När jag säger ”de”, då menar jag inte stjärnorna själva i första hand, även om de naturligtvis bär en liten del av ansvaret, åtminstone när de själva hunnit bli vuxna. Nej, det är föräldrarna som ska passa sig. Jag menar att man har ju hunnit bli vis av erfarenheterna.

I mitt inre radar de upp sig – Judy Garland, Frankie Lymon, Michael Jackson, Ted Gärdestad och Lena Zavaroni. Alla har de det gemensamt att de uppnådde kändisskap redan i barndomen och alla dog en för tidig död efter år av drogmissbruk och/eller mental ohälsa. I fler än ett fall fanns minst en förälder med och ryckte i trådarna, gärna i egenskap av personlig manager.

Känns det igen? Är det någon mer än jag som tycker att just fenomenet föräldrar med manager-ambitioner går att applicera på världens för tillfället kanske mest omskrivna person vid sidan av Donald Trump, globalisternas eget lilla skyddshelgon som enligt rapporterna inte ens ligger bakom sina egna uppdateringar på Facebook och Twitter? Fast i fallet Greta Thunberg kan det förstås röra sig om missriktad välvilja från föräldrarnas sida. För vad ska man som förälder egentligen ta sig till när barnets mentala hälsa tycks bli avsevärt mycket bättre när hon tillåts ta kommandot över först familjen och sedan världen?

Barnstjärnan Greta Thunberg är nästan lika omskriven som Donald Trump, men känslorna dem emellan är iskalla. Foto: Twitter.

– Nu kommunicerar hon igen och äter riktigt, säger pappa Svante Thunberg stolt och glatt i Rebel Medias färska dokumentär Greta Thunberg Incorporated: The Exposé. Här finns all anledning att vara orolig, riktigt orolig, inte bara för Thunberg själv utan även för vår civilisation i stort. Rätta mig om jag har fel, men föregås inte alla totala sammanbrott av grav infantilisering?

En del klarar sig ganska bra

Det har dock inte slutat illa för alla barnstjärnor. Pernilla Wahlgren, Carola Häggkvist, Shirley Temple, Stevie Wonder och Drew Barrymore var alla mycket unga när de började, de har klarat sig utmärkt och de har till och med lyckats dröja sig kvar i det allmänna medvetandet långt upp i medelåldern.

När Hollywood befäste sitt rykte som världens ledande filmstad i början av 1900-talet, stod det snabbt klart att inget kunde charma allmänheten så bra som barn och husdjur. Redan efter ett par decennier hade ett flertal barnstjärnor hunnit etablera sig i odödliga filmklassiker som The Wizard of Oz med en 17-årig Judy Garland i huvudrollen, National Velvet och A Place in the Sun med en ung Liz Taylor och Babes in Arms med Mickey Rooney, som trots sina 19 år, redan då betraktades som en veteran, vars glansdagar snart skulle vara över.

Shirley Temple var bara 3 år när hon blev Hollywoodstjärna. Foto: Wikipedia.

Om det fanns en filmstjärna i Hollywood som i högre grad än någon annan förkroppsligat barnstjärneepitetet, måste det tveklöst ha varit Shirley Temple. Redan som 3-åring påbörjade hon en mycket framgångsrik karriär där hon sjöng, dansade och agerade i en lång rad filmer, varav de flesta var direkt skräddarsydda för att hennes färdigheter skulle få maximalt med utrymme. I början av 1950-talet, när Temple nätt och jämt hunnit passera tonåren, hade hennes stjärna dalat och trots flera försök till comeback, var det inte som skådespelare som hon fortsättningsvis utmärkte sig utan som styrelseproffs och diplomat.

Läkemedels- och spritmissbruk

Det visade sig även med tiden att Shirley Temple var mycket bättre rustad för ett liv som vuxen än exempelvis Judy Garland, som redan tidigt börjat använda olika sorters piller och som förde en ojämn kamp mot läkemedels- och spritmissbruk ända fram till sin alltför tidiga bortgång i London 1969. Garland blev bara 47 år gammal.

Frankie Lymon (längst fram) slog igenom som 13-åring, men karriären var över vid 17. Vid 25 dog han av en överdos heroin.

Även den tidiga rock’n’roll-eran runt 1950-talets mitt hade sina barnstjärnor. Den främsta bland dem, kanske också den med det mest tragiska levnadsödet, var Frankie Lymon. Tillsammans med gruppen The Teenagers uppnådde Frankie stjärnstatus, detta redan innan han hunnit fylla 14 år. Låten Why Do Fools Fall In Love, skriven av bland andra Lymon själv, blev en jättehit 1956. Det skulle dock visa sig att Lymon inte klarade den nya tillvaron som firad stjärna särskilt bra. Redan som 15-åring började han med heroin och drogerna skulle komma att dominera resten av hans allt för korta liv. Karriären var i realiteten över redan innan Lymon hann fylla 17.

Lymon lyckades visserligen hålla sig drogfri en kort tid i slutet av 1960-talet. Det gick såpass bra att han till och med erbjöds ett nytt skivkontrakt med tillhörande förskott 1968. I februari detta år påträffades Lymon emellertid död av en överdos heroin hemma hos en släkting i Harlem, New York. Det var när han tog emot nyss nämnda förskott som han bestämde sig för att fira med en fix, den första på länge.

Anorexi och kronisk depression

Lena Zavaroni var 10 år när hennes debutinspelning gick upp på engelska Top 10. Foto: Wikipedia.

1974 vann den skotska sångerskan Lena Zavaroni talangtävlingen Opportunity Knocks i engelsk teve. Hon fick omgående skivkontrakt och blev med sina tio år den yngsta skivartist som någonsin nått topp 10 på den engelska albumlistan, ett rekord som står sig än i dag. Zavaroni fick en hit med en cirka 50 år gammal melodi med den passande titeln Ma! (He’s Making Eyes at Me), bland annat på Tio i Topp här i Sverige.

Efter några hektiska år med turnéer och TV-shower, hade Zavaroni hunnit utveckla både anorexi och kronisk depression. Hon blev aldrig frisk, trots flera behandlingar och avled 1999, endast 35 år gammal.

En superstjärna vars karriär sköt i höjden redan när han var 11 år var Michael Jackson. Under sin far Josephs notoriskt grymma ledarskap, erövrade Michael tillsammans med bröderna i The Jackson Five topplistorna världen över med låtar som I Want You Back, ABC och I’ll Be There.

I slutet av 1970-talet slog en ”vuxen” Jackson igenom som soloartist. Anledningen till att jag sätter citattecken kring ordet vuxen är att det, förmodligen intill tidens ände, kommer att vara ett ämne för debatt huruvida Jackson verkligen lämnade sin barndom eller ej. Det privata universum som han med hjälp av inkomsterna från Thriller, tidernas mest sålda album, lyckades bygga upp kring sig själv, kan närmast beskrivas som en modern, högst verklig variant av historien om Peter Pan, tyvärr inte helt befriad från genuint onda inslag.

Michael Jackson var bara 5 år när han blev sångare i brödragruppen Jackson 5. Foto: Wikipedia.

Men vem bär egentligen skulden här – Michael själv? Hans pappa Joseph som konsekvent vägrade låta Michael och hans syskon vara barn? Representanter ur underhållningsindustrin som inte drog i nödbromsen? Svårt att säga, naturligtvis. Hade rentav allt som beskrivs i dokumentären Leaving Neverland inträffat även utan ovannämnda faktorer? Ingen vet. Det finns helt enkelt inga alternativa sanningar.

Vår egen Ted Gärdestad

1972 kom att bli den då blott 16-årige Ted Gärdestads år. Ted, denne unge multiinstrumentalist, sångare och låtskrivare som spelade tennis på Björn Borgs nivå, men som nu alltså bestämde sig för att ägna all sin tid åt musik. Det blev ett hektiskt decennium med radio- och teve-program, skivinspelningar och turnéer – ofta i svenska folkparker inför hysteriskt skrikande flickor.

Omslaget till Ted Gärdestads andra album ”Ted”.

1979 vann Ted den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen, vars final detta år hölls i Jerusalem. Hans bidrag Satellit innebar, temporärt åtminstone, ett slags slutpunkt i den egna karriären. Ted led vid det här laget av svår scenskräck och de allt längre uppehållen mellan skivsläppen indikerade att det inte längre var lika enkelt för honom att slutföra de kompositioner som en gång tycktes forsa ur honom – Jag vill ha en egen måne, Sol vind och vatten, Jag ska fånga en ängel och Blue Virgin Isles (senare även inspelad på svenska med titeln Himlen är oskyldigt blå) för att bara nämna några.

Ett album med titeln Stormvarning gavs ut 1981, men vid det laget kändes det som om tiden var på väg att springa ifrån Ted och skivan föll snabbt i glömska. Nästa album med helt nytt material kom ut 1994 och det blev också hans sista, Äntligen på väg. Ted Gärdestad turnerade regelbundet under första halvan av 1990-talet, men det var helt uppenbart att han inte mådde särskilt bra.

En varm sommardag 1997, 25 år efter debuten, nåddes svenska folket av nyheten att Ted Gärdestad hade begått självmord. Det hela var inte bara oerhört tragiskt utan också lätt ironiskt. Få svenska låtskrivare, vid sidan av brödraparet Ted och Kenneth Gärdestad, var så träffsäkra när det gällde att skildra den känsla av frihet och optimism som bara en riktigt vacker dag i början av sommaren kan bringa. Lyssna på vilket som helst av spåren på de två första albumen, Undringar från 1972 och Ted från 1973. Ni kommer helt säkert att förstå vad jag menar.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >