Inte ett år utan att man lär sig något nytt. Det var till exempel inte så vansinnigt länge sedan jag fortfarande gick omkring och trodde att Sveriges regering såg som sin uppgift att först och främst värna om sitt eget folk. Har ni hört så dumt!

Musikern Klas Qvist hängdes ut av Borås Tidning för att han har fräckheten att skriva krönikor på denna sajt.

Jag har varit naiv, för att citera en inbillad, inkompetent landsfader från helvetet. Vilka tider! Tänk att vara lyckligt ovetande om en massa saker. Tänk att kunna säga till en medmänniska: ”Det är det svenska patriarkatets fel att unga, infödda kvinnor inte längre går säkra, inte ens mitt på dagen.”

Tänk att fortfarande, helt utan skam i kroppen, kunna använda relativism som standardsvar när någon hävdar något: ”Det finns ju dumma svenskar också”. Fast det där sista längtar jag definitivt inte tillbaks till. Jag har alltid avskytt relativism och jag har ofta haft på känn att den används i brist på riktiga argument.

Relativism förekom en hel del när jag var liten även om begreppet ännu inte var uppfunnet, inte vad jag vet i alla fall. Det kunde komma flygande, exempelvis när jag exploderade över någon låt som jag inte kunde med, men som just då tycktes ockupera radiovågorna: ”Det är tur att smaken är olika.” Jag vet att jag tänkte att det inte alls var tur, inte just då när någon stod och viftade med detta dåliga argument framför ögonen på mig. Det hade varit bättre att säga något i stil med ”Luften är fri”, lika innehållslöst egentligen, men något tyknare och roligare kanske. Nu vet vi dessutom att mångfalden som vi fått lära känna den the hard way är av ondo, och så var det egentligen inte mer med det.

Under en nyårsfest för ett par år sedan (nej, jag ska inte reprisera den händelsen, det behövs inte och jag vill inte väcka några fler batikhäxor som sover), då stod i alla fall relativismen som spön i backen.

Lovord över Spotify

Vid ett annat tillfälle härsknade jag till lite på en arbetskamrat som öste lite väl mycket lovord över Spotify, och följande dialog utspelade sig:

Undertecknad: ­– Jag har lackat ur på Spotify. Om man bara hade dem att tillgå, skulle man exempelvis inte kunna lyssna på The Beatles.

The Beatles. Foto: Wikimedia Commons.

Det hör till saken att The Beatles ännu inte hunnit äntra den digitala världen, även om det var nära förestående, men det visste jag inte då. Min arbetskamrat säger:

– Ska det vara så himla viktigt att just The Beatles går att lyssna på?

– En strömningssajt som inte har The Beatles är ingen strömningssajt.

Jag märker hur min arbetskamrat börjar skruva lite på sig och så slår relativismen till med full kraft:

– Det finns väl i och för sej minst 13 miljarder andra artister på Spotify som man kan lyssna på, eller hur?

Jag: – Du håller just på att bli klar med världens bästa bok om Andra Världskriget. Den innehåller precis allt av värde, men av någon anledning har de inte fått med Dagen D.

Det blev knäpptyst

Det blev knäpptyst där vi stod i hallen utanför mitt rum. Jag väntade på en motkommentar, men jag fick bara ett gapskratt till svar. Sedan önskade han mig en fin dag och gick iväg. Jag vill inte alltid ha sista ordet, men vid tillfällen då jag är nära att bli nedbrottad av någons relativistiska ickeargument, då har jag inget emot att gå segrande ur striden. Jag tror faktiskt till och med att det är just det som hela mitt liv gått ut på ända sedan jag var liten och arg, att försöka hålla mig upprätt när jag håller på att förlora balansen på grund av någons relativism.

Och vad har allt det här att göra med att ha lärt sig något under ett år som snart är slut? Absolut ingenting. Det var helt enkelt en felstart, men roligt var det. Så vad har vi då lärt oss? Tja, jag kan bara svara för mig själv:

1. Att det jag tidigare hört om Fabian Fjelling, Julia Caesar, Lilou and John med flera tydligen inte var det minsta överdrivet och kunde hända mig.
2. Att några av mina före detta vänner inte drog sig för något i sin iver att hålla de egna ryggarna fria: ”Bäst att dansa tango med maktens kreatur om det kan innebära lite skön nattsömn.”
3. Att några andra vänner, vissa av dem otippade med tanke på deras politiska åsikter, villkorslöst kan ställa sig bakom en under några riktigt jobbiga dygn i början av året. Jag klarade det tack vare er – ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha. God jul och gott nytt år!

Stick och brinn!

Mina sista ord för det här året tillägnar jag följande personer – en så kallad skivbolagsdirektör, som vore han hämtad direkt från avdelningen för skämtartiklar på valfri stormarknad, en sönderflummad friherre som fortfarande går omkring och undrar varför vissa andra inte gjort avbön, samt några Expo-kramande kulturskribenter på en landsortstidning med grandiosa storstadskomplex. Håll i er! Räkna timmarna som leder fram till ögonblicket när de första spontana skjutningarna och personrånen av barn även nått Länghem och Åkers Styckebruk. Klaga inte. Det var ju precis det här ni ville ha.

God jul, gott nytt år – och stick och brinn!

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro eller Swish – eller via Donorbox här nedanför. Du kan också välja att blir månadsgivare via Donorbox. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >