Jag brukar ofta använda mitt lokala Ica Maxi för att göra antropologiska studier av ditt och datt. Det är ett bra tvärsnitt av Trelleborgs invånare som nyttjar butiken. Normalt sett är det livat värre, med massor av folk och hög ljudnivå. Inte sällan står folk och småpratar här och där i klungor, med bekanta de råkat stöta ihop med på shoppingturen.

Men just nu är det ingen som står och småpratar i klungor.

Affären är inte på något sätt folktom, långt därifrån, men stämningen och folks sätt att föra sig är markant annorlunda. Människor ger intryck av att vara stressade och rädda, de flackar med blicken där de hastar fram mellan delvis utplockade hyllor. Plötsligt börjar en kvinna hosta helt okontrollerat, rakt ut i luften, och alla inom 10 meters radie ryggar undan. Blickarna hon får hade kunnat fälla en elefant, och för ett ögonblick känner jag att våldskapitalet alla dessa lugna, artiga, väluppfostrade människor besitter inte är försumbart. Det ligger betydligt närmare ytan nu än det gjorde för några veckor sedan. Stressen och ångesten som Coronasmittan fört med sig har tärt på civilisationens tunna fernissa – och det krävs inte mycket för att den ska försvinna helt och hållet.

Ödsligt och mer än lite surrealistiskt. Foto: Maria Celander

Överallt skyltar om att hålla avstånd. Och skyltar om att Handla Med Hänsyn – det vill säga, ge fan i att bunkra så saker tar slut. I högtalarna ber en dämpad manlig röst oss vänligen följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och hjälpas åt att begränsa smittspridningen genom att hålla avstånd. I kassakön står alla lydigt med två meters mellanrum, utom ett par tonårstjejer som är sådär fnissigt självupptagna som man är i den åldern och därför glömmer påbuden för ett ögonblick.

– HÅLL AVSTÅND, TACK! väser en kvinna åt dem, och även om hon låter arg är det lätt att höra vad som finns under ilskan: Ren, ofiltrerad skräck. Jag vill inte dö för att två fjortisar råkade flåsa på mig på Ica Maxi, tack! är vad hon egentligen säger.

Många i vården har redan PTSD

Psykiatern Thomas Jackson Foto: Privat

När jag kommer hem funderar jag på den mentala stressen som Coronapandemin utgör. Hur länge orkar en normal människas psyke med att känna denna dödsångest dag och natt, hur länge orkar man syssla maniskt med en enda tanke som mal om och om igen i huvudet precis hela tiden? Jag ställer frågan till psykiatern Thomas Jackson.

– Känsligheten för denna typ av stress varierar med personligheten. Men bland vårdpersonal finns redan många med mer eller mindre svår PTSD. Märkligt nog kan vissa personer med svåra psykiatriska problem upplevas fungera bättre än annars vid naturkatastrofer som dessa, säger han.

I övrigt har han inga upplyftande besked att lämna, och jag förstår på den gode doktorn att han befarar att det värsta ännu ligger framför oss.

Jag hoppas han har fel. Jag hoppas att vi nått toppen, både i Sverige och världen. Men jag tror tyvärr inte det. Och jag vill helst inte tänka på hur det kommer att se ut om dammluckorna öppnas på riktigt. Det våldskapital som än så länge bara kan anas under ytan kan så lätt släppas lös om folk blir tillräckligt rädda och desperata. Jag undviker helst att tänka på hur det skulle kunna se ut.

Foto: Maria Celander

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Maria Celander

See author's posts