1969, och därmed också hela 1960-talet, går mot sitt slut. The Beatles, fyra unga män från Liverpool i åldrarna 26 till 29 år, tillika ett av den moderna musikhistoriens mest remarkabla fenomen, har inte setts tillsammans på flera månader. En av de sista gångerna var på förmiddagen 8 augusti, när en av världshistoriens mest berömda skivomslagsbilder togs på övergångsstället utanför inspelningsstudion på Abbey Road i London. Abbey Road blev också namnet på det album som släpptes i slutet av september. Den nya plattan fungerade åtminstone tillfälligt som ett slags olja på vågorna. Den var ett ypperligt bevis på att The Beatles fortfarande kunde uppnå häpnadsväckande resultat tillsammans i studion. Men splittringstendenserna gav ändå inte med sig.
Brian Epstein under en inspelning av musikprogrammet Hullabaloo 1965. Foto: Wikimedia Commons.
Efter managern Brian Epsteins plötsliga frånfälle i augusti 1967, de minst sagt märkliga turerna kring grundandet av det egna skivbolaget Apple, John Lennons öden och äventyr med Yoko Ono 1968, samt de meningsskiljaktigheter som blossat upp inom gruppen i samband med Allen Kleins tillträde som Apples ekonomichef 1969, var det inte längre särskilt lätt, ens för Paul McCartney, att hålla ihop The Beatles. Det hade nu gått så långt att han inte längre ville tillhöra Apple.
The Beatles kompanjonskap skulle snart vara det enda som band dem samman. Det innebar att medlemmarna, flera år efter att The Beatles slutat spela tillsammans, skulle dela på varandras royalties. Den ende som ifrågasatte detta arrangemang var Paul McCartney. Lennon, George Harrison och Ringo Starr ansåg att saker borde förbli som de var. Detta skulle resultera i rättsliga åtgärder med McCartney som målsägare i början av 1971. Paul höll just på att färdigställa sitt första soloalbum och det framstod nu med skrämmande tydlighet att alla, vännerna i The Beatles och det skivbolag han själv varit med och grundat, arbetade emot honom.
Det otursförföljda albumet
I december 1969 hade producenten Glyn Johns återigen fått i uppdrag att färdigställa det otursförföljda albumet Get Back, den här gången med önskemål från Apple Records att skivan skulle vara mer i linje med den dokumentärfilm från sittningarna i Twickenham som just höll på att färdigställas. Även denna platta refuserades.
Den 3 januari 1970 gick alla utom Lennon in i studion på Abbey Road, den här gången för att spela in en av Harrisons låtar, ”I Me Mine”. Dagen därpå lade Harrison ett gitarrsolo på en låt av McCartney, påbörjad ett år tidigare på Savile Row, ”Let It Be”.
Musikproducenten Phil Spector färdigställde albumet Let It Be. Numera sitter han i fängelse för mord. Foto: Wikipedia.
Detta var sista gången som The Beatles arbetade tillsammans med nytt material i studion, om man inte räknar de tillfällen som några av bandets medlemmar träffades för att hjälpa till med färdigställandet av solospår med Ringo Starr (alla utom McCartney på ”I Am The Greatest” 1973), George Harrison (alla utom Lennon på ”All Those Years Ago 1981”) eller Lennons båda hemmainspelningar som McCartney, Harrison och Starr slutförde tillsammans i samband med arbetet med The Beatles Anthology 1995 och 1996 (”Free As A Bird” och ”Real Love”).
När även Glyn Johns andra försök att slutföra Get Back fick tummen ner av The Beatles, tillfrågades den amerikanske demonproducenten Phil Spector om han möjligen kunde tänka sig att försöka slutföra projektet. Spector, som det varit relativt tyst om efter floppen hemma i USA med Ike And Tina Turners singel ”River Deep Montain High” från 1966, var nu i London för att producera John Lennons tredje singel under namnet John Lennon And The Plastic Ono Band, ”Instant Karma”. Spector tackade ja och tog sig an uppdraget. Detta blev också inledningen på en andra karriär för Spector under vilken han producerade de första soloalbumen med John Lennon och George Harrison.
Ett band i mycket dåligt skick
Nu hade det album som tidigare gått under arbetsnamnet Get Back, döpts om till Let It Be. Detta var också namnet på en dokumentärfilm baserad på det material som Michael Lindsey-Hogg och hans team fick ihop under veckorna i Twickenham. Den visar upp ett band i mycket dåligt skick och enda gången som det blir riktigt spännande och roligt, är när gruppen gör sin berömda takspelning.
Spector arbetade snabbt och effektivt i studion på Abbey Road. Det lades damkör, stråkar och blås på spåren ”Across The Universe”, ”I’Me’Mine”, ”Let It Be” och kanske den mest omdiskuterade låten av dem alla – McCartneys ”The Long And Winding Road”, som från början var en enkelt arrangerad, pianobaserad ballad. Nu var låten i stället svulstig, som hämtad direkt ur en Disney-film.
Ursprungsplanen var att Let It Be skulle ges ut 8 maj, en dryg vecka innan filmen gick upp på biografer i New York, London och Liverpool. Allen Klein ville tidigarelägga utgivningen till 23 april, en knapp vecka efter den planerade releasen av Pauls soloalbum McCartney. Paul McCartney, som allt mer sällan visade sig i London, hörde den nya versionen av ”The Long And Winding Road” först när han fick en provpress på albumet Let It Be. Han skrev brev till Allen Klein där han bad om ändringar, bland annat att man sänkte Spectors pålägg i mixen, vilket inte hörsammades.
Rasande över ett brev
En annan källa till förbistringen var det brev från John och George som Ringo Starr fick i uppdrag att överlämna till McCartney i mars, bara några veckor innan den planerade releasen av Pauls album.
”TILL DIG FRÅN OSS.
Käre Paul.
Vi har funderat en massa på ditt och The Beatles skivsläpp och vi har kommit fram till att det vore dumt av Apple att ge ut två så stora album med sju dagars mellanrum. Så vi har skickat ett brev till EMI där vi ber dem flytta fram ditt releasedatum till 4 juni. En konferens mellan Apple och Capitol ska gå av stapeln på Hawaii den dagen. Vi trodde att du skulle höra av dig när du fick klart för dig att The Beatles album skulle ges ut 23 april. Tråkigt att det blev så här. Ta det inte personligt.
Kärleksfulla hälsningar
John & George
P.S. Från George: Hare Krishna! Ett mantra om dagen är bra för magen.
D.S.
Det de andra i The Beatles, ivrigt understödda av Allen Klein, planerade att göra, var alltså att flytta fram utgivningen av McCartney från 17 april till 4 juni. Ringo utsågs till budbärare och han kom undan med blotta förskräckelsen. McCartney blev nämligen ursinnig av brevets innehåll. Ringo var så skakad av den uppkomna situationen att han lyckades övertala Lennon, Harrison och Klein att återgå till originalplanen och McCartneys album kom verkligen också ut 17 april.
Peter Brown, mångårig assistent åt Brian Epstein och The Beatles, frågade om Paul inte tänkte göra några intervjuer inför skivsläppet. Pauls svar var nekande. Browns helt logiska följdfråga blev då: ”Hur tror du då att din publik ska få reda på att du tänker släppa en platta? Du måste ju på något sätt meddela att du har något på gång.” Det var då som idén att låta en utskriven intervju ingå i pressmaterialet till albumet. Tidningsredaktioner världen över skulle få en färdig intervju där Paul svarade på frågor ställda av Brown.
Folkstorm och mångårig fejd
Efter några frågor där svaren ”kanske” skulle kunna tolkas som splittringsbesked från Pauls sida, kom så denna klart ledande fråga:
”Tror du att Lennon/McCartney kommer att bli en aktiv låtskrivarduo igen?” McCartneys korta och enkla svar var: ”Nej”. Det var alltså ett stycke sprängstoff som låg inbäddat i presskittet. Det är inte varje dag som ett enda ord kunde orsaka en sådan folkstorm. Det blev också början till en långvarig fejd mellan The Beatles två huvudlåtskrivare, som egentligen inte skulle vara över förrän fyra år senare och megafonen för herrarnas replikskiften var inte bara världspressen.
Världens populäraste låtskrivarduo skildes som ovänner men försonades till slut. Foto: Wikimedia Commons.
Inledningsspåret på McCartneys album Ram, utgivet drygt ett år efter The Beatles officiella upplösning, ”Too Many People” var en rejäl rallarsving åt John och Yokos håll och Lennon, som inte var känd för att ta det lilla lugna när han kände sig trampad på, kontrade med ”How Do You Sleep?”. Där skriver bland annat den världsberömde pacifisten och fredsälskaren Lennon följande: ”Dårarna som påstod att du var död hade rätt”. Under de månader på hösten 1969, då McCartney valde bort offentligheten, spreds nämligen ett rykte i USA att han var död.
Den 8 maj 1970, sju år, sju månader och tre dagar efter skivdebuten på Parlophone med singeln ”Love Me Do”, kom så albumet Let It Be. En musikkarriär som fortfarande saknar motstycke var därmed över. Eftersom denna artikelserie endast handlar om gruppen The Beatles sista skälvande minuter, väljer jag att inte skriva om det som hände efteråt, inte mer än följande: John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr inledde solokarriärer som för alltid kommer att jämföras med deras prestationer som grupp, detta trots att alla emellanåt levererat formidabel musik utanför The Beatles.
Lennon och McCartney försonades innan mordet
När Allen Klein fick sparken som Apples ekonomiske chef 1973, var Lennons kommentar: ”Paul hade rätt”, ett tecken på att det höll på att ordna upp sig mellan de gamla trätobröderna.
Under de år i slutet av 1970-talet, då Lennon levde ett stillsamt liv i New York med Yoko Ono och sonen Sean, hände det att McCartney kom på besök. När ett ihärdigt rykte om en eventuell återförening av The Beatles spreds över världen på våren 1976 och gruppen erbjöds fantasisummor för att ställa sig på scen tillsammans i några minuter, stod TV-showen Saturday Night Live för det kanske roligaste och mest avväpnande inslaget. Under en sändning blev SNLs producent Lorne Michaels tillfrågad vad han skulle betala för att The Beatles skulle komma och spela i showen. ”De får 3 000 dollar precis som alla andra”, blev hans svar. John och Paul såg TV-programmet hemma hos John och Yoko och Lennon utbrister: ”Vi gör det! Det är bara ett par kvarter härifrån och vi skulle hinna om vi satte oss i en taxi nu.” Efter en stund av lite funderande fram och åter, rann det hela ut i sanden. ”Vi var väl för fulla och för trötta för att verkligen göra det”, sa Lennon senare.
Mark David Chapman sköt John Lennon i New York 8 december 1980. Foto: Polisen New York.
Sent på kvällen den 8 december 1980 sköts John Lennon till döds av en sinnesförvirrad 25-åring vid namn Mark David Chapman. Paret Lennon, som precis anlänt till sitt hem i närheten av Central Park i New York efter en dag i studion, hade bara några veckor dessförinnan gett ut albumet Double Fantasy, Johns mycket korta och efterlängtade återbesök i rampljuset efter fem års tystnad.
Tidigare samma dag, när John gjort sitt livs allra sista intervju med ett radioteam från San Francisco, blev han tillfrågad om sin relation med Paul McCartney. Lennons svar var till en början sarkastiskt: ”Vi älskar och hatar varandra som vilka gamla syskon som helst.” Men sedan blev han allvarligare: ”Jag tror att om den ene av oss hamnade i trubbel skulle den andre komma till snar undsättning.” John Lennon blev 40 år gammal.
Den 29 november 2001 avled George Harrison i Los Angeles efter en tids kamp mot cancer. Han hade då hunnit skriva och spela in musik till det album som fullbordades av bland andra sonen Dhani och producenten Jeff Lynne, utgivet året därpå som Brainwashed. George Harrison blev 58 år gammal.
LÄS MER: Let It Be: Del 1 – Början till slutet
LÄS MER: Let It Be: Del 2 – Twickenham, Savile Row 3 och Allen Klein
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
1976 var intressant år på många sätt. Några som passade på att utnyttka det där ryktet var den kanadensiska gruppen Klaatu. Som det året debuterade med sitt självbetitlade album. Dom första åren satte därför medlemmarna inte ut sina namn på albumen. Även om många av låtarna går i en beatelsk tradition, så kan man ändå höra på rösterna att det inte är the fab four. Mest kända låten från albumet är förmodligen Calling Occupants Of Interplanetery Craft. Som något senare skulle bli en världshit. Dock inte med gruppen själva, utan med syskonduon The Carpenters. Det sägs att syrran Karen som targiskt gick bort några år senare, inte bara var en bra sångerska men även en utmärkt trummis. Kanske inte så många som känner till det.
Angående Lennons död finns det även en del konspirationsteorier. En av de märkligare går ut på att det egentligen var fördattaren Stephen King som sköt Lennon. Förmodligen är orsaken till detta att det finns gamla foton på King från ungefär den tiden där han faktiskt liknar Chapman. Enligt en annan teori så var det dörrvakten till Dakota building som sköt. Har sett ett namn men har glömt bort det. Konspirationerna kring Macca och hans ”död” däremot är så pass kända att det tar vi nån annan gång.
Yes! Karen Carpenter var en utmärkt trummis. Det var hennes huvudsakliga uppgift när bandet fortfarande kallade sig The Richard Carpenter Trio och det var inte utan en del övertalningsförsök från brorsan som hon först ställde sig framför sångmicken.
Nejdu, jag tror nog att det var Mark Chapman som tog Lennon, även om konspirationsteorier kan ha ett underhållningsvärde. Jag tror att de håller Chapman inne för hans egen säkerhets skull. Räkna timmarna från det att han blev utsläppt tills han blir ”revolvermat”, no pun intended.
Jag säger inte att jag tror på just den teorin eller Billy Shears. Ser det mer som rätt underhållande. Men samtidigt har man älskat en grupp sedan barnsben så kanske får vissa blinda fläckar och inte vill se. Så om somliga hävdar att Beatles var en skapelse från Tavistock-institutet så blundar jag gärna. Min kärlek till Beatles och deras musik överväger sånt där. 🙂
Hade jag o polaren vetat att Beatles rände runt på gatorna 8 Augusti hade vi varit där. Tyvärr var vi väl på the Zoo o kollade på två sura kameler. 15 dagar i dom skälvande sista året i pop England. Top of the pops på Hotellet och Fourmost på London Palladium. New Yardbirds på Marquee club.