan gått fullständigt över styr. Under stunder av relativ klarsyn, kunde han säga något i stil med: ”Visst, Klas! Jag skulle kunna göra ett seriöst försök att sluta, lägga in mig på torken och allt det där, men vad har jag egentligen att komma tillbaka till? Jag har en känsla av att det inte längre spelar någon roll.” Jag blev honom svaret skyldig – för alltid skulle det visa sig.
”Ligger jag verkligen så risigt till?”
En augustidag ringer så Min Vän Discjockeyn, mest för att fråga om jag vill titta ner till Göteborg den 23, hans 39-årsdag. Han hade bokat bord på en pizzeria i närheten av där han bodde och han berättade att några av våra gemensamma kompisar skulle dyka upp. Jag avböjde. En fulltecknad vecka med föreläsningar på Stockholms universitet gjorde det hela omöjligt för mig, men jag tackade för vänligheten.
Vi pratade ytterligare en stund. ”Jag tänker försöka suga tag lite i situationen nu”, började min vän, ”börja dricka måttligt och så vidare.” Jag suckade tungt i andra ändan. ”Du verkar skeptisk, Klas.” Jag svarade: ”Ja, jag är skeptisk. Med din historik är det uppenbart att det inte finns något som heter måttlighetsdrickande, inte för dig. Om du inte lägger av nu, är jag rädd för att någon av våra gemensamma vänner, inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer att ringa mig och berätta att du inte klarade dig.” ”Ligger jag verkligen så risigt till?” ”Ja”, svarade jag.
Detta var mitt sista samtal med Min Vän Discjockeyn. Det skulle visa sig att det jag befarade låg alldeles runt hörnet. På eftermiddagen 23 augusti anlände några födelsedagsgäster till pizzerian. De väntade och väntade, men föremålet för dagens begivenhet dök aldrig upp. En av vännerna har senare berättat för mig att hon slogs av en mycket obehaglig tanke när hon såg en ambulans komma susande i hög fart utanför restaurangens fönster. Den styrde upp mot en för henne välbekant och alltför uppenbar adress.
39 år är sannerligen ingen ålder
Två dagar senare ringde telefonen hemma hos mig. Det var en av våra gemensamma vänner och jag hörde direkt att något var fel, väldigt fel. Och jag förstod snabbt vem det handlade om. Min Vän Discjockeyn påträffades livlös i sin lägenhet ungefär samtidigt som födelsedagsfirarna slog sig ner på pizzerian och det råder väl inget tvivel om att ambulansen som passerade där ute, verkligen kom för att hämta vår vän. Han dog på sin 39-årsdag. De exakta omständigheterna kring hans död förblir en familjehemlighet. Med den livsföringen råder det ju inte heller någon brist på alternativ.
I dag tänder Klas ett ljus och firar sin väns födelsedag, trots att vännen inte längre finns bland oss. Foto: Wikipedia
39 år är sannerligen ingen ålder. Det är ungefär då som det verkliga livet börjar. Så var det i alla fall för mig. Om man inte spelat bort vartenda kort, däribland ekonomin och hälsan, om man inte envisats med att göra om samma misstag och förväntat sig olika resultat, om man blivit någorlunda ödmjuk och inte gjort omgivningen besviken alltför ofta vill säga, då börjar det riktiga livet. Allt dessförinnan är närmast att betrakta som en utdragen introduktion, ett slags lämplighetstest om man så vill. Synd, gamle vän, att du valde den breda vägen. Du var sannerligen inget dumhuvud. Det hade varit ofantligt kul att lyssna till dina funderingar kring det som händer just nu i Sverige, för att inte tala om allt som den evige kalenderbitaren i dig hade kunnat spåra upp med laptoppen i högsta hugg. Synd att jag inte får önska dig en trevlig födelsedag på riktigt. Det får bli några låtar med Billy Joel på hög volym senare i dag. Om jag tänker riktigt intensivt på dig och sjunger tillräckligt högt, då kanske hela härligheten når dig var du än befinner dig.
Vila i frid och ett riktigt grattis på dig i alla fall, din gamle plattvändare!
Din vän
Klas
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
Only the good die young