Jag tänkte dela med mig av några fall av självupplevd, tvättäkta decennieångest. Det brukar visserligen räta upp sig efter jul, även om jag tyvärr känner på mig att det blir knivigare den här gången, mycket knivigare. Det finns rentav risk för att detta är något man plockar fram och minns efter apokalypsen, eller vad säger ni?

1969, ett år som jag själv inte minns så mycket av på grund av min ”på den tiden i alla fall” ringa ålder, då svepte en orkan fram över västra Sverige. Ovädret kom så plötsligt och med sådan styrka att det inte gick att förbereda sig. Klass 1-varning var ett dittills icke-existerande begrepp.

Under ”orkanernas höst” 1969 slog förödande stormar till mot såväl Västsverige som Stockholmsområdet i omgångar. Foto: Faksimil Göteborgs-Posten

Min mamma har senare berättat att hon, intet ont anande, lyfte blicken medan hon stod och pratade i telefon i köket hemma i Borås, en tillsynes lugn dag i slutet av september, bara för att upptäcka att flera träd hade blåst omkull precis utanför fönstret. Detta var bara början på ett flera dagar långt, strömlöst inferno. Till råga på allt blåste det upp igen strax efter att den första stormen hade bedarrat. Inte ens Gudrun, stormen som träffade Sverige med full kraft precis efter nyår 2005, kunde mätas med det här. Det hela har, åtminstone bland oss boende i trakterna kring Borås och Göteborg, antagit mytologiska proportioner. Jag vet inte hur många gånger jag har hört någon säga: ”Nog för att det blåste rejält igår, men det kan ändå inte mätas med höststormarna 1969”.

Jag minns när min vän försvann

1979, när alla gick omkring och var rädda för ett annalkande kärnvapenkrig, då var det något helt annat som bekymrade mig. Jag hade en skolkamrat som rymde hemifrån. Det dröjde visserligen inte särskilt länge innan det mesta tycktes ha ordnat upp sig och han var tillbaka, men jag kommer ihåg att några riktigt fasansfulla timmar hann passera innan någon visste var han befann sig, om han över huvud taget levde och så vidare. Om någon frågar mig om hösten 1979, då är det exakt det här jag minns allra tydligast. Det var början på något nytt, nämligen den något obehagliga vetskapen att allt inte riktigt var som man gick omkring och föreställde sig, en känsla som, så här 40 år senare, inte förändrats nämnvärt.

Ett decennium senare, då var det också ett slags oro i luften. De sista månaderna av 1980-talet var starkt präglade av nyheterna om Östblockets sammanbrott. Nu, när vi har bättre koll på hur det verkligen gick, då kan vi bara konstatera att det var ganska häftigt alltsammans. Men jag minns de där veckorna innan Berlinmuren liksom bara upplöstes framför ögonen på oss. Skulle kommunismen återigen visa sitt fula tryne som i Tjeckoslovakien precis efter Pragvåren 1968 eller var det bara att tuta och köra den här gången?

Sovjet går in i Tjeckoslovakien 1968, en händelse Klas Qvist minns med fasa. Foto: Wikimedia Commons

Och julhelgen 1989 ska vi bara inte tala om. Jag minns, dels att jag satt hemma hos mamma i Svenljunga och åt julmat, dels att jag lyssnade på ekonyheterna med färska referat från en ”riktig” avrättning. Det var Rumäniens fruktade diktator Nicolae Ceausescu och hans hustru som fick finna sig i att bli skjutna i direktsänd teve medan en hel värld tittade på i stum förundran och med inte så lite skadeglädje. Svårslaget och fullständigt gastkramande. Det enda försvarbara var att det förmodligen inte fanns något som helst alternativ. Risken för ett lyckat fritagningsförsök måste ha ansetts alltför överhängande för att det skulle gå att lösa på något annat sätt. Man hade helt enkelt en enda chans på sig och den bestod av att man, efter en minutiöst planerad  övermanningsmanöver, gav de djävlarna en mycket kort, närmast symbolisk rättegång och sedan ”pang!” Jag minns att fru Ceausescus sista ord till den som bara sekunder senare gav henne de dödande skotten var: ”Jag var som en mor för dig”.

Jag bunkrade och låste in mig

För 20 år sedan, julen 1999, bara någon vecka innan millennieskiftet, var det en inbillad IT-katastrof som skulle sätta oss ur spel, åtminstone för ett litet tag. Jag är inte säker på att folk gick man ur huse och provianterade. Jag låste i alla fall om mig efter en präktig uppbunkring där hemma i Sollentuna, men av helt andra skäl, äktenskapsproblem. Min dåvarande hustru firade jul hemma hos släktingar i Borås.

Thomas Burkes etsning ”The Nightmare” Foto: Wikimedia Commons

Jag minns att jag tampades med fruktansvärda mardrömmar i den här vevan – en av mina bästa vänner kommer på besök för att ta kål på mig med en stekpanna, Irland totalförstörs av en orkan (den drömmen bestod av nyhetsutsändningar om vad som pågick, plötsligt avbrutna av att jag, som genom teleportering, kastas rakt in i händelsernas centrum) eller varför inte drömmen där jag befinner mig på ett hotell där jag vet att en bomb ska smälla av precis när som helst. När jag väl vaknade kändes det som att jag just genomfört ett maratonlopp. Jag minns att när saker och ting var som värst under den här tiden, då brukade jag avsluta dagen med att greppa gitarren och inte ge mig förrän jag hade skrivit åtminstone en ny låt. Jag sökte ett slags metod mitt i galenskapen. Jag behövde bevisa för mig själv att dagen inte varit helt värdelös. En del av låtarna jag komponerade där och då kom jag att ha stor nytta av långt senare när jag, mot all förmodan kanske, gavs möjligheten att spela in och ge ut plattor, ytterligare ett slags ljusning efter ett mörkt decennieskifte.

En dag i december 2009 fick jag veta att mitt dåvarande jobb snart skulle vara till ända. Personen som berättade det för mig var inte alls lämpad för den självpåtagna uppgiften. Han gick emot styrelsens råd, dels att inte låta någon annan än dess ordförande agera budbärare, dels att vänta tills efter julhelgen med att leverera de dåliga nyheterna. Snacka om decennieångest. Det visade sig dock så småningom att jag kommit väldigt lindrigt undan. Jag var arbetslös i lite drygt två månader. Sedan var jag på banan igen.

Det känns som att det eskalerar

Och nu? Har någon ens orkat hänga med på sistone? Är jag ensam om att känna att det nog är kört, att Sverige helt enkelt inte är mottagligt för, än mindre verkar ha lust med något regimskifte? Ja, jag använder detta ord, helt enkelt för att jag inte längre uppfattar det som att vi lever i en fungerande demokrati. Det smäller titt som tätt i Borås, precis som på många andra håll i landet just nu, och när det inte smäller, är det någon som går igenom staden, skrikande på ett språk jag inte förstår, inte annat än enstaka ord, ”Israel!” och ”Allah!” Vi lever i ett svårt sjukt land, mina vänner, och det känns som om det hela bara eskalerar. Och vi vet vilka som bär ansvaret: Samma grupp av människor som med jämna mellanrum sticker ut papegojnäbben och kraxar: ”Akta Sverigebilden! Annars blir det väldigt tråkigt för er!”

Bekant blobfish. Foto: Youtube

Och nu är vi framme vid några rader som jag egentligen inte alls vill skriva. Den här gången räcker det nämligen inte med att säga något i stil med: ”Det blir bättre efter helgerna” och det handlar inte längre om en ensam, lätt uppskrämd individ med osedvanligt jobbiga mardrömmar. Ingen, allra minst undertecknad, kan styra upp det här helt på egen hand. En nära vän till mig säger att vi som vaknat upp helt enkelt måste höja tonläget nu och flytta fram positionerna. Annars kommer slaget att vara förlorat. Och jag tror dessvärre att han har rätt. Den nu sittande regeringen visar upp tydliga tecken på grav inkompetens, men den klarar sig alltjämt eftersom devisen ”Man vet vad man har men inte vad man får”, uppblandad med äkta svensk konflikträdsla, tycks råda här.

Det blir inte bättre efter helgerna, men jag skulle bli så innerligt glad om bevis på motsatsen kom, gärna då i form av en avgrundsdjup regeringskris, kryddad med några präktiga skandaler med ett sprakande nyårsfyrverkeri av avhopp som följd. Tänk att vakna upp någon gång tidigt nästa år och så är de bara borta – Löfven, Johansson (”den vedervärdige från Höganäs” alltså), Lööf och alla de andra, för att inte tala om deras grindvakter på SR, SVT och ute på tidningsredaktionerna, alldeles för många och för dumma för att komma ihåg. Det är förstås en ren utopi, men när förändringen väl kommer, då kan det faktiskt gå väldigt fort, så fort till och med att de flesta av oss lite yrvaket ser oss omkring efter händelserna och säger: ”Vad var det där? Jag måste ha drömt.” Lite vanlig decennieångest bara.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709963377

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com