Det här utspelade sig på den tid då musik inte enbart var ett störande oljud som inte gick att välja bort. Ja, du vet de där avlägsna åren runt decennieskiftet 1970-1980, då löftet om ett nytt skivsläpp kunde hålla åtminstone mig vaken tills långt fram på småtimmarna, fastän jag egentligen borde sova eftersom nästa skoldag bara låg några timmar framåt i tiden. Jag menar alltså den där magiska tiden när Abba fortfarande spelade och sjöng tillsammans, trots att Sveriges alla kritiker helst såg att fenomenet skrumpnade och dog. Det är för övrigt samma gäng som i dag är framme och hyllar Abba så fort det vankas utrymme i spalterna eller teverutan, bara så att ni vet.
Om man ville veta något om en ny platta med exempelvis Abba, då var det en klok idé att ratta in Radio Luxemburg på mellanvåg, vilket jag ofta gjorde. Sveriges Radio låg mestadels på efterkälken när det gällde ny musik (för att inte tala om hur långt efter de låg när det gällde Sveriges stoltheter #1) och närradiostationerna som bevakade de senaste skivsläppen gick bara att få in i storstäderna, inte i Svenljunga där jag råkade bo vid den här tiden.
Abbas sista platta The Visitors. Foto: Wikipedia/Polar
Det var i december månad 1981 som Abba gav ut sitt, som det visade sig, sista studioalbum The Visitors. När jag nu så här nästan fyra decennier senare lyssnar på albumet, känner jag dofterna från 1981 klart och tydligt – mammas kycklinggryta med lök och ingefära, en parfym som tjejerna i min ålder använde som jag har för mig hette Opium (Va! Var inte det ett sorts knark?), cigarettröken som stod tät som Lützendimma i köket när några av mammas väninnor kom för att fika, eller varför inte brorsans skor som alltid stod lite lätt i vägen, precis framför ytterdörren, dyngsura av snöblandat regn.
En mörk och gotisk platta
The Visitors, för övrigt min favorit bland Abbas album, är bitvis en rätt mörk och dyster platta. Riktigt så här hade de inte låtit tidigare. Ljudet är annorlunda, vilket i och för sig kan bero på att man spelade in digitalt, något som inte alls var vanligt 1981. Musiken har något vemodigt, ibland nästan gotiskt över sig. Texterna beskrev i mer än ett fall hur idyllen rasar samman, antingen i form av ett förhållande som inte längre är vad det brukade vara (When All Is Said And Done och One Of Us) eller också genom den vanmakt som bara en förälder kan känna när ens barn håller på att växa till sig och inte längre går att nå på samma enkla sätt som tidigare (Slipping Through My Fingers).
Abbas texter skrevs av Björn Ulvaeus. Han utgjorde tillsammans med Benny Andersson den kreativa halvan av bandet. De skrev, producerade och arrangerade. Agnetha och Frida kom visserligen med förslag på arrangemang, inte minst gällande sångstämmor, men det hände bara en enda gång under Abbas skivkarriär att någon av sångerskorna fick en låtskrivarcredit. Det var när Agnetha Fältskog stod listad som kompositör tillsammans med Björn och Benny på Disillusion, ett av spåren på gruppens debutalbum Ring Ring 1973.
Britten Elvis Costello är en av dem som imponerats av Björns Ulvaeus textförfattande. Foto: Brett Jordan/Flickr
Ulvaeus avancemang som textförfattare under åren med Abba är minst sagt remarkabelt. Mot slutet levererade han mästerlig poplyrik som ofta kantades av sorg och smärta och han beskrev bättre än de flesta hur det är att gå omkring med känslan av att inte riktigt räcka till. Ulvaeus har hyllats av musiker som Elvis Costello och The Whos Pete Townshend, en klar bedrift med tanke på att engelska inte är Björn Ulvaeus modersmål.
Ett av albumet The Visitors starkaste ögonblick kommer redan på öppningsspåret, titellåten. Ulvaeus har så vitt jag vet aldrig sagt detta rent ut, men låten skulle mycket väl kunna handla om förföljelsen av oliktänkande i dåtidens Sovjet. I ljuset av vad som hänt Åsa Westerberg och senare Bilyana Martinovski, kan jag bara konstatera att låten tyvärr inte blivit det minsta inaktuell och den här gången, till skillnad från de där decemberkvällarna 1981 hemma i det trygga pojkrummet i Svenljunga, lurar förtrycket precis inpå knutarna. Jag vill speciellt att ni lägger just detta på minnet.
Karaktärsmord på de kommersiella
Björn Ulvaeus, ja, hela Abba för den delen, levde och verkade i ett land vars kulturklimat även då dominerades av människor med vänstersympatier. Det gällde musikerkollegor så väl som journalister. Den så kallade musikrörelsen, eller proggen som man numera benämner den, var ungefär lika överseende som en religiös sekt i inställningen till artister och skivbolagsfolk med andra värderingar. Och eftersom en del av denna lilla kulturelit ofta och gärna satt på flera stolar samtidigt påminde tidningar, radio och teves nyhetsbevakning av de kommersiella bolagen, till exempel Polar, lett av Abbas manager Stikkan Anderson, så gott som alltid om rena karaktärsmord. Ett lysande exempel på denna totala och etiskt sett mycket tveksamma dominans är Tommy Rander. Han drev skivbolaget Nacksving, samtidigt som han ledde radioprogrammet Rundgång, där han emellanåt spelade musik som han själv givit ut. Han skrev även för GT och Aftonbladet. I det första numret av musiktidningen Musikens Makt, som han själv för övrigt var med och startade 1973, stod följande att läsa under uppropet Rädda Radion: ”Maktens musik, Svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.”
Uppropet överlämnades i form av ett brev till dåvarande radiochefen Stig Olin, vilket i sin tur ledde till att ett av radions mest omtyckta program, Tio i topp, lades ner.
Denna ytterst osakliga kritik av populärmusik borde ha fått Björn Ulvaeus att rasa, givet förstås att han läste smörjan 1973, ett år då ett flertal låtar som han varit med och skrivit återfanns på Tio i topp, till exempel Ring Ring och Another Town Another Train.
Det har hunnit flyta en hel del vatten under broarna sedan dess. Ulvaeus har sällan själv synts till i några musikaliska sammanhang sedan storhetstiden. När Abba väl gjort sina sista insatser som grupp 1982, skrev Björn och Benny två musikaler, varav den första, Chess, gjordes i samarbete med textförfattaren Tim Rice. Den andra, Kristina Från Duvemåla, baserad på Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, hade Björn Ulvaeus som ensam textförfattare. Och det är mest som just textförfattare han har verkat sedan tiden med Abba – ingen nyinspelad musik, inga scenframträdanden, bara lite bakom kulisserna-arbete som har med musikalen Mamma Mia att göra, och så förstås engagemanget tillsammans med de tre övriga i Abbamuseets tillblivelse.
Maria Ylipää och Robert Noack i Svenska teaterns uppsättning av Kristina från Duvemåla i Finland. Foto: Cata Portin
Det blir outhärdligt genant
Det som Björn Ulvaeus annars ägnat sig åt är nästan uteslutande sådant som endast en celebritet med ett slags passerkort rakt in i den svenska kulturen kan ägna sig åt. Han har fått skriva debattartiklar som inte en kotte skulle ha intresserat sig för om det inte vore för att de var skrivna av just honom. Det han levererar är nämligen för det mesta så vagt och så förvirrat att det under normala omständigheter skulle passera obemärkt.
Det har bland annat handlat om övervakningssamhället, som Ulvaeus visar sig vara för. Minns det jag skrev om låten The Visitors tidigare. 2013 gick han ut i Dagens Industri och propagerade för ett kontantlöst samhälle. Och nu är vi framme vid måndagen 2 december, i eftermiddagssändningen av Studio Ett i P1.
Filosofiprofessor Åsa Wikforss. Foto: Wikimedia Commons
Björn Ulvaeus har med hjälp av sitt delägarskap i bokförlaget Fri Tanke bestämt att tillträdande ledamot av Svenska Akademien Åsa Wikforss bok Alternativa Fakta, ska kunna beställas gratis av alla som går sista året i gymnasiet. Boken är tänkt att hjälpa ungdomarna att skärpa sin förmåga att tänka kritiskt för att på så sätt bättre kunna skilja ”fake news” från riktiga nyheter. Inget uppseendeväckande i sig, oavsett vad man tycker om det. Jag tycker mig ha hört detta flera gånger nu. Det är när Björn Ulvaeus får uttala sig i ämnet som det blir riktigt patetiskt, till och med outhärdligt genant.
Den kaskadspya av veritabelt svammel som Ulvaeus bjöd på i Studio Ett kan i korthet sammanfattas på följande vis: ”Vi måste se till att ungarna lär sig att inte gå bort sig bland alla lögner ute på sociala medier. Tänk på hur det ser ut i USA nu. Tänk om Donald Trump får fyra år till. Hur går det då med klimatförändringarna?” Tommy Rander kunde inte sagt det där bättre.
Nej, Björn Ulvaeus. Det vore kanske bäst om du bara höll tyst i alla fall. Hur vore det om du koncentrerade dig lite mer på att försöka få ut de där nya låtarna med Abba som det pratats så mycket om sedan våren 2018? Det är så lätt hänt att man bara springer omkring och jagar sin egen svans när man försöker uttala sig i samhällsfrågor efter 50 år som till största delen bestått av limousiner, transithallar och hotellrum. Jag uppskattade verkligen det du åstadkom en gång i tiden. Tråkigt att det skulle bli så här.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Stötta oss via bankgiro eller Swish. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
Bra skrivet Klas. Björn är en mångmiljonär som tycker exakt det som ligger rätt hos etablissemanget.
Patetiskt dravel minns jag oxå från hans framträdande hos Skavlan.
Att Björn är med i humanisterna och kompis med Morgan Johansson får inte mig att lita mer på BU ( passande förkortning )
Kollegan Benny är med i FI? eller har Benny skådat ljuset och lämnat det sjunkande skeppet månne?
Nej. Abba är inte direkt mina favoriter. En del låtar är okej att höra.
Som s.o.s. , knowing me , knowing you, our last summer.
Jag var nybliven tonåring i början av 80-talet. Min första större musikupplevelse var live aid 1985. Sätt klistrad framför tv: n den sommardan, trots strålande väder ute.
Ultravox var favoritbandet och jag ville se ut som Midge Ure. Så cool. Tyckte jag då.
80-talet -vilken idyll jämfört med idag.
Minns hur jag och en lite äldre kompis som hade körkort, en sommarmorgon 1985 stuvade in tältet, liggunderlag , ett gäng kassettband och lite oömma kläder i hans röda Alfa Romeo och drog iväg. Mot ingenstans. Bara iväg.
Känna doften av sommar, bad och oändlig frihet.
På slingriga småvägar med nervevade rutor och det blonda hårsvallet fladdrande i vinddraget öste vi på med Ultravox, Howard Jones, Nik Kershaw, Duran Duran men även Kim Wilde ( hon var en het dröm just då..) i kassettbandspelare och så spolade vi tillbaka, och tog om den igen när det gått klart på 90 min basf-bandet.
2 tjejer med stora ryggsäckar stod och liftade vid en av avfart till riksväg 40. ( ser man inte idag..)
Dom skulle till Jönköping. Det skulle vi med kom vi på just då. Så blev det och vi hade allsång i alfan ändå till Vättern uppenbarades. Härliga tider.
Det var underbart när Kaj Kindvall startade Tracks 1984 på p3.
Jag missade knappt något avsnitt och kunde jag inte lyssna så bad jag någon att spela in programmet på kassettbandspelaren.
Abba var inte jätteaktuella då. De hade nyss avslutat och i Sverige var det inte så inne andra hälften på 80-talet lyssna på Abba. Deras tid kom senare.
Men nu är inte Abba det enda bandet som lyckats.
Roxette gjorde det på 90-talet.
Och nu kommet den passande övergången till henne jag tänker ägna resten av inlägget.
Nämligen Marie Fredriksson.
Jag hade inte fastnat för en svensk kvinnlig artist förrän jag upptäckte skivorna ”den sjunde vågen ”och ”efter stormen ”.
Carola var inget jag fastnade för. Helt ointressant.
Men Marie Fredriksson. Ojoj. Vilken stämma. Vilken låtskatt. Vilken utstrålning.
Det där blonda ostyriga håret och lite trotsiga, lite melankoliska ansiktsdraget och jeansen. Blicken sög fast i mig. Kim Wilde var nu passé . En annan blondin tog hennes plats.
Rösten var som ett fyrljus på öppet mörkt hav.
Ingen annan svensk kvinnlig artist har jag lyssnat på med samma intensitet. När hon sjunger på svenska.
Jag har lyssnat på Marie både med Roxette och solo. Sjöhistoriska aug 2000 , en magisk kväll.
Nu har Marie gått vidare. Sorgligt, men det har varit ett under att hon fick alla år efter sjukdomen 2002. Det trodde ingen läkare då. Men musiken hjälpte Marie.
Mitt sista minne är Slottskogsvallen juli 2015. Marie orkade inte stå, men rösten höll förvånande bra. Det blev en minnesvärd kväll. Men jag och många med mig anade nog att det blir ingen mer gång, och så blev det oxå slutet på turné livet.
Jag har varit på både bröllop, dop, begravning där nån låt av MF spelats och sjungits.
Som Tro. Eller ännu doftar kärlek eller sov du lilla sparvöga.
Marie hade en stark kristen tro, hon var inte så utsvävande ( som Carola) och visade inte upp sig i alla soffprogram som finns, integritet var en del av hennes adelsmärke.
Var hon stod politiskt vet jag inte och lägger ingen värdering i det en dag som denna.
Det kändes verkligen äkta det Marie sjöng om. Tack för musiken Marie.
Och Roxette håller jag före Abba. Alla dar i veckan. Nu ska jag lyssna på ”fading like a flower” igen. En underskattad låt, jag har ljuva minnen till.
Mycket klokt skrivet, Tomas!
Var (och är fortfarande för övrigt) ett stort fan av Ultravox. Var aldrig något Roxette-fan, men det har mycket att göra med hur de spelade in sin musik – för mycket eko både på Maries sång och på trummorna samt att jag aldrig klarat av Gessles röst, ej heller hans attityd. Skulle dock inte ha något emot att få sitta och snacka musik med honom, för vi gillar väldigt mycket samma musik, inte minst det som producerades på det glada 60-talet.
Live Aid: Hmmmm… Minns att jag hörde framträdandet med ett återförenat Crosby, Stills, Nash & Young. Crosby var så stenad och så förbi den gången att han bara kunde väsa, inte sjunga. Jag vet att jag tänkte: ”Hoppsan, Crosby. Om en vecka eller så tar du en överdos.” Detta var sommaren 1985. Hösten 2018 såg jag Crosby livs levande och i toppform i Götet. Synd att hans politiska åsikter är så långt ifrån mina, men jag har bestämt mig för att inte låta det stå i vägen, inte den här gången. 🙂
Kan det inte vara så hypotetiskt enkelt att om Mari Fredriksson var en troende kristen på sista tiden av sitt liv?
Så har den lysande ABBA låtskrivaren Björn Ulvaeus sålt sin själ till Satan för att kunna få rikedom och berömmelse, under sitt korta liv i denna jordiska jämmerdal.
Och som nu måste betala av sin berömmelse via frimureriet samt där Illuminati utvald att publicera ateist reklam för den bankkartell kontantlösa vilddjurets tal 666 som är en form av beskattningsrätt på all mänsklig aktivitet genom den ofarliga spårgasen CO2?.
Dom enda som hotar( NWO, Fake News köpt MSM, Eco-Fascism, och en satanistisk och ej folkvald världsregering under deras skapade terrorverktyg U,N F,N) eller bromsande sätter käppar i helveteshjulen idag eller i framtiden.
Är enskilda upplysta nationella nationalister som ständigt röstar på libertarianism nya former av demagoger som exempelvis Donald Trump kopior, om han skulle råka trilla av pinnen.
Idéer är skottsäkra, därför kan man bromsa djävulens ondska, som är förutbestämt i Bibelns uppenbarelsebok??❤️
Jimmy! Jag tror bestämt du slog hammaren på spiken med ditt inlägg! Vi vet ju att INGEN någonsin har tillåtits att klättra på berömmelsens stege utan att först ha i gått avtal med djävulen.
Nobel Handke lyser medan Sd har julfest. Telia stryper Tele2 men också en miljon femhundra äldre som kollar på Bonde söket fru.
Mark nafsar Jonas i örat medan deras Hen barn leker med pappornas böcker. Miljonärerna eså lart kommunister för dom gillar tvs kulturbidrag. En snorkig Carola blir blöt av att snacka Jesus medan Gud brer sitt vörtbröd med russin. Utanför Lidl o Netto lågpriser står det nya Mercedes Audi o Bmw. Fattigt folk kör kungligt. Rip Saab. Rasande Niqab ladies öppnar alla kartonger och plastpåsar sen e dom fulla av lavendel parfym. Man känner att när mormor var i stallet med sin vita skarfs runt sitt huvud pressande emot kosidan glömde jag o fråga om hon var muslim. Utedass och koskit i hagen. Endast Tv1 och danska ettan. sicka tider Jonas Gardell. Lösgodis såldes stykevis. Plasthockey spelet dök upp efter sega masoniten och man fick ha hölster med pickadolla. T.o.m. smällare som 10 åring. Man åt varma mackor..pizza på hönökaga. Man fick äta rökt ål på landgången. ibland låg det en fluga i pytten men mormor skrattade. Kungen o drottningen satt på utedasset och ränneskitan fräste av alla bär. Morfar var min hero…tsck för alla fina lov och att vi jobbade ihop med kärlek och ett brett leende. fika på gäret och brunte drog hem vagnen. Fina tider Jonas Gardell och man blev inte jagad av rövknullare från mellan östern.
Livets almanack har numer röda dagar. frihet att göra vad man vill med en kropp som inte vill spela innebandy eller springa i skogen.
En skral pension gynnar Magda Lind Ygerman Morgan och 870 000 samordsnumrare… revolt emot packet en sista gång. häng dom i granen. High five gamla tider.
Bra skaldat Gösta, men jag skulle bli väldigt glad om du väntade med att ta LSD tills efter inlägget. Om du ogillar vad jag och andra skriver, kan du ju gå över till Norrskensflamman.
Jag uppskattar dina krönikor Klas, och från Gudmund och Ingrid och Maria oxå,
och bland känner jag för att kommentera när inläggen tilltalar mig extra.
Men.
Ibland slinker det med inlägg med lite låg standard på en del kommentarer, rensar ni inte bort ”skräppost ”? Jag nämner inga namn ..
Det skulle vara kul med kommentarer som ger respons på krönikan eller andras inlägg ( DGS och Thoralfs, för att ta några exempel)
Detta är en intressant sida med duktiga krönikörer som borde nå ut till fler än folk.
Jag gillar olika ämnen och infallsvinklar som exempelvis det Klas skriver om musik, och detta med Björn Ulvaeus har jag inte läst nån annanstans.
Men som Klas skriver till nån;
vänta med LSD eller gå till nån annan sida om inget intresse finns att ge vettiga inlägg.
Sitter man på hemmet e det inte så noga med texten. Förlåt alla enu e det ostmacka och syster sJunger dancing queen av Taube…
Tappat allt intresse för AbbA. Inkl Björn Ulvaeus (vi gjorde lumpen samtidigt..)
Det är förvånande hur många av dessa multimiljonärer plötsligt alla blir sossar?
Brödsossar kanske?
”För det lönar sig”?
Ja de är ju inte ensamma om det, det finns ett antal i en lägre division (riksdagsmän/kvinnor) som ”blivit” sossar, med största sannolikhet därför att karriämöjligheterna ( inkl ekonomiska kompensationen) är så mycket större inom Partiet..
(S) glömmer aldrig sina under alla omständigheter mest lojala fotsoldater. De blir alltid väl kompenserade..
Men ändå, alla dessa konverterade miljonärer har ju faktiskt alla jobbat rätt hårt, och då ansluter man sig till ett parti där majoriteten lever på bidrag, på andras skattemedel?
Världen är bra underlig, för mina skattemedel.
Just nu säger man i Svt att 18 MILJARDER försnillas ur välfärdssystemet. Varje år, sen länge..
Vad var det nu Östling sade ?
”Vad fan får jag för pengarna?” Menar du?
Nej, det är bra underligt. Jag respekterade Ulvaeus just för att han, utan några åthävor, lyckades hålla stånd gentemot gnällspikarna inom proggen, bara genom att hålla käften och producera väldigt bra musik. Den slog, oavsett vad du och jag anser, bevisligen an en ton hos väldigt många människor.
Jag tror att händelseutvecklingen, just vad Björn beträffar, kan spåras i att han, i likhet med alla som ägnar sig åt musik, bär på ett slags obotlig exhibitionism. Det har att göra med varför man plockar upp gitarren i första taget – du vill impa på någon tjej i plugget, du vill visa plågoandarna (jobbiga klasskamrater eller sadistiska lärare) vad du går för eller så vill du bara fly bort från alltsammans. Och efter några riktiga hundår har du slutligen hittat din plats i sammanhanget, eller plattformen om du så vill.
men Ulvaeus musikaliska plattform är helt enkelt inte där längre, inte om Benny eller de andra abborna eller för den delen överlevande medlemmar av Hootenanny Singers inte längre vill, så vad göra?
Ja, det är lätt för en sådan som Björn Ulvaeus att bli lite sossig på äldre dagar. Undrar om det var sossarnas skattepolitik som fick honom att lämna landet i början av 80-talet för att bosätta sig i London. Men varför just London? Bara några år tidigare rådde det massflykt från England, inte minst bland artister som exempelvis The Rolling Stones och Led Zeppelin. Men det var ju innan Thatcher.
Ja, det du skriver om välfärden är helt enkelt fruktansvärt. Men jag tror att det är precis detta som får folk att vakna upp nu, detta synbart ändlösa flöde av heltäckande inkompetens och dumhet. Mer sådant, så att fler fattar att man inte kan ha fårskallarna vid rordret. Kolla gärna in ett av SwebbTVs senaste avsnitt, jag tror det var lördagsintervjun, programmet om svenskar som pga allt som händer i landet just nu, flyttar till Spannien. Inte bra för landets överlevnad, men det är inte konstigt heller. Det räcker väl med att någons barn blivit attackerat och rånat en gång för att man ska börja fundera.