Jag kan tänka mig att det mullrar hos vissa läsare efter min första del: ”Lägg av med spetsfundigheterna, det råder såklart inga oklarheter om vad vi menar med demokrati. Demokrati betyder att alla röstar, punkt slut.”

Så låt oss ta detta som utgångspunkt och se var vi hamnar med det. Vi hamnar till exempel i Irak 2005 när man höll allmänna val. Alla fick rösta. Ni minns väl hur de stolt höll upp sina lila fingrar efteråt? Men vad blir meningen med allmänna val i ett land som inte har uppnått en mogen civilisationsnivå? Ett land som är så oorganiserat att man måste doppa fingrarna i bläck, för att hålla reda på vem som röstat, befinner sig långt ifrån vad vi menar med civilisation.

Putin gör Bush till åtlöje

Bushdoktrinen byggde på idén om att terrorism i Mellanöstern var sprunget ur socialt missnöje, för att folket inte i sin vardag upplevde den frihet som man får med demokrati. Medicinen ansågs vara att främja demokrati för att på så sätt undergräva grunden för terrorismen. Ett led i detta var att valet 2006 i Palestina för första gången var genuint demokratiskt, i den meningen att alla deltog – tidigare val hade bojkottats av Hamas. Resultatet av valet blev att Hamas vann makten. Och Bushdoktrinen hade skjutit sig själv i foten.

Det hindrade inte George W. Bush att fortsätta att bräka på – när han möter Vladimir Putin senare samma år – om hur fint demokratibygget går i Irak och att han önskar att Ryssland också ska bli demokratiskt. Putins svar är rappt: Om Bush med demokrati menar det som de har i Irak så är det verkligen inte vad Ryssland vill ha. Den samlade presskåren brister ut i högljudda skratt (se filmklippet nedan). Det påminner om tv-debatten inför valet 2018 när Löfven blev utskrattad i ett replikskifte med Jimmie Åkesson. När etablissemangslakejerna brutalt skrattar ut etablissemangets ledare (om än en töntig sådan), och de skrattar med ”ondskans” representant, ja då har något allvarligt brustit. Det är ett järtecken om en vändpunkt.

Misstaget med Bushdoktrinen var inte bara dess ljusblå illusion om vad som motiverar jihadister, utan också en extremt naiv och ytlig idé om demokrati, nämligen att om ”alla röstar” så blir det demokrati. När rättrogna muslimer röstar, så röstar de för införande av Allahs lagar, och därmed är det också slut på diskussionen. Deras syn är att alla former av mänskliga lagar är godtyckliga och därför en form av förtryck. Att bara Allahs lagar är rättmätiga och därför det som erbjuder dem frihet. En sådan demokrati upphör i praktiken att existera i samma ögonblick som den genomförs. Hur bygger man i så fall en demokrati som består?

LÄS MER: ”Demokrati är i strid med islam, eftersom styret tillhör Allah”

Civiliserad demokrati byggs i flera lager

Allmänna val är bara rosen av marsipan på toppen av tårtan. Innan de kan bli meningsfulla så måste man bygga själva tårtan i flera lager. Vi har i vår del av världen haft en månghundraårig civilisationsutveckling innan vi kom till den punkten. Det är mycket som ska falla på plats: rättsstat, utbildningsnivå, en hel rad institutioner, politiska friheter och en kultur där man har en grundläggande respekt för resonemang och oliktänkande; inte ett klansamhälle som befinner sig i allas krig mot alla. Om man som ett tankeexperiment skulle vara tvungen att välja mellan antingen rosen eller tårtan, så vore man en dåre om man inte väljer tårtan. Rosen utan tårta är de lila fingrarna i Irak.

Den västerländska demokratin – som växte fram under 1900-talet – är ett samhällskontrakt som ska balansera två motstridiga principer: majoritetsstyret och de politiska friheterna. Själva glasyren på tårtan – det som håller samman alla lagren – är ett samförstånd om att samhällets utveckling ska styras av en öppen diskussion. Britterna kallar det för ”government by discussion”. På så sätt utjämnas motsättningar, och kompromisser uppnås så att även åsiktsminoriteter får ett visst inflytande. Om inte detta respekteras så kommer demokratin att urarta i majoritetstyranni. Så glasyr tack, innan vi placerar rosen på toppen.

Två viktiga lager i tårtan är den fria åsiktsbildningen och parlamentarismen. Båda dessa ståtar högtidligt i regeringsformens första paragraf. Men …

• när etablissemanget i dag har infört trånga åsiktskorridorer, och man kör över oliktänkande med ångvälten Värdegrund, så har vi inte längre fri åsiktsbildning – samhällskontraktet är brutet!
• när man ingår DÖ- och JÖK-karteller och partierna krumbuktar sig, och slutar att rösta på sina egna förslag eller att lägga fram gemensamma motbudgetar, så är detta i strid mot parlamentarismen – samhällskontraktet är brutet!

Det går såklart att hävda att sådana här förändringar (eller vilka plötsliga konstitutionella förändringar som helst) har demokratisk legitimitet, bara man har majoriteten av väljarna bakom sig. Och det är precis så här vi ser hur lömskt ordet demokrati kan vara, och hur det kan gå till i praktiken när demokrati urartar till majoritetstyranni eller elitstyre. Låt oss inte just nu hänga upp oss på vilken sida som har mest historisk rätt till själva ordet demokrati. Men låt oss konstatera att det samhällskontrakt som vi på 1900-talet blev lovade under rubriken demokrati, i dag är brutet.

Demokratiskt underskott utan gemensam debattarena

I vår regeringsform står att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” och att ”riksdagen är folkets främsta företrädare”. Men sedan Sverige skrev på Lissabonfördraget så gäller inte det längre – ytterligare ett flagrant brott mot samhällskontraktet. EU-fördraget står över svensk grundlag, och våra lagar har i dag i större utsträckning sitt ursprung i Bryssel än hos svenska folket (ens i formell mening). EU är känt för sitt demokratiska underskott. Men denna brist beror faktiskt inte ytterst på att EU är organiserat som en demokratur. Även om man gjorde om kolossen till en federation i amerikansk stil – med presidentval och allt – så skulle det demokratiska underskottet bestå.

Utan ett gemensamt språk så kan man inte ha en gemensam debattarena. Och utan gemensam debattarena – där det politiska spelet genomlyses – så kan den politiska eliten i stor utsträckning verka i skuggornas värld, och vanligt folk har ingen reell chans att stå emot deras manipulationer. När ministrarna (och journalisterna) åker hem från Bryssel till sina 27 olika arenor – som är som separerade filterbubblor – så berättar de olika historier om vad som beslutats och om vart EU är på väg. Man berättar en tillrättalagd version som ska hålla det egna folket lugnt.

Om man ska ha en demokrati med ”government by discussion”, så måste man ha en eller flera gemensamma debattarenor – med ett gemensamt språk – som fungerar som ”go-to”-ställen för politiskt engagerade medborgare. I Sverige har traditionellt Dagens Nyheters debattsida varit en sådan arena, som länge spelat en central roll för samhällsdebatten. Så länge EU inte inrättar ett gemensamt språk så kommer det demokratiska underskottet att bestå.

Men hur kan det fungera i Schweiz som har flera olika språk? Det löser man genom en långtgående decentralisering. Schweiz är en federation där kantonerna har stor autonomi. De har en lång historia av att man i kantonerna hållit lagstiftande torgmöten med direktdemokrati – så huvudarenan finns lokalt i varje kanton. Att vara för en schweizisk modell innebär att vara emot EU och Lissabonfördraget; möjligen skulle en återgång till gamla EG kunna duga som en halvmesyr.

Men är inte EU-parlamentet en gemensam debattarena? Förvisso. Fast det som krävs för en konstruktiv dialog är (minst) en gemensam arena för skriven debatt, inte bara att man slänger käft med varandra under simultantolkning. Och hur ofta visar de debatter från EU-parlamentet på stats-teve? I dag får man förlita sig på tv-sändningar från Ryssland eller Schweiz för detta. Finns det då verkligen inget EU-land där man visar dessa debatter? Jo, i Storbritannien … och typiskt nog så är det just de som precis har lämnat EU.

Politiska friheter stryps i accelererande takt

Ett ännu större hot mot den fria politiska debatten kommer från teknikjättarna i Silicon Valley. I dag finns de viktigaste debattarenorna på nätet. Företag som Google och Facebook har monopolistisk makt över dessa arenor och de stryper yttrandefriheten och manipulerar hur informationen sprids – ja, så till den milda grad att resultatet blir en skrattspegel av en verklig debattarena. Deras makt över våra liv är enorm, eftersom den cybervärld som de formar har revolutionerat vår vardag fullständigt, och fortsätter att göra så i accelererande takt. Samtidigt så jobbar politikerna från sitt håll med drakoniska hatbrottslagar. Även detta har accelererat eftersom det ges prioritet i polisarbetet. Samtidigt blir gatupöblarna – av utländskt eller vänstervridet ursprung – allt aggressivare i sitt blockerande av yttrandefrihet.

Politikerna och teknikjättarna de sitter i samma båt, och de turas om med årtagen. Teknikjättarna trycker kniven mot strupen på oss så att vi ska hålla oss inom deras vänstervridna åsiktskorridor. Men nu sätter politikerna i sin tur kniven mot strupen på teknikjättarna så att de ska tvingas trycka till oss ännu hårdare. Och båda ägnar sig åt massiv övervakning och registrering av oss, vare sig det är FRA eller din smartphone. Förr ansåg man det vara ett mycket grovt och farligt övergrepp att registrera vad folk lånade för böcker på bibliotek – att detta var något som var typiskt för diktaturer. I dag registreras vartenda steg vi tar. Vi har det inte som i Kina ännu, men all teknik för ett sådant övervakningssamhälle finns redan på plats.

Alla delar i den här onda karusellen går bara snabbare och snabbare. Om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning, så kommer till slut vår rösträtt inte att vara värd mycket mer än den var i de ”folkdemokratiska” kommuniststaterna. Med sitt Jedi mind trick vill våra makthavare lura oss att girigt bevaka vår rösträtt, under tiden de bestjäl oss på allt som gör rösträtten meningsfull.

LÄS MER: Bästa styret – del 1: Demokrati som ideal

Eric Simonsson

Fotnoter: Idén om västerländsk liberal demokrati som ”government by discussion” förknippas ofta med John Stuart Mill, men begreppet myntades av Walter Bagehot 1872.

Ett nystartat folkrörelseinitiativ använder just parollen ”Samhällskontraktet är brutet”.

Någon petimäter skulle såklart kunna hävda att den svenska principen om negativ parlamentarism visst är upprätthållen – trots DÖ- och JÖK-karteller – så länge inte en majoritet i riksdagen samfällt trycker på voteringsknapparna emot regeringen. Problemet är dock att man redan i första steget brutit mot regeringsformens princip om representativ demokrati, genom att ett flertal partier inte står för sina egna åsikter – det vill säga det som väljarna röstade på. De här två principerna måste länka in i varandra för att uteffekten ska bli parlamentarism – men i dag är kedjan bruten. Om våra representanter menat allvar med parlamentarism skulle man ha utlyst extraval under den här typen av omständigheter. Med samma sorts ohederliga resonemang kan man även hävda att fri åsiktsbildning visst råder, så länge vi inte har statlig censur. Och att vänsteraktivisternas mötessabotage är en form av yttrandefrihet, etcetera.

---

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >