Separationer celebriteter emellan har sedan länge varit hett stoff både för journalister och tidningsläsare. En separation som verkligen skapade rubriker på sin tid var den mellan fyra Beatles-medlemmar. Min vän Gudmundur Bragasons påstående att popbandet The Beatles ägde 1960-talet och att alla andra, frivilligt eller ofrivilligt, hade att rätta sig efter det, är ingen överdrift. När så 1960-talet var över, visade sig även The Beatles dagar vara räknade. Nu i april är det precis 50 år sedan nyheten om The Beatles splittring nådde ut över världen. För en del kom det helt säkert som en stor chock. För andra var det mest ett slutgiltigt, inte alltför uppseendeväckande besked efter år av spekulationer. För man ska komma ihåg, att The Beatles var ett ganska så kaotiskt projekt vid denna tid.

Ända sedan augusti 1968, hade i tur och ordning Ringo Starr, George Harrison och John Lennon vid olika tillfällen lämnat gruppen. Starr och Harrison återvände visserligen efter några dagars bortavaro från inspelningar, repetitioner och gruppmöten, men Lennon kom egentligen aldrig tillbaka efter sitt ”tysta” avhopp. Han tillkännagav sitt beslut mitt under ett möte på Apples kontor på Savile Row 3 i London, 20 september 1969, en knapp vecka innan det då just färdigställda albumet Abbey Road skulle släppas.

Det vilar något lätt ironiskt över detta. Det var Allen Klein, Apples nytillträdde ekonomichef tillika personlig manager åt alla utom Paul McCartney, som kallat The Beatles till mötet för att få deras namnteckningar på ett nytt, mycket förmånligt avtal som han just förhandlat fram med EMI (The Beatles distributör och rättighetsinnehavare i Storbritannien) och Capitol Records (detsamma i USA och Kanada).

Absoluta drömklienter

Tillfället var således inte det lämpligaste, i alla fall inte ur Kleins synvinkel. The Beatles hade varit hans absoluta drömklienter i flera år och nu, när han till sist hade nått målet, såg det hela ut att gå om intet. Ingen Lennon, inget Beatles. Lennon gick, på inrådan av McCartney och Klein, med på att ligga lågt med nyheten tills alla reklamkampanjer kring Abbey Road var avklarade. Det fanns dessutom material till ytterligare ett album som ännu inte var färdigt för release, trots ett försök som dock refuserades av gruppen tidigare samma år. Get Back, som var den otursförföljda LPns ursprungliga titel, var egentligen avsedd för release sommaren 1969, men inspelningarna lades för stunden i malpåse, med singeln ”Get Back” som dittills enda smakprov. The Beatles ägnade i stället hela sommaren åt att spela in Abbey Road, ett projekt som förlöpte utan några större problem.

Det klassiska skivomslaget till Abbey Road. Foto: Flickr/Roger.

Den 10 april 1970, efter månader av relativ tystnad, var det så Paul McCartneys tur att officiellt hoppa av. Det var när han smög in sprängstoffet i en pressrelease inför sitt eget debutalbum, som det inte längre fanns någon återvändo. Den engelska tidningen Daily Mirror fick tag i ett förhandsexemplar av skivan och blåste upp det diskreta budskapet i pressmaterialet den här dagen. John Lennon blev rosenrasande, förmodligen över att det var McCartney och inte han själv som fick tala om för världen att det var över.

– Paul är världens bästa PR-man, sa Lennon sarkastiskt till tidningen Rolling Stone senare samma år.

Lördagen 11 april återfanns nyheten om The Beatles upplösning på löpsedlar världen över och just då var det Paul McCartney och hans hustru Linda och inte John Lennon, Yoko Ono, Allen Klein eller Maharishin, som fick bära hundhuvudet.

Paul McCartney hade varit den som höll ihop bandet genom alla motgångar och interna kriser. Han blev i och med det ofta måltavla för en del verbala tacklingar från i huvudsak Lennon och Harrison. Utan McCartneys ansträngningar hade slutet säkert kommit mycket tidigare.

Religion, skilsmässor, stimulantia

När The Beatles börkade intressera sig för Maharishi Mahesh Yogi ökade intresset för indisk mystik. Foto: Wikimedia Commons.

1968 var John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr utan tvivel världens fyra mest påpassade personer. Allt de företog sig vid den här tiden – film- och skivprojekt, investeringar, politiska och religiösa ställningstaganden, äktenskap, skilsmässor, för att inte tala om alla rykten om hur mycket stimulantia de påstods använda för att få inspiration, blev till förstasidesstoff. Deras resa till Indien i början av året för att studera transcendental meditation under ledning av gurun Maharishi Mahesh Yogi, var ett typiskt exempel på gruppens roll som världens främsta trendsättare och det ledde naturligtvis till ett ökat intresse för indisk mystik bland unga i Västvärlden.

i november låg dubbelalbumet The Beatles, senare ofta benämnt ”The White Album” eller här i Sverige ”Vita Dubbeln”, färdigt för utgivning. Om man inte räknar med soundtracket till 1967 års tv-film Magical Mystery Tour (inalles sex nya låtar uppdelade på två 45-varvare), var detta första gången på nästan 18 månader som The Beatles gav ut ett nytt album, den längsta tiden mellan två album under bandets karriär. Förväntningarna var förstås höga.

Under tiden som passerade mellan förra albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band och ”Vita Dubbeln”, hade mycket hunnit hända. Bandets manager Brian Epstein, mannen som tillsammans med producenten George Martin för evigt såg till att sätta både The Beatles och deras hemstad Liverpool på musikkartan, dog av en ofrivillig överdos sömnmedel sent i augusti 1967. Med lovorden som följde på Sgt. Pepper ännu ringande i det allmänna medvetandet och med singeln från framträdandet med ”All You Need Is Love” i den världsomspännande tv-satsningen Our World kvar på världens topplistor, stod plötsligt The Beatles inför sitt kanske svåraste dilemma dittills. För inte nog med att de befann sig mitt i sorgearbetet efter förlusten av en nära vän och fadersgestalt. De var också fullt sysselsatta med lanseringen av det egna bolaget Apple Corps, avsett att fungera som ett slags paraplyorganisation för framtida satsningar inom exempelvis musik, elektronik och film. The Beatles hade också bråda dagar med färdigställandet av Magical Mystery Tour, det allra sista som Epstein var med och planerade innan han dog. Och vem skulle nu egentligen ta sig an gruppens affärer? Det senare skulle komma att ha en avgörande betydelse för The Beatles fortsatta existens.

Orosmomentet Yoko Ono

Ytterligare ett orosmoment inom gruppen var John Lennons nya, stora kärlek, den japanska avant-garde-konstnärinnan Yoko Ono. I maj 1968 blev de ett par och deras relation, under åren kantad av några riktigt bisarra happenings, gjorde det svårt för de andra tre att hålla jämna steg. Lennon och Ono var alltid tillsammans, även när The Beatles jobbade i studion eller träffades för att diskutera Apples affärer.

När John Lennon träffade Yoko Ono och kallade till bisarra happenings fick de andra Beatlarna svårt att hänga med. Foto: Wikimedia Commons.

Apple Corps var inledningsvis en märklig blandning av kreativitet och totalt kaos. The Beatles, som inte precis var några affärsmän, började under 1967 att skissa på en utopisk, men ändå rätt så tidstypisk idé som var tänkt att omfatta skivutgivning, filmprojekt, en butik, ett elektronikföretag och till och med en skola. Det låg emellertid också i tiden att precis alla skulle få vara med, exempelvis gamla vänner till The Beatles som inget annat gjorde än bara hängde på och festade eller människor som kom med tvivelaktiga idéer och slukade pengar. Några bra exempel på det sistnämnda var det holländska konstnärskollektivet The Fool och den unge grekiske ljusskulptören och mytomanen Yannis Mardas, senare John Alexis Mardas, av Lennon tilldelad öknamnet Magic Alex.

The Fool designade och sydde kläder som ingen vanlig människa hade råd att köpa och för att täcka sina skyhöga levnads- och produktionskostnader, drog de regelbundet stora summor pengar från Apples konto. Magic Alex gjorde precis likadant. Han hade till och med tillskansat sig en stor lokal för sina påstådda laborationer i Londons West End. Mardas slog i de hänförda beatlarna att han var på god väg att färdigställa, inte bara en röststyrd telefon och en helt vanlig tapet som även fungerade som högtalare, utan också en konstgjord sol som skulle lysa över Baker Street i London under det officiella öppnandet av Apples butik 4 december 1967. Den konstgjorda solen lyste med sin frånvaro, precis som telefonen och tapeten. Butiken gick med brakförlust och slog igen efter åtta månader. The Beatles förtroende för Mardas var märkligt nog inte nämnvärt rubbat i och med detta. Det var först när Allen Klein tillträdde som Apples ekonomichef på våren 1969 och började avskeda personer på löpande band, som Alex hade anledning att känna viss oro.

Kaotiska förhållanden

Inför byggandet av den nya inspelningsstudion på Savile Row, påstod Magic Alex att han kunde tillverka en 72-kanalig bandspelare (världens mest avancerade studior hade vid den här tiden inte ens hunnit gå över till 16 kanaler) och ett mixerbord med lika många in- och utgångar. När det väl var dags för The Beatles att gå in i den nya studion för att spela in det som så småningom blev Let It Be, syntes varken bandspelare eller mixerbord till. Väsentliga detaljer som ljudisolering och uppkoppling mellan kontrollrummet och det rum som var avsett för musikerna, var inte heller något som Mardas hade lagt ner jobb på att ordna. Studion var med andra ord helt obrukbar och monterades ner. Det var först när Beatles producent George Martin fick låna en 8-kanalig bandspelare och två mixerbord från EMIs studio på Abbey Road, som man kunde börja spela in.

Beatles producent George Martin räddade inspelningen i den nya inspelningsstudion på Savile Row. Foto: Wikipedia.

Trots de minst sagt kaotiska förhållanden som rådde kring Apples grundande, var 1968 ändå att betrakta som ett mycket lyckat år för The Beatles, som artister givetvis, men också i de nya rollerna som Apples talangscouter. ”Lady Madonna” toppade listorna världen över på våren och 30 augusti gavs Apples fyra första singlar ut, alla med Beatles-anknytning ut i Storbritannien, fyra dagar efter lanseringen i USA. ”Our First Four” som singelpaketet benämndes i världspressen, innehöll bland andra The Beatles ”Hey Jude” och Mary Hopkins debutsingel ”Those Were The Days” producerad av Paul McCartney. Alla singlar utom ”Hey Jude” bar skivnummer som antydde att de kom från ett helt nystartat bolag. Beatles själva hade dock ett skivkontrakt att fullfölja och gav även i fortsättningen ut sina plattor på Parlophone med den enda skillnaden att deras nya skivor från och med nu bar den karaktäristiska Apple-loggan på skivetiketterna.

Det var också tack vare The Beatles som den amerikanske sångaren James Taylor tog sina första kliv ut i rampljuset. Apple Records gav ut hans debutalbum, där han hade god hjälp av McCartney, Harrison samt Peter Asher från den engelska popduon Peter And Gordon. James Taylor uppnådde senare enorma framgångar hemma i USA, med Asher som producent och manager, bland annat med låtar som ”Sweet Baby James” och ”Fire And Rain”.

Fick allt de begärde

”Hey Jude” och ”Those Were The Days” ockuperade topplatserna på många av världens hitlistor under hösten 1968, något som The Beatles själva förmodligen inte hade särskilt mycket tid att reflektera över, än mindre glädjas åt. Tiden i Indien visade sig ha en positiv inverkan rent kreativt. I maj, när alla var tillbaka i London, fanns ett 30-tal låtar som det bara var att spela in. Arbetet med dubbelalbumet The Beatles pågick mellan maj och oktober 1968.

EMI Studios på Abbey Road. Foto: Creative Commons/David Dixon.

Bandets fyra medlemmar hade vid det här laget uppnått en sådan status att de fick precis allt de begärde i form av studiotid och utrustning. EMI Studios på Abbey Road i London stod till bandets förfogande dygnet runt. De tre studiorum i vilka merparten av albumet spelades in, var alltid öppna, med minst en studiotekniker på plats, i det fall en eller flera medlemmar kände för att gå in och jobba. Det enda man kunde vara säker på var att sittningarna skulle dra ut på tiden. Det hände ofta att alla åt frukost innan de gick hem. En av de sista sittningarna, ägnad helt och hållet åt mixning, med alla tre studiorum samt en hörsal i byggnaden upptagna, pågick ett helt dygn i sträck.

Stämningen i studion, som under alla år varit mestadels positiv, var nu många gånger den motsatta. Geoff Emerick, en ung tekniker som varit med och jobbat på många av The Beatles klassiker, fick nog efter en ovanligt lång, arbetsam och konfliktfylld sittning och lämnade sitt jobb med omedelbar verkan, trots att producenten George Martin försökte förmå honom att stanna veckan ut.

Albumet The Beatles fick ett varmt mottagande när det gavs ut, trots att det enligt många kändes splittrat; ”Fyra soloalbum hopfösta på en dubbel snarare än musik från ett sammansvetsat band”, är den vanligaste beskrivningen. The Beatles själva har också haft en del att tillägga, exempelvis att plattan med sina 30 låtar, kanske var i mastigaste laget och att det egentligen var här som gruppen började vittra sönder.

När arbetet med albumet var över, tog The Beatles medlemmar en välbehövlig och säkerligen efterlängtad paus från varandra, en paus som kanske borde pågått betydligt längre än vad den gjorde. I oktober reste Paul McCartney till New York för att umgås med sin nya flickvän Linda Eastman. Dessförinnan satt han med som gruppens enda representant när den engelske konstnären Richard Hamilton skapade det helvita omslaget till ”Vita Dubbeln”. Exemplaren i den första upplagan var för övrigt numrerade.

En kaotisk tillvaro

John Lennon och Yoko Ono använde heroin regelbundet. Foto: Wikimedia Commons.

John och Yoko förde vid den här tiden en kaotisk tillvaro. De använde heroin regelbundet och de gjorde sitt allra yttersta för att parera de värsta påhoppen, ibland till och med fysiska sådana, av uppretade Beatles-fans och gliringar i pressen. Många demonstrerade med eftertryck sin avoga inställning, framförallt gentemot Yoko Ono. Eftersom paret inte hade någonstans att bo erbjöds de tak över huvudet hos vänner, däribland Paul McCartney. Så småningom fick de ett mer permanent boende i Ringo Starrs lägenhet på Montagu Square i London.

På morgonen 18 oktober blev John och Yoko bokstavligen tagna på sängen av narkotikapolisen. Det skulle senare visa sig att polisassistent Norman Pilcher som ledde operationen, inte bara låtit placera ut det cannabis som polishundarna (som anlände med sina förare cirka en timme efter tillslaget) hittade vid razzian. Han hade även ringt och tipsat pressen som genast skred till verket och hann dit före polisen. Pilcher hamnade i fängelse för denna och andra liknande räder mot bland andra Donovan, George Harrison och medlemmar ur The Rolling Stones. John berättade följande under en intervju som BBCs Andy Peebles gjorde med paret Lennon i New York i december 1980, bara två dagar innan John sköts till döds.

John Lennon: ”Det där var en fälla. The Daily Express var där innan snutarna kom. Det var till och med så att Don Short hade sagt till oss, dom är ute efter er, tre veckor i förväg. Så du må tro att jag städade upp i huset, för Jimi Hendrix hade bott i lägenheten dessförinnan, och jag är inte dum. Jag gick igenom hela det förbannade huset.”

Trots det uppenbart tvivelaktiga i hela operationen, erkände Lennon brott och dömdes till böter på 100 pund. Han tog på sig all skuld av rädsla för att Yoko, som inte var engelsk medborgare vid tiden, skulle utvisas. John och Yoko var ännu inte gifta vid tiden för tillslaget.

Yoko fick missfall

Yoko, som var gravid i sjätte månaden, fick sitt första av flera missfall i november, samma månad som The White Album gavs ut. John och Yoko skivdebuterade  nu också med albumet Unfinished Music No. 1– Two Virgins, som var ett ljudkollage uppdelat på två skivsidor, inspelat hemma hos John och hans dåvarande fru Cynthia i Kenwood, Surrey utanför London en natt i maj när Yoko under stort hemlighetsmakeri kom på besök. På omslagsbilden poserar paret nakna, ett för den tiden oerhört provokativt tilltag. Cynthia, som tillbringade några dagar i Grekland med parets son Julian, kom hem tidigare än beräknat och ställdes inför fullbordat faktum.

Ringo Starr: ”Jag tittade på omslaget och sa till John: Jag ser att du läser The Times och pekade på tidningen precis som om hans penis inte var fullt synlig. Kom igen nu, John. Det här är säkert väldigt häftigt för dej, men vi andra tre måste ju svara för dig också, varpå John bara tittade på mig och sa: Okej, Ringo. Du bara plockar upp luren, du vet, och svarar.”

I december ingick John och Yoko tillsammans med bland andra Keith Richards och Eric Clapton i den tillfälligt ihopsatta supergruppen The Dirty Mac, i konsertfilmen The Rock n’Roll Circus där även The Rolling Stones, Marianne Faithful, The Who och Jethro Tull medverkade, en film som inte fick officiell release förrän 1996.

Sista framträdandet

I oktober, redan innan ”The White Album” hunnit mixas färdigt, reste George Harrison till USA, först för att producera Jacky Lomax debutalbum i Los Angeles och sedan för att umgås med gruppen The Band i deras kombinerade kollektiv och inspelningsstudio i Woodstock, New York. Bob Dylan, som bodde i närheten, kom även han och hälsade på. George har i efterhand berättat att det var där och då som han på allvar insåg att det fanns ett liv utanför Beatles-bubblan och att det egentligen inte alls hägrade att återvända till London för att inställa sig vid nästa projekt som Paul redan börjat skissa på. McCartneys idé var att bandet skulle börja spela live igen för att på så sätt hitta tillbaka till sina rötter och till varandra.

The Beatles – en av de sista bilderna från 1967. Foto: Wikipedia.

The Beatles sista framträdande inför en betalande publik hade ägt rum i San Franciscos Candlestick Park 29 augusti 1966. Det skulle varken bli någon turné eller enstaka konserter på något av alla de ställen i och utanför England som tidigare förekommit i diskussionerna, bara ett framträdande 30 januari 1969 på taket till fastigheten på Savile Row 3 i London. Världshistoriens mest inflytelserika popgrupp avslutade sin karriär som scenartister inför en publik bestående av ett gäng vänner och anställda, några åhörare som samlats på gatan nedanför samt några poliser som gjorde ett halvhjärtat försök att avbryta det spontana tilltaget. Allt blev filmat.

Paul McCartney: ”Medan vi stod där uppe och spelade, kom en av våra roadies och sa: Polisen är här. Ni åker fast om ni inte lägger av nu. Jag minns att jag skrek åt honom: Jättebra slut på filmen. Jag menar, vilken grej egentligen! The Beatles arresterade under takspelning!”

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Klas Qvist

See author's posts