Man kan lugnt säga att Alexander Bard lyckats dela upp befolkningen i två läger – de som älskar honom och de som hatar honom. Få, om ens några, verkar befinna sig däremellan.
Första gången jag hörde talas om Alexander Bard var för lite drygt 30 år sedan. Vid det laget hade han redan hunnit bli något av en veteran, åtminstone enligt dem som höll ett vakande öga på svensk underhållning och musik. Det gjorde även jag, men fenomenet Barbie var något som jag missade när det begav sig. Barbie var Alexander Bards drag queen-alter ego.
Army of Lovers. Foto: Wikipedia.
Nu var det sent 1980-tal och borta var Barbie. Bards skötebarn var nu i stället Army Of Lovers, en trio som bestod av honom själv och två personer som varken kunde sjunga eller spela, nämligen fotomodellen Camilla (La Camilla) Henemark och frisören Jean Pierre Barda. Tillsammans erövrade de inte bara Sverige utan övriga Europa, inte minst länderna bakom den då sönderfallande järnridån, med sin hyperkommersiella variant av tidig house-musik och med en eskapistisk image.
Trots att medlemmarna i Army Of Lovers inte var några musikaliska snillen, fick de ändå på något sätt till det. Bard, ofta i samarbete med någon utomstående låtskrivare, formligen sprutade ur sig melodier som inte gick att stå emot och, så länge man tog det hela med en klackspark (för det gjorde nämligen Army Of Lovers själva) fungerade det alldeles utmärkt. Låtar som ”Crucified” och ”Obsession”, båda hämtade från 1991 års album Massive Luxury Overdose, är moderna klassiker som håller än.
Sågade Ulf Lundell
Ulf Lundell. Foto: Wikimedia Commons.
Det var också nu som debattören Alexander Bard gjorde sig gällande. Han hördes i radioprogrammet Metropols Flipp eller Flopp, där musiker och journalister delade med sig av sina ofta rätt förutsägbara omdömen om nyutkomna låtar. Om exempelvis en singel med Ulf Lundell fick sin efterlängtade världspremiär, blev det naturligtvis VM i superlativ, såvida inte en av de inbjudna recensenterna hette Alexander Bard. Då fick nämligen den gamle ”nationalskalden” veta att han levde. Om Bard inte gillade något (och jag tror inte att Lundell står högt i kurs hos honom, fast man kan ändå aldrig riktigt veta när det gäller honom), då kunde det heta att det var en skymf att låta artisten i fråga komma i närheten av en inspelningsstudio. Jag vill minnas att Roxette, enligt Bard, av scenshowen att döma, föraktade sin publik.
Alexander Bards ilska kändes alltid äkta och det var med skräckblandad förtjusning som jag (och säkert många med mig) satt och lyssnade igenom ett i övrigt, i mitt tycke i alla fall, ganska så tråkigt för att inte säga ”sossigt” försök av Sveriges Radio att göra amerikansk popradio. Och det är just precis här som provokatören Alexander Bard kommer till sin rätt. Ge honom något man inte bör kritisera, exempelvis Metoo-kampanjen, och han ger sig på det som en skenande bulldozer. Hans upprördhet låter fortfarande äkta. Det spelar ingen roll om han verkligen tycker så. Nu tror jag i och för sig att han faktiskt gör det. Hur skulle han annars orka med allt mothugg som hans uttalanden resulterat i under åren? Han tycks ju gå in för det hela med liv och lem och jag måste erkänna att jag hör ett litet eko av min pappa i Bards engagemang.
Påminner om min pappa
Min pappa Bernt, 1941-1993, var helt hopplös, speciellt med några järn innanför västen. Han tycktes alltid spana in vad folk i hans närhet bar på för åsikter. Om han lade märke till att där fanns mer än en sosse, då visste man att det snart kunde bli problem och när farsan sedan öppnade munnen var det kört. Pappa, som bevisligen suttit och finstuderat argumenten hos dem i rummet som hade den oerhört dåliga självbevarelsedriften att snacka politik under en fest, lät nu opponenten, fullblodsmoderaten, den veritabla tjurskallen inom sig löpa fritt. Jag behöver knappast tillägga att om rummet befolkades av människor med högeråsikter, då tog tjurskallen också till orda, men den här gången visade han prov på de rödaste av värderingar. Allt för en god diskussions skull. Farsan var som sagt hopplös.
När spriten går in går vettet ut. Foto: Pexels.
Pappa var rörmontör till yrket och drev egen firma under mina första levnadsår. Han var oerhört bra på att etablera kontakter. Om han förlorade en kompanjon, och det hände sannerligen mer än en gång, ofta på grund av nyss nämnda tendens att agera motvallskärring, då stod nästa kompanjon runt hörnet och liksom bara väntade på att fylla ut det uppkomna tomrummet. Tyvärr dröjde det inte länge innan även den nye, antingen fick sparken av pappa eller också flydde fältet i ren förskräckelse, om det inte rentav uppstod slagsmål på grund av att ingen av dem ville ge sig vill säga, för det hände också.
Pappa lyckades alltför sällan behålla ett jobb och hans privatekonomi blev med tiden allt mer ansträngd. Lägg till detta att han söp som en svamp och ständigt levde över sina tillgångar. Företaget Borås Rörmetoder gick så småningom i konkurs. När pappa dog, efter att ha bränt sitt ljus i båda ändar, hade han inga riktiga vänner. Familjen, det vill säga en exfru och två söner, var ute ur bilden sedan många år och, även om det sällan är en persons fel att två eller flera träter, så törs jag påstå att mycket av det som låg pappa till last, kom från honom själv.
Snorvalpar ur den vita medelklassen
Candace Owens. Foto: Wikimedia Commons.
Jag tänker inte gå in på djupet gällande den senaste turbulensen kring Bard. Det lilla jag än så länge har sett, en tweet där han i korthet ber vandalerna i Black Lives Matter ta sig i kragen och skaffa ett jobb, är inte att betrakta som rasistiskt. Hans resonemang liknar i stor utsträckning det hos Candace Owens, ung svart amerikansk debattör och hängiven Trump-supporter. Då har jag hört mycket mer rasistiskt komma från motsatt håll, men det får som vanligt passera obemärkt. Det Bard skriver är applicerbart på i princip vem som helst, exempelvis alla snorvalpar ur den vita medelklassen som, även i det förflutna, emellanåt skapade otrygghet ute på bygden, gissningsvis med en motivering i stil med: ”Vi har ju ingen lokal!” Nu råkar emellertid föremålen för Bards kritik vara fridlysta och då går det naturligtvis som det går om man är dum nog att försöka. Det är lika allvarligt som sexköp, om inte allvarligare till och med.
Jag kan inte säga exakt vad som är Bards huvudsakliga inkomstkälla. Han skriver böcker, men säljer de? Han föreläser, men i vilken utsträckning och mot vilket gage? Han har skrivit en bunt låtar som då och då spelas i radio, bland andra några hits med Army Of Lovers och en bunt kända låtar som lanserats av andra artister, däribland Sveriges bidrag till Melodifestivalen 1989, Tommy Nilssons ”En dag” samt ett flertal av Lili och Susies mest kända låtar från det sena 1980-talet, men räcker det verkligen?
Bard är inte Paolo Roberto
Om han förlitat sig på TV4, vilket inte är uteslutet, då kanske det finns viss anledning att vara orolig. Men Bard är ingen Paolo Roberto som låter diverse livsmedelsföretag använda honom som ett slags poster boy och som i det närmaste lyfter honom ut ur historien efter någon skandal. Hans IQ (och nu menar jag inte att Paolo Roberto skulle vara dum) är lite för högt och hans integritet är alldeles för stark för sådant. En sak är dock säker – Alexander Bard behövs verkligen och behovet av honom lär inte minska i ett land där yttrandefriheten närmast tycks ha hamnat på undantag. Du skriver något på exempelvis Facebook, Twitter eller för den delen sidor som den här och innan du vet ordet av, så är samarbetspartner, gamla vänner och till och med delar av familjen borta. Fråga undertecknad.
Bianca Ingrosso. Foto: Facebook.
Men Bard är inte den typ som lägger sig ner. Han tycks bara få mer energi av påhoppen. Det gör honom till något av en förebild. Jag tror nämligen att den allra bästa av lösningar när man hamnar under bussen efter att ha sagt sin mening, är att säga den ännu högre och ännu tydligare. Få saker här i världen borde göra en mobbare mer illamående än vetskapen om att den han försöker få tyst på, tycks bli starkare av drevet eller vad det nu kan vara och i stället svarar med våldsammare och ljudligare attacker. Det känns därför nästan äckligt tillfredsställande när Bard ger dem långfingret.
Du är fri nu, Alexander! Det är bara att blåsa på ännu mer. Ge TV4 och Bianca Ingrosso akut tarmvred, för det är just precis vad de förtjänar. Jag står i alla fall bakom dig och jag vet att många andra också gör det.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
0 kommentarer