Men The Jimi Hendrix Experience, The Who och Cream då, borde man inte kalla dem för anfäder, kanske du invänder. Jo då. Utan dem hade inte grupperna jag först nämnde kommit särskilt långt, men det är när Purple, Zeppelin och Sabbath slår igenom åren 1969-1970, som man börjar prata om hårdrock (i början även definierad som heavy rock) som ett självständigt begrepp. Trots att man vid den här tiden alltså kunde skönja konturerna av en helt ny genre, lät dessa tre band sinsemellan väldigt olika.

Ritchie Blackmore, Deep Purples gitarrvirtuos. Foto: Flickr/Ore Sama.

Jon Lord, Deep Purples organist, hade studerat klassisk musik och han visade mer än en gång varifrån han hämtat sina färdigheter, samtidigt som han valde att koppla orgeln, en Hammond B3, till en överstyrd gitarrförstärkare. På så vis fick han samma roll som en kompgitarrist, alltmedan bandets gitarrvirtuos Ritchie Blackmore koncentrerade sig på solon. Men även Blackmore var väldigt intresserad av seriös musik, framförallt barock och han antydde redan då att han mycket väl kunde tänka sig att överge hårdrockens emellanåt något strama kostym i framtiden. 1997 kom så det gyllene tillfället när Blackmore, fri från alla åtaganden med Deep Purple och Rainbow, bildade gruppen Blackmore’s Night som bar få likheter med vad han presterade 1970.

Led Zeppelin drog sig inte för att krydda sin hårdrock med folk-, blues- och österländsk musik. Jimmy Page stämde sin gitarr så att den lät som ett indiskt stränginstrument och ibland använde han till och med en stråke för att gitarren skulle låta som en cello. Sångaren Robert Plants röstresurser föreföll både gränslösa och outtömliga vid den här tiden och trumslagaren John Bonhams nästintill omänskligt hårda anslag bidrog i väldigt hög grad till gruppens unika sound. Men att stänga in Zeppelin i ett hårdrocksfack vore snudd på falsk varudeklaration. Ändå var det just var kritikerna ägnade sig åt under gruppens existens. Det var först i början av 1990-talet, drygt tio år efter Led Zeppelins hastiga sorti i samband med John Bonhams död i september 1980, som kritiker och musikerkolleger levererade en betydligt mer nyanserad bild av vad gruppen egentligen stod för.

Led Zeppelin räknas också till hårdrockens anfäder. Foto: Flickr/Julio Zeppelin.

Långa solon gjorde konserterna långa

Deep Purple och Led Zeppelin hade, trots sina olikheter, det gemensamt att de kunde spela väldigt hårt och intensivt och konserterna drog ofta ut på tiden på grund av att båda banden kunde hemfalla åt långa solon och improvisationer. Black Sabbath bjöd vid skivdebuten 1970 på ett sound som på vissa håll uppfattades som ljudspåret till den yttersta domen – mörkt, illavarslande och med texter som till och med fick världens satanister att höja på ögonbrynen.

Tony Iommi i Black Sabbath spelade som en gud trots två förlorade fingertoppar.
Foto: Wikimedia Commons/Adam Bielawski.

Black Sabbaths gitarrist och musikaliske ledare Tony Iommi råkade som 18-åring ut för en arbetsplatsolycka där han förlorade lång- och ringfingertopparna på högerhanden, handen med vilken han formade ackord eftersom han var vänsterhänt. Iommi var övertygad om att hans dagar som gitarrist var över, men efter ett halvår lyckades han, med stor hjälp av sin chef, komma ur dödläget genom att själv tillverka plastskydd med läderöverdrag för fingrarna, vilket gjorde att han snart kunde spela som vanligt igen. Men för att lättare kunna trycka ner gitarrsträngarna, valde Iommi att stämma ner sin Gibson SG tre halvtoner, vilket gav Black Sabbath sitt karaktäristiska, emellanåt blytunga sound. Det fungerade perfekt som ackompanjemang till basisten Geezer Butlers texter, som ofta kretsade kring ockultism och de negativa följderna av droganvändning. Och droger fanns det gott om.

Black Sabbath med Ozzy t h, från 1970. Foto: Wikipedia.

När sångaren Ozzy Osbourne lämnade Black Sabbath 1979 efter några hektiska år, berodde det främst på total utmattning. Iommi, Butler och trummisen Bill Ward bestämde sig kort därefter för att börja om helt och i stället inleda ett lyckat samarbete med Ronnie James Dio, som tidigare sjöng med Ritchie Blackmores Rainbow.

Trots det omvittnat hårda levernet, lyckades Osbourne ändå etablera sig som framgångsrik soloartist, men hans 50 år långa karriär har inte passerat utan väldigt märkliga infall. Han har tilldelats öknamnet ”The Prince of Darkness” och det finns goda anledningar till detta. Under ett viktigt möte med ett amerikanskt skivbolag 1981 bet han till exempel huvudet av en duva. Under en konsert i De Moines, Iowa året därpå upprepade han tilltaget, fast den här gången var det en fladdermus som fick sätta livet till. Eftersom fladdermöss kan vara bärare av rabies, fördes Osbourne genast till sjukhuset där man gav honom vaccin. Senare på natten, när Osbourne var tillbaka på konsertarenan, skrämde han slag på bandkolleger och scenarbetare genom att gå omkring bakom scenen och morra.

Ny fas i Ozzys karriär

Ozzy Osbournes liv har präglats av alkohol och galenskap, men ny platta kommer 21 februari. Foto: Peakpx.

I mars 2002 inleddes en ny fas i Ozzys karriär, detta när hans liv förvandlades till en dokusåpa på MTV. Under några säsonger fick man inblick i familjen Osbournes tämligen kaotiska vardag, där huvudpersonen visade tydliga tecken på att inte alltid vara i toppform. Han pratade osammanhängande och även om det officiellt hette att han varit nykter i över tio år, verkade det emellanåt som om han vistats farligt nära både flaskor och pillerburkar. Se till exempel avsnittet när Ozzy är på besök i Vita Huset hos dåvarande president George W Bush.

I morgon 21 februari släpper Ozzy Osbourne albumet Ordinary Man. Om man inte räknar de samlings- och live-album samt en CD med covers som Osbourne givit ut under sin karriär, är detta hans tolfte studioalbum i ordningen och det kan också mycket väl vara hans sista. Jo, jag vet, det säger alla nuförtiden. Frank Sinatras stilbildande avskedskampanj under 1970-talet fick visserligen det något komiska epitetet ”The Longest Farewell In Show Business”, men den är ett intet mot vad som komma skulle.

The Eagles har hållit på och ”farvälat” sig i över 15 år nu och trots att Glenn Frey, en av bandets två originalmedlemmar gick ur tiden för fyra år sedan, tycks de gamla countryrocklegenderna inte ha några planer på att lägga instrumenten på hyllan.

De fyra partymonstren i Mötley Crüe skrev alla på ett kontrakt där de förband sig att inte spela tillsammans igen efter att avskedsturnén, också den en ganska så lång historia, avslutades i december 2012. Men kontrakt är ju som bekant till för att rivas och efter de astronomiska framgångarna i kölvattnet av filmatiseringen av litteraturhistoriens mest sålda rockbiografi The Dirt, så var det precis vad Mötley Crüe gjorde. ”Follow the money!”

Kiss på avskedsturné

Kiss är också ute på en avskedssväng som är tänkt att vara åtminstone nästa år ut, om Paul Stanleys stämband håller vill säga. Men där lär ju all sång och musik vara förinspelad, så om inte sminköserna och donatorerna av det artificiella blodet tar långsemester och playbackmaskinen brakar ihop och får lämnas in på lagning, ska nog även det gå bra.

Kiss är ute på en avskedsturné som ska vara i två år. Foto: Wikipedia.

Skämt åsido. I fallet Ozzy Osbourne ser det tyvärr betydligt dystrare ut. Hans liv och karriär har inte precis kantats av musikaliska stordåd på sistone. Det har uteslutande rört sig om vacklande hälsa och olyckshändelser. En planerad världsturné, ursprungligen tänkt att dra igång tidigt 2019, har fått flyttas fram flera gånger, först på grund av en lunginflammation som var nära att kosta den nu 71-årige sångaren livet. Kort efter hemkomsten från sjukhuset ramlade Ozzy, detta så illa att de inre skador han en gång ådrog sig när han välte med ett terrängfordon slogs upp, med ny, lång sjukhusvistelse som följd.

Nu är det tänkt att världsturnén ska bli av med början i maj, men jag är djupt skeptisk. Det har nyligen även blivit känt att Ozzy lider av Parkinson (jaså, det trodde jag han hade redan när The Osbournes gjordes för snart 20 år sedan …) och vissa dagar kommer han inte längre ur soffan, om man får tro hans fru och barn. Och av de färska klipp som nyligen letat sig ut på Youtube att döma, skulle en världsturné inte vara att rekommendera, långt därifrån. Ozzys talförmåga verkar ha blivit sämre och han påminner numera i väldigt hög grad om en boxare som gått några matcher för mycket. Det hela är djupt tragiskt.

Det är därför en glad överraskning när man hör några av de nya låtarna och upptäcker att de ändå låter såpass bra som de gör. Med hjälp av musikerkolleger som Slash och Duff McKagen från Guns N’ Roses och Elton John, har Ozzy Osbourne fått till det riktigt bra. I Under the Graveyard kan man spåra några musikaliska nickar åt de gamla kollegorna i Black Sabbath och titelspåret Ordinary Man känns närmast som ett slags tackbrev till alla som stått vid hans sida i vått och torrt. Om detta blir Ozzys sista platta (och det skulle förvåna mig mycket om det blir några fler nu) gör han sorti med värdighet. Men bespara oss världsturnén, både för det egna välbefinnandets och för fansens skull. Listan över artister som ger intryck av att ligga ute på vägarna enbart för att få sina sjukhusräkningar betalda är ändå tillräckligt lång och smärtsam. Låt inte The Prince of Darkness bli en av dem.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

Klas Qvist

See author's posts