Det fanns en tid då många köpte skivor. Man ville ha tillgång till sin favoritmusik och man var också beredd att betala för den. Detta innebar att utövare och upphovsmän fick betalt och följaktligen kunde försörja sig på sitt konstnärliga arbete. Somliga tjänade väldigt mycket pengar medan andra hankade sig fram, allt berodde på hur mycket de olika skivorna sålde.
Radiospelningar var en viktig förutsättning för att nå ut och få framgångar. Här i Sverige tyngdes vi ner av radiomonopolets ok medan denna styggelse, sakta men säkert, försvann i länder där verklig yttrandefrihet ansågs viktig.
Tubular Bells från 1973.
Det fanns ett antal små skivbolag som lyckades växa och bli stora tack vare att de vågade satsa på något nytt och oprövat. Ett exempel är Virgin Records. Mike Oldfields ”Tubular Bells” var den första LP de gav ut. Den släpptes i Storbritannien 25 maj 1973 och så småningom kom detta rätt märkliga (och överskattade) album att bli etta på den brittiska albumlistan i en vecka. Skivan återfanns bland de tio översta i cirka ett år. Den numera legendariske Richard Branson var en av Virgins grundare.
I Sverige fick de stora bolagen konkurrens av uppstickare som kom att få stor betydelse för svensk musik. Metronome grundades av Anders Burman (1928-2013), hans bror Lars Burman (1924-1970) och Börje Ekberg (biografiska uppgifter saknas). De lanserade åtskilliga artister som till exempel Owe Thörnqvist, Siw Malmkvist, Fred Åkerström (1937-1985), Cornelis Vreeswijk (1937-1987), Anna-Lena Löfgren (1944-2010), Pugh Rogefeldt, Ola Magnell (1946-2020) och många fler.
Polar Music grundas
Polar Music grundades 1963 av Stikkan Anderson (1931-1997) och Bengt Bernhag (1928-1971). Exempel på framgångsrika artister är Hootenanny Singers, Lena Andersson, Ted Gärdestad (1956-1997) med flera. Deras största namn var dock ABBA. Utgivningsrätten till deras skivor licensierades till andra bolag i de länder där Polar själva inte hade egen distribution.
Det finns fler exempel på små och betydelsefulla skivbolag i Sverige. Låt mig bara nämna Sonora, Cupol och Sonet. De skivbolag som producerade den så kallade proggen tar jag inte upp här eftersom denna propagandistiska pamflettmusik tvingades på oss av Sveriges Radio och det finns all anledning att misstänka att dessa skivutgåvor finansierades med hjälp av öststatspengar.
His Masters Voice.
Även de stora skivbolagen styrdes av musikintresserade människor som visste hur man skulle marknadsföra och sälja skivor. Visst gavs det ut en hel del ganska rent spekulativa produktioner, men väldigt mycket av det som producerades var musik av alla de slag som höll hög musikalisk och teknisk kvalitet. Exempel på stora skivbolag från den tiden är Polydor, His Masters Voice, RCA, Decca, Philips med flera. EMI var från början distributör av skivmärken som His Masters Voice, Columbia, Parlophone med flera. Det var först senare EMI användes som etikett. CBS var en europeisk etikett som gav ut amerikanska Columbias skivor här. (Amerikanska respektive brittiska Columbia var inte samma bolag vilket jag antagligen återkommer till i en annan krönika.) Så småningom blev några av de små uppstickarna stora skivbolag. Ett exempel är ovan nämnda Virgin som fick råd att teckna generösa kontrakt med etablerade artister.
Förfallet tog fart under 1980-talet
Under 1980-talet förändrades skivindustrin. De stora bolagen köpte upp de mindre, den musikkunniga personalen ersattes av advokater. Att sälja stora upplagor av få skivor blev tidens melodi. I USA ökade mediekoncentrationen vilket bland annat fick till följd att musikutbudet i amerikansk radio blev ganska likriktat. Jag var själv i USA vid tre tillfällen: 1974, 1977 och 1979. Jag älskade amerikansk radio, men när jag var där 1979 var mycket förändrat och jag blev väldigt besviken.
I början av 1980-talet inträffade det man skulle kunna kalla den andra brittiska vågen. The Human League, Depeche Mode, Madness (fast de slog igenom redan 1979), Culture Club, Ultravox (fast de blev aldrig stora i USA), Duran Duran, Spandau Ballet med flera. Musikvideons betydelse ökade, MTV blev kanalen på modet. I USA kom man igång med en omfattande produktion av musikvideor senare än britterna vilket fick till följd att de nya brittiska banden blev stora även i USA. De amerikanska radiostationer som hade ett så kallat Topp 40-format insåg först inte den nya brittiska vågens genomslagskraft, vilket påskyndade MTVs genombrott. Ack säg den glädje som varar beständigt, ty plötsligt var året 1984. Då började det gå utför och fort gick det.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
0 kommentarer