Året hade varit minst sagt hektiskt, från medlemmarnas omtalade resa till Rishikesh, Indien för att studera transcendental meditation under Maharishins ledning i början av året, via det kaosartade sjösättandet av bolaget Apple, de klanderfria insatserna som talangscouter, John Lennons eskapader med Yoko Ono och slutligen det stundtals mödosamma skapandet av The Beatles (”Vita Dubbeln”). Det är inte det minsta konstigt att de fyra medlemmarna var trötta vid årets slut.

Omständigheterna kring The Beatles och Apple Records skulle även under 1969 framstå som långt ifrån idylliska. Det märkliga är att en hel del finns bevarat på film och ljudband. Det tycktes ligga i tiden redan då, det här med att dokumentera precis allt man sa och gjorde, ett slags förhistoriska statusuppdateringar på celluloid. Kanske var det ett försök från The Beatles själva att utradera den aura av mystik som trots all exponering, fortfarande rådde kring bandet. Med undantag för några sekunders förberedande studioprat precis före starten på ”All You Need Is Love” i The Beatles framträdande i Our World, fanns mycket lite, om ens någon, officiell dokumentation om arbetet i studion. Detta var tänkt att visa hur det gick till från början till slut. Filmen Let It Be, som gick upp på biograferna världen över i maj 1970, en månad efter nyheten om The Beatles definitiva splittring, har i efterhand lite skämtsamt beskrivits som en snabbkurs i hur man upplöser ett band.

Tänk om de tagit ett sabbatsår

Det är minst sagt förbryllande att The Beatles började jobba igen redan direkt efter nyåret 1969, bara lite drygt en månad efter att The White Album gavs ut. Om gruppen hade valt att ta ett sabbatsår, under vilket man tillät varandra att ägna sig åt andra saker, hade det kanske inte slutat som det så småningom gjorde. Nu valde de i stället att gå in i filmstudion i Twickenham utanför London, tillsammans med den amerikanske regissören Michael Lindsay-Hogg och ett filmteam som instruerats att låta kameror och bandspelare rulla, oavsett vad som hände i rummet. Idén var att man skulle dokumentera hur ett album blev till, med låtskrivande, repetitioner och slutligen en spelning någonstans i världen där de nya låtarna presenterades inför publik.

I filmen ser man tydligt att alla, utom möjligen Paul McCartney, gärna befann sig var som helst utom i Twickenham-studion. McCartneys försök att entusiasmera de övriga tre möttes ofta av syrliga kommentarer. Musiken som bandet spelar låter många gånger sämre än vad ett nystartat amatörband åstadkommer under ett rep i en vanlig svensk småstad, något som George Harrison tydligen också måste ha tyckt. En vecka in i arbetet lämnar han plötsligt Twickenham. Det påstods att John och George hade slagits tidigare samma dag, något som senare tillbakavisats av dem själva. Men dialogen som hamnade på band talar sitt tydliga språk:

George: ”Jag lämnar bandet nu.”

John: ”När då?”

George: ”Nu.”

John: ”Ska vi ringa Eric” (Eric Clapton) ”och be honom komma i stället? Är det det du vill?”

George: ”Sätt in en annons i New Musical Express och få tag i lite folk den vägen. Det är det de är till för. Vi ses på klubbarna.”

Att Lennon föreslår att Eric Clapton ska komma och ersätta George Harrison i The Beatles, måste ha gjort extra ont. Clapton och Harrison var nämligen mycket goda vänner och den legendariske gitarristen hade nyligen till och med bjudits in av Harrison till studion under inspelningarna av ”Vita Dubbeln” för att lätta upp stämningen och spela sologitarr på ”While My Guitar Gently Weeps”, en av Harrisons mest kända låtar. Harrison hjälpte också till att skriva och spela in låten ”Badge”, A-sidan på den sista singeln med Claptons dåvarande band Cream.

George Harrisons frustration

Harrisons frustration var säkert inte obefogad. Han hade fått rejäl fart på sitt låtskrivande, något som märktes redan på ”Vita Dubbeln”. Att få Lennon och McCartney, The Beatles båda låtskrivargenier, att intressera sig länge nog för att bandet skulle hinna öva in så mycket som en enda av hans låtar, var desto svårare. Vid ett av bandets många möten vid den här tiden frågade Harrison:

”Hur många låtar är det tänkt att jag ska få med i det här projektet? Två stycken som vanligt eller? Jag har cirka 20 färdiga låtar. Det innebär att om jag slutar skriva nu, kommer jag ikapp om ungefär tio år och tio album”.

George Harrison var också den av de övriga Beatles-medlemmarna som hade minst fördragsamhet med Yoko Ono. Paul och Ringo Starr gjorde sitt bästa för att tillmötesgå John Lennons enda krav, nämligen att Yoko skulle vara med hela tiden. George var av en helt annan uppfattning. En tragikomisk detalj var att när Harrison stack från Twickenham, intog Yoko hans plats på en blå sittkudde och inledde en av sina karaktäristiska röstimprovisationer med John, Paul och Ringo som ett slags avantgardistiskt kompband.

Skivbolaget Apple var, på grund av bristande ledarskap och alldeles för många lycksökare med sikte på The Beatles goda vilja, ett bolag på ruinens brant. John Lennon skrädde inte orden när journalisten Ray Coleman intervjuade honom för den engelska tidningen Disc and Music Echo i januari 1969. Där gick han ut med att han skulle vara pank om sex månader om inget drastiskt hände. Till tidningen Rolling Stone sa Lennon att han nu var nere på sina sista 50 000 pund, en ofantlig summa pengar 1969 och ett belopp som måste varit omöjligt för Lennon själv att precisera eftersom det ju hela tiden strömmade in pengar i form av royalties. En typisk ”lennonism” med andra ord, levererad i syfte att locka till skratt och kanske också få en och annan att höja på ögonbrynen.

Allen Klein imponerade på Lennon

Senare samma månad träffade John och Yoko den amerikanske impressarion Allen Klein på Londons Dorchester Hotel. Klein, grundare av multimediabolaget ABKCO (Allen & Betty Klein and Company eller A Better Kind of Company som Klein ofta kallade det), var vid det här laget ökänd för sin förhandlingstaktik och förmåga att förse rockartister med kontrakt de tidigare bara kunnat drömma om. Han imponerade stort på John och Yoko. Ett av hans vanligaste knep var att alltid ha gjort sin hemläxa vid etablering av nya artistkontakter, exempelvis genom att kunna releasedatum på skivor utantill och recitera bitar av sångtexter, i det här fallet ur Lennons digra katalog, och naturligtvis tala om vad han kunde erbjuda som ingen tidigare kunnat i form av royalties.

Omedelbart efter mötet med Klein informerade Lennon sina närmaste, däribland övriga Beatles-medlemmar, om att han nu hade en personlig manager. Detta skulle bli upptakten till ett förödande bråk, med Paul McCartney ensam på ena sidan och de tre övriga på den andra. Vem skulle egentligen leda Apple? Paul föreslog sin blivande svärfar från New York, kändisadvokaten Lee Eastman och de andra höll på Klein. Paul hade inga höga tankar om Klein. Han visste genom sin vänskap med Mick Jagger från The Rolling Stones, Kleins mest kända klienter, att han sällan eller aldrig höll vad han lovade och att Stones i och med det var utfattiga. Det slutade med att gruppen fick organisera en USA-turné i rent försörjningssyfte, en turné som visserligen mottogs mycket väl, men som egentligen inte hade behövt hastas fram om Klein försett medlemmarna med de pengar som var deras. Jagger varnade McCartney: ”Gå inte nära Klein. Han är en skurk.” Men när Jagger senare kom till ett möte med The Beatles för att lite närmare redogöra för sina åsikter om Klein, höll han en förvånansvärt låg profil. Kan det ha berott på att Klein satt i samma rum? Ett nytt och inte alltför muntert kapitel i sagan om The Beatles hade inletts.

Harrison kom tillbaka

Efter att ha övertalat Harrison att komma tillbaka till gruppen, övergav The Beatles den frånstötande atmosfären i Twickenham för att i stället spela in i en provisorisk studio på Savile Row 3. Magic Alex, som fått i uppdrag att bygga studion och som lovat att göra den till världens första 72-kanaliga sådan, hade emellertid inte gjort någonting av värde, vilket resulterade i att producenten George Martin fick låna utrustning från studion på Abbey Road. I slutet av januari kunde man skrida till verket. Nu var musikerna fem till antalet. The Beatles, som bestämt sig för att spela in precis allt live i studion, var nu förstärkta av Billy Preston på elpiano och orgel. Hans närvaro hade samma effekt som Eric Claptons några månader tidigare. Alla skärpte sig och stämningen blev genast mycket bättre.

Nu följde en period av intensivt spelande. Bland låtarna som fästes på band kan nämnas Paul McCartneys ”Two Of Us”, ”The Long And Winding Road”, ”Let It Be” och ”Get Back”, John Lennons ”Dig A Pony” och ”Don’t Let Me Down” och George Harrisons ”For You Blue”. ”I’ve Got A Feeling”, en låt som egentligen var en sammanslagning av två idéer som Lennon och McCartney presenterade för varandra, spelades in liksom ”One After 909”, en låt som Lennon och McCartney skrev redan i slutet av 1950-talet. Framtida solospår som Lennons ”Child Of Nature” (senare känd som ”Jealous Guy”), McCartneys ”Teddy Boy” och Harrisons ”All Things Must Pass” övades också in, men de kom aldrig med på några album med The Beatles.

Ibland improviserade man bara och lekte fram låtar. Ett känt exempel på en sådan improvisation är ”Dig It” som förekommer i en kort version på albumet Let It Be.

Konserten på taket

Paul McCartneys förslag att ställa sig på scen möttes av något som närmast kan beskrivas som fnysningar av de andra tre. Det pratades lite löst om att genomföra konserten på en romersk amfiteater eller kanske på en öde plats i Tripoli precis när solen gick upp, med en anländande ström av människor från hela världen. Idén hade onekligen ett filmiskt värde, men stupade på att Ringo Starr inte ville lämna England. Alla enades slutligen om att taket på Apple-huset fick duga, så 30 januari 1969, en mycket kall och blåsig eftermiddag i London, klev fyra Beatlesmedlemmar samt Billy Preston, Beatles två roadies Mal Evans och Neil Aspinall och några åskådare bland gruppens nära och kära ut på taket till huset på Savile Row 3. Detta var sista gången som The Beatles uppträdde tillsammans. Det kom snabbt klagomål från boende i det annars så tysta skräddardistriktet och polis tillkallades för att avbryta spelningen. Trots att evenemanget inte pågick längre än 42 minuter, har denna takkonsert uppnått legendstatus.

Efter konserten verkade det plötsligt som om The Beatles inte längre var så säkra på om och i så fall hur detta projekt skulle fullföljas. De bokade studiotid på andra ställen i London nästan omedelbart, den här gången för att inleda arbetet med det som på hösten 1969 gavs ut som Abbey Road. Se artikeln från i höstas om Abbey Road på Ingrid&Maria.

LÄS MER: Krönika: Den dramatiska historien om Beatles sista studioalbum Abbey Road

Tejperna som innehöll timvis med oredigerat material från dagarna på Savile Row, lämnades så småningom över till Glyn Johns, en rutinerad producent och inspelningstekniker i London som länge jobbat både med The Rolling Stones och The Who och som i realiteten tagit över mycket av George Martins arbetsuppgifter under sittningarna. Martin vantrivdes med det nya tillvägagångssättet i studion, att hans roll numera i princip bara bestod av att ropa ut nummer på varje ny tagning. Att försöka bedöma vilken av 60 relativt likaljudande tagningar av exempelvis ”Get Back” som lät bäst, var helt enkelt inte hans kall här i livet och producerade, ja, det gjorde egentligen Beatles själva vid det här laget.

Betydligt enklare sound

I april släpptes singeln ”Get Back” med Lennons ”Don’t Let Me Down” på B-sidan. Singeln blev förstås en jättehit världen över och den visade prov på ett betydligt enklare sound. De många produktionstricks som introducerats på albumet Revolver knappt tre år tidigare, och som gjort sig påminda på nästan varje Beatles-inspelning sedan dess, var nu helt borta. Detta var också första gången som en extramusiker, även denna gång inbjuden av George Harrison, Billy Preston, fick ett omnämnande på en Beatles-skivas etikett.

Get Back var även arbetsnamnet på The Beatles nästa album. Lennon och McCartney gav Glyn Johns fria händer att sammanställa en lyssningsvärd produkt från det omfattande materialet. Han presenterade två versioner, den första färdigställd 28 maj 1969. Omslagsbilden var identisk med den på Please Please Me, The Beatles debutalbum från 1963 – samma plats och samma fotograf, ytterligare en indikation på att det var en back to the roots-produkt man ville åstadkomma. Provexemplar började cirkulera bland tidningsfolk och radiodiscjockeys och albumet recenserades till och med i Beatles Book, ett populärt månadsmagasin bland världens Beatles-fans innehållande reportage om händelser under The Beatles år som aktiv grupp. Men där tog det plötsligt stopp. Albumet Get Back gavs aldrig ut.

Tiden som följde omedelbart efter sittningarna i Twickenham och på Savile Row, kännetecknas av viss förvirring, åtminstone om man försöker hitta ett slags röd tråd. I mars gifte sig Paul och John med sina respektive flickvänner Linda och Yoko. Paul valde att hålla en relativt låg profil efter en kaotisk vigsel med reportrar och gråtande fans.

Världsfred i sängen

John däremot, visste att han inte skulle få en lugn stund och bestämde sig i samråd med sin nyblivna hustru att man lika gärna kunde möta pressen fullt ut, varpå de drog ut på en kombinerad smekmånad och fredskampanj med en rad manifestationer – två så kallade ”bed-ins” först på ett hotellrum i Amsterdam och senare på ett i Montreal, Kanada, där den som ville, företrädesvis pressfolk och kända kulturpersonligheter, bjöds in till det sängliggande paret för att diskutera världsfred. Däremellan hann de också med en så kallad ”bag-in” på hotell Sacher i Wien, där ett stort pressuppbåd fick finna sig i att kommunicera med endast en vit säck i vilken John och Yoko satt, helt och hållet osynliga, och svarade på frågor. Det var där och då som uttrycket ”All we are saying is give peace a chance” hördes för första gången. Det blev senare refrängen på Lennons första singel med det fiktiva bandet The Plastic Ono Band, ”Give Peace A Chance”.

Vid det här laget sågs The Beatles fyra medlemmar allt mer sällan tillsammans. Det gick inte längre att bortse från den spricka som nu rådde inom gruppen. McCartney vägrade styvnackat att ha något med Allen Klein att göra och lät sig fortsättningsvis representeras av Lee och John Eastman. Trots detta kom det ut nya skivor med The Beatles. Singeln ”The Ballad Of John and Yoko”, kopplad med Harrisons ”Old Brown Shoe” kom ut sent i maj. En månad senare intensifierades arbetet med en helt ny platta som alltså inte hade något att göra med det än så länge ofullbordade Get Back-projektet. Albumet Abbey Road kom ut i september och lyckades åtminstone temporärt lugna ner alla som befarade att allt inte stod rätt till inom The Beatles.

Efter arbetet med Abbey Road och det ödesdigra mötet på skivbolaget Apples kontor där Lennon klargjorde att han tänkte lämna The Beatles, drog sig en påtagligt utmattad och villrådig McCartney tillbaka till sin gård i Skottland. Han har senare berättat att han led av symptomen hos en arbetslös man; han lät skägget växa, inte för att det var ballt utan för att han inte orkade raka sig. Han kedjerökte och drack whisky. Vissa dagar lämnade han inte ens sängen.

Ringo Starr började göra film

Ringo Starr medverkade för första gången i en film som inte hade något med The Beatles att göra, detta tillsammans med Peter Sellers i The Magic Christian. Filmen är i dag mest känd för den låt som McCartney skrev och som gruppen Badfinger framförde, ”Come And Get It”.

George Harrison producerade Billy Prestons första album för Apple, That’s The Way God Planned It. Det var också Harrison som såg till att London-divisionen av Radha Krishna Temple fick en hit med ”Hare Krishna Mantra”. Ett konkret exempel på att man kunde vänta sig precis vad som helst av Apple Records.

Paul McCartney kom så småningom ur det allmänna dödläget och tog med sig Linda och barnen till London, där han byggde en provisorisk hemmastudio och började spela in sitt första soloalbum McCartney, där han trakterade alla instrument själv. Det bestämdes med Apple att plattan skulle släppas 17 april 1970, men ett kommande album med inga andra än The Beatles såg ut att ställa sig i vägen för planerna. De andra i bandet och Klein verkade inte se det som särskilt nödvändigt att själva diskutera den uppkomna situationen med McCartney, än mindre ta hänsyn till vad han eventuellt skulle tycka om att de lät Phil Spector lägga kör och stråkar på ett av hans bidrag till det nya Beatles-albumet. De skrev så småningom ett brev till McCartney och gav Ringo det otacksamma uppdraget att åka hem till honom för att räcka över det, ett som det skulle visa sig, grandiost misstag.

LÄS MER: Let It Be: Del 1 – Början till slutet

---

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >