Med tanke på rådande tidsanda är det fullt begripligt att många tycker att det är svårt att hantera vänners sorg. Jag tror att det kanske enda vi kan göra är att lyssna. Om alla gör sitt bästa kommer vi nog en bra bit.
Jag avskyr meningen ”ingen är oersättlig”. Man behöver inte tänka efter särskilt länge för att inse vilken fruktansvärd lögn det är. Den ena vännen kan inte ersätta den andra och det är faktiskt något väldigt positivt, ty då har de oersättliga familjemedlemmarna, släktingarna och vännerna inte levt förgäves.
Hädangångna vänner och anförvanter finns i mina tankar varje dag. Ibland undrar jag vad min far skulle ha att säga om tillståndet i världen nu – en hel del skulle jag tro. Han gick ur tiden 2013. För många år sedan hävdade han att EU var ett slags nytt Sovjetunionen och ack så rätt han hade.
Det händer att jag träffar hädangångna vänner och anförvanter i mina drömmar. Jag har till exempel befunnit mig i husen där mina fastrar och deras familjer bodde. I min äldre fasters familjs hus bodde också farmor och farfar. De hade en lägenhet i källarplanet. Detta hus tillhör nu en av mina kusiner och jag har varit där i ganska modern tid. Det var en hisnande känsla att få visa det för min fru. Jag kanske bör tillägga att mina fastrar inte blev särskilt gamla. Min yngre faster blev bara 57 år. Det slår mig plötsligt att jag nu är äldre än vad till exempel hon, min morbror eller min morfar blev.
Drömmar en del av sorgearbetet
Några månader efter min pappas död drömde jag att jag gick på en gata tillsammans med honom. Vi sa ingenting till varandra. Jag visste att vi var på väg till någon butik, tydligare än så var drömmen inte. När jag en tid senare funderade kom jag ihåg att han gick med mig i skivaffärer när vi var utomlands. Jag minns särskilt Colony Records i New York. Drömmen hjälpte mig således att framkalla minnen vilket antagligen är en del av sorgearbetet.
Min vän Lars-Erik
Jag hade en nära vän som hette Lars-Erik. Han var väldigt sjuk de sista åren av sitt liv och han blev bara 55 år gammal. Sista gången vi sågs hade han åldrats något alldeles oerhört. En tid efter hans död såg jag honom i drömmen. Då var han frisk och på hugget. När jag nu tänker på honom och det gör jag ganska ofta, ser jag honom för mitt inre som frisk och alert, precis som när vi var yngre.
Begravning efter begravning, men våra vänner lever kvar i våra minnen. Foto: Pixabay/carolynabooth.
Min vän Lasse
När jag var ung sysslade jag en hel del med popradio inom närradion. (Den sortens radioprogram var på den tiden inte accepterade av kultureliten.) En som fanns i detta gäng hette Lasse. För några år sedan fick han en hjärntumör. Det innebar att han bara fick fram enstaka ord och kanske halva meningar. Han förstod dock allt vi sa. Han var på ett sjukhem några månader tills han så småningom somnade in för gott. Sista gången jag hälsade på honom var det en av de andra som frågade Lasse om han, om det var möjligt, kunde tänka sig att från andra sidan på något sätt ge sig till känna. Lasse lovade att göra det. Efter hans död var några personer i Lasses lägenhet. Plötsligt började en radio att låta, alldeles av sig själv! Ingen av dem som var där har någon förklaring.
Levde bara en dryg månad till
Min vän Eric
Han var kanske rätt speciell, men en mer lojal och allmänbildad vän fick man leta efter. Känner ni till Ensemble Pechlin? Det var ett av Erics projekt och jag hjälpte till som producent och jag skrev också några texter. Låtarna Haderi och svineri och Epistel 111 b blev faktiskt rätt bra. En dag ringde Eric och upplyste mig om att han hade drabbats av lungcancer, men de hade gett honom ungefär två år, så han skulle nog hinna få klart det han ville bli färdig med. Så blev det dock inte, för han levde bara en dryg månad till.
Min vän Nisse
Vi var skolkamrater, han var några år äldre än jag. Vi hann vara vänner i drygt 45 år och umgänget ökade under senare tid. Min fru betraktade honom också som en nära vän. Vi gick ganska ofta på restaurang och avslutade gärna kvällen med att dricka kaffe och konjak hemma hos någon av oss. Förra sommaren fick han hjärtproblem, men efter att han hade fått en pacemaker kände han sig frisk och kry. En söndag pratade vi i telefon, vi hördes av rätt ofta. Han hade fyllt 69 år ett par månader tidigare. För första gången pratade han om att någon gång sluta jobba. Han berättade också att han skulle gå på restaurang för att bevista en tysk Oktoberfest på måndagskvällen. Detta blev sista gången vi talades vid. På tisdagen ringde telefonen och det var en gemensam vän som hörde av sig. Nisse hade inte kommit till sitt arbete på tisdagsmorgonen, vilket var väldigt olikt honom. När en vän som hade nyckel gick in i lägenheten hittade han Nisse död i sitt sovrum. Man har senare fastställt att han måste ha avlidit strax efter sin hemkomst på måndagskvällen. Dessbättre lär det ha gått fort.
Saknaden försvinner nog aldrig
Det måste jag berätta för … Nej, han finns inte mera. Foto: Pixabay/themezo.
Det är nog fler än jag som har varit med om följande: Man tänker: ”Men det måste jag berätta för … Nej visst nej, det går ju inte.” Ibland kommer jag på något som jag skulle vilja fråga någon om, men det är försent och jag kommer antagligen aldrig att få veta. Jag har faktiskt suttit med handen på telefonen för att ringa någon av de hädangångna vännerna, men kommit på att det inte går innan jag har börjat slå numret. Ibland slår det mig att ”i dag skulle han ha fyllt år”. Sedan har vi de där jul- och nyårshälsningarna samt födelsedagsgratulationerna som inte längre kommer.
För en tid sedan satt vi och mindes när vi utsatte en vän för ett skämt i samband med hans 45-årsdag. Det var år 2000 och plötsligt drabbades vi av insikten att av de fem personer som var närvarande fanns bara två kvar – min fru och jag.
En arbetskamrat förlorade sin pojkvän i förtid. Hon berättade att på ettårsdagen för hans bortgång hade det bildats en vattenfläck i form av ett hjärta på diskbänken. Förra året bevistade jag den arbetskamratens begravning.
Ödet kan vara oerhört grymt
Jag känner till en kvinna som gick i pension förra året. Efter vad jag har hört planerade hon och hennes man att resa mycket, men så blev det inte. Maken fick cancer och nu är hon änka.
Jag känner till en annan person som hann gå i pension och hon gjorde en resa tillsammans med sin make. Strax efter hemkomsten insjuknade hon och några få dagar senare gick hon ur tiden. Maken som var några år yngre blev änkling innan han kunde gå i pension. När jag hör sådana historier undrar jag om jag själv skulle klara av den sortens sorg, jag tvivlar.
Symboliska handlingar eller ritualer
Jag har hört talas om att det finns de som till exempel har firat någon bortgången anhörigs jämna födelsedag. Vi hade en vän som kallades P-A. Han var en av alla dem som fick trassel med A-kassan och blev utförsäkrad. En tidig januaridag 2013 var vi några gamla vänner som gick ut på lokal. Jag pratade en hel del med P-A den kvällen. Han såg fram emot att gå i pension. Han skulle visserligen inte få ut så mycket pengar, men han visste i alla fall vad han skulle ha att leva på.
Så blev det emellertid inte. Senare samma månad hittades P-A död i sin lägenhet. Han hade helt enkelt somnat i sin säng och inte vaknat mer. Eftersom han hade dålig ekonomi skulle samhället stå för begravningen. Byråkratins kvarnar mal dock väldigt långsamt och odugliga tjänstemän finns det gott om. P-A gick ur tiden i januari och begravdes i augusti! Eftersom han hade längtat till den dag då han kunde gå i pension var vi några vänner till honom som gick ut på restaurang för att fira hans 65-årsdag.
I min vänkrets förekommer det att någon av oss utbringar en skål för hädangångna vänner och anförvanter. Det känns inte så sorgligt, snarare mäktigt.
Någon som hade jobbat på ett äldreboende berättade att påtagligt många av de gamla mest av allt ångrade att de hade umgåtts för lite med familj och vänner. Det är säkert sant. Många tänker kanske att ”det ska jag göra sen”, men sen kanske inte finns.
LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 42: Terroristpacket och globalisterna
Gillade du den här podden? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Stötta oss via bankgiro eller Swish. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0709963377
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >
Håller med dig!
Jag tänker en stund varje dag på mina närmaste som är i Himlen nu.
Å andra sidan kan man ha nära släktingar som det kan vara bra att klippa banden med totalt. Man måste inte umgås med människor bara för att de är släktingar eller syskon.
Det var en torr blodig text. Vi som upplevt allt från Povels knäppupp till idol Tusse man har ju sett både Fame och death. Minns knäppupp tältet på 60 talet med Martin Povel Gunwer m.fl. väldigt simpelt men roligt som attan. Morfar som skulle ut o skörda på agern med lie till farmors goda drickablandning med nya frazzebullar. Mjölkutköraren med häst och vagn eller plastskivspelaren som diskantade öronen. Mini radion eller varma mackor i ugnen till dagens pizza snusk.
Senorita med Camilla o Shawn till Metallica med Martin Ljung. Livet pinkar på som en njutande Ovala rummet Bill Clinton. Dagens Morgan påminner om stöddige Sträng.
Nu e det tid att skörda ord och botoxa lipsen som Bianca.
Massan ser bara sin spegelbild och joddlar med i poddcast swishen.
You can call me Alf. Men…