Skådespelaren Peter Dalle gör rollen som den koleriske köksmästaren Stig Backe. Foto: Anders Henrikson/Flickr

Den 28 oktober i år började SVT sända säsong tre av det mastiga familjedramat Vår tid är nu, en berättelse som spänner över flera generationer, från firandet av freden i maj 1945 och flera decennier framåt. Det mesta kretsar kring en familj och deras med- och motgångar på restaurangen Djurgårdskällaren i Stockholm. Det hela är inte så lite underhållande mellan varven med Lorrygängets radarpar Suzanne Reuter – den åldrande krögarinnan Helga Löwander och Peter Dalle – Stig ”Stickan” Backe, hetlevrad, men faktiskt inte helt humorbefriad köksmästare som ingen helst går nära, i betydande roller.

Helgas tre barn – det rivaliserande brödraparet Gustaf och Peter Löwander samt deras yngre syster Nina hjälper till att föra handlingen framåt kronologiskt så väl som dramaturgiskt, men där är det slut på det roliga.

Producentteamet bakom Vår tid är nu har slagit knut på sig själva i försöken att få det hela att verka så autentiskt som möjligt, men det håller tyvärr inte hela vägen. Det hela börjar dock väldigt bra. När en ung Nina Löwander öppnar jazzklubb i Djurgårdskällarens festvåning precis efter krigsslutet 1945 och engagerar den svenska jazzeliten, då fungerar det. Det beror helt enkelt på att svensk jazz klarade sig utmärkt i konkurrensen och var väl ansedd långt utanför landets gränser under de år som avhandlas i säsong ett.

Sedan, när jazzen byts ut mot rock, då blir det lite fel, helt enkelt på grund av att den så kallade svenska rocken var töntig ja, riktigt usel till och med. Några enstaka artister ur den eran, jag tänker då främst på Owe Thörnqvist och Little Gerhard, klarade sig visserligen mycket bra, men det berodde främst på att båda hade vett på att ta av sig rockskruden relativt tidigt och gå över till schlager. Fast Thörnqvist var aldrig någon renodlad rockartist egentligen, men hans rockpastischer lät ofta minst hundra gånger bättre än det som skulle föreställa svensk rock. Musiken på den i serien nystartade rockklubben låter hur som helst lite för bra och är alldeles för otöntig för att det ska verka autentiskt svenskt. Och problemen slutar tyvärr inte där.

Hyllad av en historielös kritikerkår

Samtalen karaktärerna emellan känns så nutida att jag ibland inbillar mig att någons smartphone snart ska börja ringa, trots att det alltså är 1945 och sådana inte skulle komma att uppfinnas förrän lite drygt 60 år senare. Och mycket riktigt, när en kobratelefon ringer, jag tror det har hunnit bli tidigt 1960-tal vid det laget, då låter signalen påfallande elektronisk. Lät verkligen de gamla fina kobrorna så där? Hade månne seriens ljudansvarige slumrat till just där eller berodde det hela på bedårande okunskap och eller ovilja att ta reda på hur det förhöll sig med en så pass enkel detalj?

Och nu kommer vi till det där som verkligen gör att jag vrider mig i soffan, förmodligen också den direkta orsaken till att Vår tid är nu blivit både prisbelönt och hyllad  av en kulturmarxistisk, troligen även relativt historielös kritikerkår. Det typiska med SVTs serier (och vad hade man väntat sig egentligen?) är ju att det ska vara så förbannat normkritiskt hela tiden. Det blir förutsägbart och stundtals outhärdligt. Man vet redan på förhand att mycken tid kommer att ägnas åt att banka in i tevetittarens samvete hur onda och inskränkta de med gott om pengar alltid var och hur goda de utsatta, fattiga arbetarna alltid var. Fanns det verkligen inga skitstövlar inom fackförbundsrörelsen på den tiden? Uppnåddes verkligen alltid ekonomiska framgångar genom att andra per automatik hamnade under klacken på en rikemanskänga? Ägnar man sig inte lite väl mycket åt stereotyper här?

Svaret är förstås att ingen manusförfattare, och ingen annan som vill komma undan med karriären i behåll heller, vågar beskriva gårdagen ur ett annat perspektiv än det nu gängse.

Det är regim-teve vi pratar om

Den svenske landsfadern Tage Erlander, som i dag troligen hade stämplats som nazist, förekommer i serien. Foto: Wikimedia Commons

Det märks alltför väl hur det kommunistiska spöket (antingen i form av en livs levande, väldigt normkritisk chef eller också via ett slags inbyggd PK-kompass) står och tittar över axeln på seriens produktionsansvariga. Det är regim-teve vi pratar om. Glöm aldrig bort det. Då får man vackert finna sig i att, för femtielfte gången minst, bli undervisad i hur framförallt kvinnor, men också arbetskraftsinvandrare och homosexuella, blev behandlade 70 år bakåt i tiden. Underhållning i uppfostringssyfte alltså, iförd dramakostym, precis som i fallet med serien Fröken Frimans krig. Därmed inget ont sagt om litteratur och teveserier som tar upp fattigdom, men det är farligt lätt att det hamnar på fel sida av gränsen till klichéträsket.

Eftersom man, trots upprepade försök, inte med bästa vilja i världen kan utmåla dagens sossar som några intelligensaristokrater (försök förse Löfven-juntan med en gloria av snillrik ödmjukhet den som kan), får man ta till gårdagens storheter. Tage Erlander förekommer till och med som rollfigur och andra, som Hjalmar Mehr – Stockholms finansborgarråd under många år, tillika mannen bakom den omfattande rivningen av Klarakvarteren och senare illa omtyckt portalfigur under almstriden, nämns flera gånger. Det var förresten han som fick öknamnet Almar Ner av sina belackare. Det känns bitvis lite väl mycket som: ”Djup suck … Vi måste påminna folket om att det faktiskt fanns en tid då socialdemokrater inte utmålades som makthungriga politruker av stinkande högerråttor. Vi vilar på de gamla lagrarna en liten stund och sedan tar vi itu med allt det där tråkiga med den obildbara pöbeln, förlåt, allmänheten och SD-monstret, eller nutiden som det visst heter, i något senare teveprogram”. Självklart! Även så kallat progressiva människor måste ju kunna ägna sig åt lite mysigt tillbakablickande när kolossen fått larvfötter…

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709-963377

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com