C-vitamin är ett av våra mest utforskade ämnen inom medicin. Redan 1936 gjordes två studier som visade att C-vitamin sänkte febern och minskade smärtorna hos lunginflammationspatienter. Totalt finns det över 64 000 peer-reviewade artiklar om C-vitamin på PubMed, vilket lär göra C-vitamin (C₆H₈O₆) till den mest undersökta biomedicinska molekylen av alla. Megadosering av C-vitamin har använts kliniskt i många decennier. Det har i tester visat sig fungera mot alla typer av virus – om bara tillräckligt höga doser ges – till exempel mot polio, hepatit, influensa och i dag mot Covid-19. Vi har alltså här att göra med världens mest öppna ”hemlighet”. Så när fake news-apologeterna hävdar att megadosbehandling med C-vitamin inte har något vetenskapligt stöd, så har de precis som vanligt fullständigt noll koll.

Richard Cheng leder forskningen från Shanghai

I dag är det Kina som ligger i frontlinjen i både forskning och tillämpning av C-vitaminbehandling mot Covid-19. Stadsregeringen i Shanghai gick ut med direktiv om att Covid-19-patienter ska behandlas intravenöst med megadoser av C-vitamin. Nu kommer såklart någon agendadriven nisse att gnälla om ”Kina mää …”  Själv är jag inte sen att kritisera Kina när det finns anledning, men här gör de någonting riktigt bra. De lyckades trycka ner sin Corona-kurva med Hammaren – och i den processen dök Kinas obehagliga sida upp.

Men det finns en annan intressant aspekt, och det är hur Kina bara haft en tredjedel så många dödsfall per Corona-smittad som Italien just nu – något som tarvar en annan förklaring. Och det som Kina gör väsentligen annorlunda än Västvärlden är just C-vitaminbehandlingen. Men men … man kan ju inte lite på siffrorna från Kina. Ja, men gå till Sydkorea då. De har också lyckats kväsa kurvan med ”Hammaren”, och där används också megadoser med C-vitamin i sjukvården, och de har minst antal döda per Coronasmittad av alla. Så där! Då har vi sorterat bort politiken från diskussionen om läkekurer.

Richard Cheng. Foto: tv-helse.se.

En insatsgrupp har i två månader jobbat på högvarv med att rädda liv. Den heter International Intravenous Vitamin C China Epidemic Medical Support Team. Den har sitt säte i Kina, men dess vetenskapliga råd är en internationell grupp med lärjungar till den dubble Nobelpristagaren Linus Pauling – ett riktigt dream team. Dr Richard Z. Cheng är gruppens ledare. Cheng tog sin läkarexamen i Shanghai. Sedan flyttade han till USA, där han doktorerade och sedan har verkat. Precis som vår egen Dr Annika Dahlqvist har han länge intresserat sig för sambandet mellan kost och hälsa. I mitten av januari reste han till sina föräldrar i Shanghai för att fira det kinesiska nyåret, och hamnade mitt Corona-karusellen. Rätt man på rätt plats, och just nu är han världens mest intressanta man.

Jag vill framhålla en högintressant intervju som nyligen gjordes med Richard Cheng. Där sammanfattar han forskningen om C-vitamin så här: I stället för att titta på olikheterna mellan infektiösa sjukdomar, låt oss se vad de alla har gemensamt: De leder till oxidativ stress. Det betyder att patogenerna snor åt sig elektroner – elektroner som vi behöver för kroppens grundläggande funktioner. C-vitamin är vår mest generiska antioxidant – det är en universell kraftfull antipatogen, som har antivirala effekter mot till exempel influensa, lunginflammation och Covid-19. Det är därför megadosering av C-vitamin används universellt i det naturliga försvarssystemet inom djurriket. Och det är fortfarande den bästa behandlingen mot Covid-19 som vi känner till, det som finns i övrigt är mest stödjande vård som respiratorer. Lyssna gärna på intervjun med Dr Cheng nedan. Ha lite tålamod med hans dåliga engelska uttal (och slå på AI-textning i Youtube) så kommer ni att bli rikligt belönade.

Antioxidanten C-vitamin – gå högt om det ska funka!

Richard Cheng tar upp historien om familjen i Wuhan, där mormodern – som tillhör en högriskgrupp – fick Covid-19 i januari. Hennes dotter, som var påläst, såg till att hela familjen började ta mycket höga doser av C-vitamin, 20 gram om dagen utspritt under dagen. Men mormor var skeptisk så hon tog bara kanske 5 gram om dagen. Så hon fortsatte att vara sjuk med låg feber, runt 38 grader, i 9-10 dagar. Det var inte förrän hon till slut fick en högre dos intravenöst som hon tillfrisknade. Intressant är också att det var i början av hennes sjukhusvistelse, när hon inte fick någon C-vitamin alls, som febern steg rejält (som högst 39,6 grader) och hennes tillstånd förvärrades såpass att livet hängde i en skör tråd. Enligt Cheng var den här historien viktig för att de kinesiska läkarna skulle få mod att börja behandla Covid-19-patienter med högdoserad intravenös C-vitamin i stor skala.

Lars Bern.

Historien stämmer med mina egna erfarenheter. Preventivt använde jag, precis som Richard Cheng och Lars Bern, en daglig dos på 10 gram, vilket jag hade gjort sedan januari. Dagen då jag fick feber dubblerade jag doseringarna, och febern blev aldrig så hög och försvann snabbt. Egentligen borde jag ha dubblerat mina doser redan dagen före, när jag bara kände lättare symptom med slem i lungorna. Det kunde ha gjort att jag sluppit febern helt och hållet. Fast då hade jag å andra sidan inte haft något att vittna om här i församlingen.

Och antag gärna för argumentationens skull att det mot förmodan var vanlig influensa jag hade. Då är resultatet lika fantastiskt, att febern aldrig fick något riktigt grepp och gick ner så väldigt snabbt – jag har aldrig varit med om maken. Det remarkabla med Chengs historia från Wuhan är att ingen annan i familjen blev sjuk trots att de var väsentligen oskyddade från mormoderns smittspridning. Men så tog de också dubbel dos jämfört med min egen preventiva dos.

LÄS MER:  Coronadrabbad berättar: C-vitaminbomb räddade mig

Vi talar om två helt olika nivåer på C-vitaminintag. Låga nivåer av C-vitamin behövs för att kroppen ska kunna bilda proteinet kollagen. Utan kollagenet kan inte kroppen bygga bindväv, och i förlängningen så får man skörbjugg. Detta låga intag – som är det som rekommenderas av Livsmedelsverket – motsvarar en och en halv citron om dagen, och syftar till att motverka skörbjugg. Det höga C-vitaminintaget motsvarar hundratals citroner om dagen, vilket är vad som krävs för att det ska kunna fungera som en kraftfull antioxidant mot infektioner. Något som utnyttjas universellt inom djurriket. När folk säger att C-vitamin inte hjälper mot till exempel influensa (eller Covid-19) så har de alltid tagit mycket låga intag. Det där är precis lika korkat som att göra två armhävningar och sedan tvärsäkert hävda att träning inte alls gör någon nytta för hälsan.

Djuren megadoserar sig med C-vitamin

De allra flesta däggdjur producerar själva sin C-vitamin i höga doser. Men det finns tre utvecklingslinjer hos däggdjur som tappat förmågan till C-vitaminsyntes: primater, marsvin och fladdermöss. Den sista är intressant eftersom SARS – det första coronaviruset som smittade människor – spårades tillbaka till fladdermusarten hästskonäsor. Ett djur som inte håller sig med en bra nivå på C-vitamin kommer att råka ut för många fler sjukdomar, som sprids, muteras och blir successivt läskigare. Så här har vi hittat ett vetenskapligt argument för att låta bli att äta fladdermöss. Det finns en underart som heter fruktfladdermöss, som sätter i sig enorma mängder C-vitamin (så ät för all del en sådan då, om ni nu skulle bli sugna). Men hästskonäsorna lever på insekter, så här har vi den värsta tänkbara kombinationen: oförmåga till C-vitaminproduktion och inte vett att tillsätta det i kosten. Som ett kloakhål för alla de värsta sjukdomarna.

Det är apornas fel att vi människor inte kan producera eget C-vitamin, men de begriper till skillnad från oss att det därför gäller att äta massor av citrusfrukter. Foto: Piqsels.

Vi människor har ärvt vår C-vitamindefekt från aporna. Men vi har också ärvt vårt färgseende och våra händer från dem. Och allt det här hänger ihop, för aporna växte fram i symbios med fruktträden med början för så där 55 miljoner år sedan. Ett fantastiskt effektivt samarbete där fruktträden erbjöd mat, och aporna sket ut frön från träden, tillsammans med gödsel, på nya platser. Färgseendet hjälpte aporna att se frukterna – samtidigt som fruktträden färgkodade när frukterna blivit mogna – och med griphänderna kunde aporna klättra upp i träden, för att sedan plocka och skala frukterna. Man skulle till och med kunna säga att apornas oförmåga att producera C-vitamin var en evolutionär fördel. För nu blev de helt målinriktade på C-vitaminjakt för sin överlevnad och således kunde denna fruktbara symbios komma till stånd, vilket gjorde att såväl apor som fruktträd fick en stor spridning på vår planet. De flesta apor får 70-90 procent av sin kost från frukt och grönt – massor av C-vitamin.

De C-vitaminnivåer som Lars Bern och Richard Cheng rekommenderar motsvarar det vi hittar i djurriket. Getter, som kan syntetisera C-vitamin, producerar cirka 200 mg/kg/dag. Och vid sjukdom eller stress så mycket som 1500 mg/kg/dag, vilket för en get på 70 kg motsvarar 2000 citroner. Bland fruktätande djur som inte kan producera eget C-vitamin, så hittar vi dagsintag som: vrålapa 88 mg/kg/dag, jamaicansk fruktfladdermus 258 mg/kg/dag. Om vi räknar om Chengs och Berns 10 gram/dag för en 80 kilos människa, så blir det 125 mg/kg/dag – vilket alltså är i paritet med vad vi ser i djurvärlden. Och enligt NIHs expertpanel så kan man gå så högt som 1500 mg/kg/dag vid behov – säkert för geten, säkert för oss. Det skulle motsvara 120 gram/dag. Den högsta dos jag hört talas om är 50 gram intravenöst på fyra timmar.

Vår evolutionära historia

Om du har varit med på en älgjakt så vet du att man brukar klä sig i orangea kläder. Detta fungerar bra som en säkerhetsåtgärd eftersom älgarna är färgblinda. Fram till för 65 miljoner år sedan dominerades planeten av dinosaurier. Däggdjuren var då väldigt små jämfört med i dag och överlevde genom att hålla sig undan dinosaurierna. De var verksamma i underjorden och på nätterna. De tappade sitt färgseende, men utvecklade i stället ett utmärkt mörkerseende. Apornas oförmåga till C-vitaminsyntes ledde till att de återerövrade färgseendet, för fruktjaktens skull. På det hela taget blev denna brist en stor framgång för aporna. Men för oss människor är denna genetiska defekt bara en nackdel (även om det är trevligt att ha fått färgseendet i samma paket). För tio miljoner år sedan började gräset sprida sig, och redan för fem miljoner år sedan fanns det gott om savanner där det tidigare vuxit träd. Så habitatet krympte för de trädklättrande aporna, och vissa var tvungna att kliva ner på savannen. Det var vi.

Orangea kläder är vanligt vid älgjakt. Älgen är färgblind men jägaren kan upptäckas lätt av andra jägare. Foto: Youtube/Dalmas Jakt.

På savannen blev det en annan kost. Det tidiga människorna var asätare. Vi festade på resterna från kadaver som predatorer fällt. Med våra händer kunde vi pilla loss mer mat mellan kotor och ben, och med primitiva verktyg kunde vi krossa skallben och äta upp innehållet. På så sätt åt vi stora mängder animaliskt fett och fick material för att utveckla våra stora hjärnor. Men vi kunde inte äta tillnärmelsevis lika mycket frukt som aporna – vi fick inte tag i lika mycket och det kunde heller inte längre låtas ta lika stor plats i vårt dietära behov – så för oss är C-vitamindefekten inte längre en evolutionär fördel.

Men mänskligheten har ändå haft en obändig förmåga att brotta sig fram i tillvaron trots alla våra sjukdomar. Med jordbrukssamhället blev det sjufalt värre, för då började välfärdssjukdomarna komma över oss. När man jämför skelett i gamla gravar ser man att med jordbrukssamhället så kom karies, tandlossning och benskörhet – för att nämna några exempel. Men vi har stretat på. Duktigt – men ganska korkat om det finns en enklare väg. Och i dag vet vi mycket mer. Men tyvärr verkar det som om vi också har en kulturell defekt som gör att vi är för tjockskalliga för att förstå den fulla innebörden av vår genetiska disposition – trots att den dunkar oss i skallen gång på gång.

Den sanna historien om skörbjugg

James Lind får felaktigt äran för upptäckten av att. C-vitamin förhindrar skörbjugg. Foto: Wikipedia.

För att förstå vidden av denna kulturella defekt ska vi titta närmare på historien om skörbjugg. Berättelsen går alltid ungefär så här: När upptäcksresandet satte igång dog många sjömän i skörbjugg på de långa färderna. Alla stod handfallna tills James Lind 1747 bevisade att citrusfrukter botar skörbjugg (som beror på C-vitaminbrist). Inspirerat av detta började den brittiska flottan 1795 ge citrusfrukter till sina sjömän (som började kallas för ”limeys”) och problemet var löst. En himla fin berättelse ­– men den är inte sann. När man läser i läroböcker om vår vetenskapshistoria är den så gott som alltid skrivet som skönmålande ärekrönikor. Verkligheten är alltid betydligt geggigare. Men vi ser till att skönskriva det hela eftersom kollektivt självförhärligande ligger i människans natur, och för att dölja det som Carl Jung kallar för ”skuggan”.

Redan 1497 lärde sig Vasco da Gama och hans besättning att citrusfrukter kurerade skörbjugg – och lärdomen dokumenterades i skrift. Det var kungen av Mombasa som hade gett dem färska apelsiner. Sjöfararkollegan Pedro Álvares Cabral dokumenterade samma sak 1507 – de hade fått sina citrusfrukter av en annan kenyansk kung. Detta åtföljdes av att Västvärldens lärda män ägnade århundraden åt att ignorera denna insikt. Så sent som 1911 står det i Encyclopædia Britannica att man inte vet vad skörbjugg beror på, men att det är troligare att det beror på matförgiftning från mikroorganismer i dåligt kött, än att det har något med färsk frukt att göra. Det skulle ta över 400 år innan polletten trillar ner ordentligt.

Efter da Gama och Cabral framhålls gång på gång citrusfrukter (eller något annat C-vitaminrikt) som kur mot skörbjugg: 1536 av Jacques Cartier, 1579 av Agustin Farfán, 1593 av Richard Hawkins, 1601 i en experimentell studie av kapten James Lancaster, bara för att nämna några få av otaliga exempel. Men detta ignorerades frenetiskt av läkarkåren som ville kurera allt med värdelösa blandningar från sina apotek, eller göra coola grejer som åderlåtning. Sjömännen kände dock ofta till det. Men det fanns flera praktiska problem: att frukt och grönsaker inte höll sig färskt tillräckligt länge på båtarna, att citrusfrukter inte växte i norra Europa, att det tog sin lilla tid att fatta att till exempel vitkål fungerade (var C-vitaminrikt). Och att fartygets kapten så klart lyssnade på skeppsläkaren snarare än på besättningen. Och ni vet, läkarna i allmänhet satte ju ingen tilltro till lekmannakurer som C-vitaminbehandling. Så man uppskattar att två miljoner sjömän dog i skörbjugg under loppet av dessa århundraden. Det är som om Anders Tegnells ande svävade över läkarkåren under all denna tid.

Det var inte James Lind

Det är högst ironiskt att James Lind har fått äran av att upptäcka att citrusfrukter hjälper mot skörbjugg. Visst utförde han ett bra experiment 1747 där citrusfrukter ingick, men han förstod inte själv resultatet. I stället framhöll han sin teori om att skörbjugg berodde på en matsmältningssjukdom som ledde till blockering av svettkörtlarna. I sin 400 sidor långa bok från 1753 nämner han citrusfrukter bara en enda gång, liksom i förbigående, gömt i mitten av boken. Och ja, han hade med citrusjuice i sin läkebrygd, men han hade kokat det så brygden funkade inte. Så ingen blev övertygad, och han övergav successivt själv idén.

Gilbert Blane övertygade brittiska flottan att ge sjömännen citronjuice. Foto: Wikipedia.

I stället var det Sir Gilbert Blane som övertygade den brittiska flottan 1795 att rutinmässigt ge sjömännen citronjuice. Västvärlden hade tillfälligt vaknat ur sitt delirium. men man skulle snart slumra in igen. På initiativ av guvernören i Bermuda började man 1845 byta till limejuice, för limefrukter hade man ju riklig tillgång på i Västindien. Det är nu de brittiska sjömännen börjar kallas för ”limeys”. Men limefrukterna innehåller mindre än hälften av C-vitaminkoncentrationen jämfört med citroner – dessutom kokade man ofta som Lind – så nu funkade inte läkeregimen längre och skörbjuggen återvände. Och 1877 drar man slutsatsen att citrusjuice inte fungerar mot skörbjugg. Vår kulturella defekt drar över oss som ett mörker igen. Och i Encyclopædia Britannica från 1911 råder som sagt mörkret fortfarande.

Vetenskapligt formidabla men med en kulturell defekt

Det är inte förrän Albert Szent-Györgyi isolerar C-vitamin 1928 som ljuset segrar, men nu tar också allting en alldeles oerhörd fart. Och därmed är vi tillbaka där denna artikel började, om två viktiga studier från 1936. Gander och Niederberger gjorde en studie i Schweiz, där man använde C-vitamin mot lunginflammation. Inspirationen till deras studie var bland annat djurförsök som visat att kronisk C-vitaminbrist förvånande nog oftare ledde till lunginflammation än skörbjugg. Samtidigt satt Hochwald i Prag och forskade om samma sak. Han injicerade höga doser av C-vitamin i patienter med lunginflammation, 0,5 gram C-vitamin varje 1½ timme tills febern hade gått ner.

Det där är i samma storleksordning som jag tar själv nu som prevention – fast när det injiceras så får det förstås någon magnitud större effekt. Båda dessa studier från 1936 visade mycket goda resultat med högdosering av C-vitamin mot lunginflammation. Och forskningen kring detta fortsatte i ett drygt decennium med hög intensitet.

Sedan glömde man liksom av C-vitaminen igen. Och till exempel 1945-1965 återkom skörbjuggen hos bebisar i Kanada, för att de givits modersmjölksersättning på pastöriserad mjölk, som därför saknade C-vitamin. Det är därför jag talar om detta som en kulturell defekt i Västvärlden. I Afrika hade man uppenbarligen fattat för länge sedan  – precis som att det länge funnits med i deras kulturella arv. Och även kineserna har haft lätt att ta till sig detta, medan västerlänningar framstår som teflon mot denna livsviktiga kunskap.

De första stora upptäcktsresorna gjordes inte av européer utan av Kina i början av 1400-talet. Detta var innan Mingdynastin kryp tillbaka in i sitt skal. Zheng He ledde sju resor 1405-1433, och man tog sig ända till Afrika. Det var jättelika expeditioner med uppåt 30 000 man och ofta med över 300 skepp. Man hade löst problemet med skörbjugg genom att ha sojaodlingar på båtarnas däck, som gjorde att man hade ständig tillgång på C-vitaminrika sojaböngroddar. Och i dag är det alltså åter igen Kina som ligger långt före oss i förståelsen om C-vitamin. Till och med aporna fattar bättre än vi gör …

Det är vi västerlänningar som har gett världen den vetenskapliga förklaringen om antioxidanten C-vitamins pivotala roll i att bekämpa infektioner, och om vilka höga nivåer på doser som krävs. Är det inte dags att vi själva börjar leva i enlighet med vetenskapen? Hur många decennier eller århundraden ytterligare ska det behöva dröja innan vi fattar?

Eric Simonsson

Källor:

Dr Richard Cheng

Blogg: http://www.drwlc.com/blog/

Youtube: https://www.youtube.com/user/rzcheng

Senaste forskningsartikel: https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2590098620300154

Forskning i Linus Paulings fotspår, ett omfattande arkiv

http://orthomolecular.org/resources/omns/index.shtml

Om megadoser av C-vitamin mot infektioner

https://www.dr-rath-foundation.org/2020/03/chinese-medical-team-report-successful-treatment-of-coronavirus-patients-with-high-dose-vitamin-c/

http://www.orthomolecular.org/resources/omns/v16n20.shtml

http://www.orthomolecular.org/resources/omns/v16n09.shtml

http://www.orthomolecular.org/resources/omns/v05n09.shtml

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5409678/

Två studier från 1936:

Hochwald A, Beobachtungen über Ascorbinsäurewirkung bei der croupösen Pneumonie.

Gander & Niederberger, Vitamin C in der Pneumonie-Behandlung

Original: https://www.mv.helsinki.fi/home/hemila/CP/Gander_1936_ch.pdf

Engelsk översättning: https://www.mv.helsinki.fi/home/hemila/T1.pdf

Om oförmåga till C-vitaminsyntes hos vissa djur

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3145266/

Dokumentär om växternas evolution för 140-10 miljoner år sedan.

Om apor och fruktträd mot slutet.

https://www.dailymotion.com/video/x56cdsj

Skörbjuggens historia

https://www.sciencehistory.org/distillations/the-age-of-scurvy

https://hekint.org/documents/sailors_scurvy-final.pdf

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Redaktionen

See author's posts