I ett land långt upp i norr, där isbjörnar påstås vandra på gatorna och där solen tycks lysa nonstop under sommarhalvåret, där bodde en gång tre farbröder – Pirre, Janne och Uffe. De var inte bröder. Man kan inte ens hävda att deras respektive uppväxtförhållanden påminde särskilt mycket om varandra. Ändå skulle deras öden, på ett närmast
magiskt sätt, komma att flätas samman en kall oktoberdag år 2019 i den stora staden Göteborg.

För Pirre, som var den äldste av farbröderna, stod det tidigt klart att det bara fanns en väg att gå och den gick spikrakt uppåt. Han hade, rent ideologiskt åtminstone, hjärtat på rätta stället. Med detta menas att han på papperet sympatiserade med de svaga i samhället, vilket gick helt i linje med värdegrunden hos det regerande arbetarpartiet Socialdemokraterna, där han var medlem. Innan man visste ordet av var Pirre inte bara god vän med landets dåvarande statsminister Olof Palme. Han erbjöds dessutom platsen som landets kabinettssekreterare, ett yrke som de flesta av oss inte riktigt kan säkerställa vad det består av, trots att lönen är förstklassig och att man då och då får vara med i radio och teve, och det fick verkligen Pirre. Pierre Schori måste nämligen tillhöra de oftast uttalade namnen i det regimtrogna Sveriges Radios nyhets- och samhällsmagasin. Endast Anders Lindberg, Göran Greider och Cecilia Uddén kan ha nämnts fler gånger.

Janne var en farbror som hade det betydligt kämpigare under sin uppväxt, vilket han både ofta och gärna underströk via böcker, filmmanus och intervjuer. Han skulle komma att förkroppsliga den så kallade underdogen. Tyvärr hindrade det inte att Janne emellanåt slog (eller kanske till och med sparkade) på människor i sin närhet. Janne har nämligen alltid haft svårt att inse att hans åsikter inte är de enda i universum. Men det var egentligen synd om honom. En som regelbundet åkt på stryk i barndomen tenderar ju att göra livet surt för oskyldiga personer som inte har vett på att hålla sig undan. Det begriper ju vem som helst. Janne satt även en tid i fängelse för sitt oerhörda sociala patos. Det var Olof Palme, Pirres gamle kompis ni vet, som var med och såg till att Janne åkte i kurran. Spionage hette det visst. Janne har ofta pratat om åsiktsregistrering, men även där tycks han anse sig själv vara ett undantag; om du bär på fel åsikter och dessutom yttrar dig så att Janne kan höra det, finns det stor risk att du får dig en verbal, kanske till och med en fysisk omgång.

Absolut stjärnstatus

Trots alla tillkortakommanden under uppväxten, uppnådde Janne med tiden absolut stjärnstatus både som journalist och som författare till den ena storsäljaren efter den andra. Det formligen forsade böcker ur honom – självbiografier, romaner med historiskt innehåll varvat med en och annan thriller. Det fanns till och med de som trodde att Janne egentligen var ett helt författarkollektiv. Det är naturligtvis inte sant. Tänk att det finns folk som kan säga så fruktansvärt elaka saker om Jan Guillou. Han har väl inte gjort något ont, eller?

Lille Uffe växte upp i ett tidstypiskt arbetarklasshem. Det var på det tidiga 1960-talet, en tid då han ofta kom i bråk med sin far, något han gärna berättade om i mer än en bok. Alla Uffes romaner handlar nämligen egentligen om honom själv, trots att huvudpersonerna alltid bär andra namn som till exempel Jack och Tom. Uffe blev även han med tiden en riktigt folkkär författare, och inte bara det förresten. Ungefär samtidigt som debutromanen låg färdig för utgivning, släpptes även den första i en lång rad grammofonskivor. Uffe, som kunde några enstaka ackord på sin gitarr, visste kanske inte alltid på vilket ben han skulle stå. Var han författare eller rockstjärna?

Under många år var Uffe ett av det lilla landets mest hyllade artister. Han spelade in skivor och turnerade i ett rasande tempo. Hans stora fritidsintresse vid sidan av musiken och författarskapet var att dricka sig asberusad både på och av scen. Ibland var det nästan så att han var mer känd just för sin alkoholkonsumtion än för sitt musicerande och sitt skrivande. Stackars Uffe. Det måste ha varit svårt för honom. Han var så frustrerad mellan varven att han lät det hela gå ut över fru och barn, publik och journalister. Det finns få som varit så duktiga på att skälla ut folk som Uffe. Ändå var det slutsålt vid varje spelning. Tänk, ibland tror jag att folk verkligen längtar efter att få sig en skopa ovett av just Uffe. Det kanske till och med var så att en del kom hem till sina nära och kära med orden:
”Uffe var verkligen urförbannad i kväll. Jag tror faktiskt att det var just mej han skällde på precis innan han spelade Öppna landskap. Helt otroligt! Jag känner mej hedrad!”

Några ynka ackord

Efter drygt 40 år i rampljuset, har Uffe hunnit producera så många skivor att de inte längre går att skilja från varandra.  Inte ens Uffe själv, än mindre hans publik, kan längre säga vilken låt han just börjat spela eller från vilken platta: Var det Den vassa eggen, Det goda livet, Käften Sanna, annars stämmer jag dej! eller Nu blir jag riktigt förbannad igen albumet hette? De där få ynka ackorden som Ulf Lundell lärde sig på gitarren 1975, var i själva verket världens absolut smartaste drag. Det visar sig nämligen att vilken som helst av Uffes texter passar ihop med vilken som helst av hans melodier.

Följaktligen behöver inte bandet längre repetera med den med tiden allt argare sångaren, som å andra sidan inte heller behöver resa sig från soffan där hemma och gå ifrån teven, från vilken han hämtar all inspiration. Inför varje teve-sänt reportage om SDs växande popularitet, reser sig den nu gott och väl pensionsmässige gamle rockrebellen upp i sitt pampiga vardagsrum på Österlen, ömsom skrikande, ömsom morrande och därmed är låt 914 klappad och klar för bejublad världspremiär på en arena nära dig. Djävla befolkning, tycks han ryta koleriskt i sin mer eller mindre självvalda ensamhet: ”Varför tycker ni inte som jag har sagt åt er att ni ska tycka?”

Pirre, Janne och Lille Uffe har vant sig vid att gå genom livet utan att bli motsagda. Om till exempel Robert Mugabe, gammal kär vän till Pirre, har gjort något dumt långt borta i Zimbabwe, då kan man, åtminstone om man heter Pierre Schori, bara rycka lite på axlarna och säga något i stil med:

”Ja, han är lite tuff, men han är i själva verket väldigt snäll.”

För att Janne ska ställa upp på en radiointervju, då måste alla först verkligen vara förvissade om att frågorna (lagom inställsamma förstås och kemiskt befriade från kritik) är i ordning. Annars reser sig Janne med största sannolikhet upp och lämnar studion.

Detsamma gäller Uffe. Hans skivor får fortfarande lysande kritik, detta trots att ingen längre alltså märker någon som helst skillnad mellan det han gjorde 1985 och det han gör idag. Uffe är argare än någonsin, heter det alltid. Att de färska recensionerna i själva verket också är rena karbonkopior på något som skrevs och publicerades samtidigt som  kärnkraftsomröstningen 1980, är det ingen som lägger märke till. Allt går sin gilla gång. Allt borde därför med andra ord vara frid och fröjd, men icke.

Bokmässans skamfilade rykte

Bokmässan i Göteborg är en årligen återkommande företeelse. Den har med tiden blivit lika pålitlig som höstlöven i oktober. Tidningar, radio och teve är förstås där och bevakar och varje svensk författare med självaktning möter naturligtvis upp och pratar för sina varor i form av de böcker som, liksom lite av en slump kan det tyckas, råkat komma ut precis i samma veva. Alla brukar tycka att det är så festligt och trevligt.

På senare år har dock mässans goda rykte skamfilats en aning. Några som inte alls hör hemma där har velat göra anspråk på en bit av härligheten. Nazister, fascister och rasister kommer ut ur busksnåren och de har vid upprepade tillfällen stört den i övrigt perfekta idyllen. Och trots att Anders Lindberg klart och tydligt sagt ifrån att de inte får, trots att ett stort antal författare hotat med att bojkotta begivenheten och i och med det också riskerar att skjuta en folkkär tradition i sank, resulterar det ändå i att dessa olydiga råttor, rent ut sagt, smyger omkring på området och ställer till en massa oreda bland montrarna. Att de kan med!

Pirre, Janne och Lille Uffe är vid det här laget tre gamla farbröder i åldrarna 70 till 80 år. Bortsett från enstaka böcker, skivor och debattinlägg, är numera Bokmässan i Göteborg faktiskt det allra tydligaste beviset på att de fortfarande existerar. Och i år visade de sig verkligen på styva linan.

För en gångs skull kom polisen

Det var när Nya Tiders utsände Jesper Johansson, en av de där råttorna i snåren ni vet, gick runt och störde. Han började med att ställa några relativt försiktiga frågor till Pirre, bland annat om diktatorn Robert Mugabe. När Pirre förstod att det var en representant från Nya Tider han hade att göra med, blev han emellertid så arg och så kränkt att han kallade på polis, som faktiskt för en gångs skull dök upp (ty det gör polisen alltid när gamla avdankade riksdagsmän befinner sig i jobbiga situationer) och jagade bort Johansson. Han hade ju haft oförskämdheten att fråga något om Pirres gamle vän Mugabe och det ska man definitivt inte göra.

Johansson lät sig dock inte nöjas med det. Näste man som fick påhälsning var den gamle ärrade underdogen Janne. ”Vill du starta fysisk konfrontation?” mullrade den gamle vapenskramlaren så att snuset sprutade över hela området. Aldrig tidigare hade Janne framstått som så respektingivande som just där och då. Johansson fick inga svar på frågorna där heller.

Sedan var det Lille Uffes tur. I likhet med Pirre och Janne har inte heller Uffe behövt damma av någon argumentationsteknik på bra länge. Ingen har ju heller mopsat upp sig på evigheter. Vad ska man då med argumentationsteknik till? Johansson tog upp Uffes uttalande om att han tänkte hindra Sveriges Radio från att spela Öppna landskap om SD får över 20 procent i senaste valet. När Johansson tillade att Uffe kanske skulle förbjuda även Hör hur västanvinden fläktar (den melodi som Lille Uffe totalrippade innan han gick hem och skrev Öppna landskap och därmed kammade hem en synnerligen fet check som hett efterlängtat bevis på 10 000 radiospelningar), då blev det emellertid för mycket för den koleriske farbrorn. Uffe ropade på ordningsvakt med orden: ”Det står en sverigedemokrat med mikrofon och fuckar upp här. Du kanske borde prata med honom!”

Destillerad munterhet

Efter ytterligare en stunds argumentation (argumentation från Jesper Johanssons sida, Uffe vet ju inte längre hur man gör), tillämpade Uffe det enda knep han fortfarande kunde dra sig till minnes efter alla år av destillerad munterhet, knepet han ofta använde sig av när klassens stormobbare vågade hävda att Lille Uffe inte sjöng lika bra som Bob Dylan eller skrev ens en tiondel så vackert som Ernest Hemingway. Han slog Jesper på armen. Denne gamle fredsivrare, antikrigsdemonstrant och ständige kritiker av ordningsmakten måste för omväxlingens skull tyckt att det var för väl att poliser och vakter fortfarande fanns, ja, till och med gjorde sitt jobb, snarare än att ta honom på orden den där soliga dagen på Sergels torg 1968 och tacka för sig alltmedan de packade ihop sina batonger och pickadoller och allt vad de nu kan tänkas behöva för att hålla pöbeln i schack. Djävla befolkning, tycktes Uffe muttra, just som Jesper, lite halvspringande avlägsnade sig: ”Rösta på SD fast jag sagt att ni inte får”.

Här kunde sagan mycket väl varit slut, men inte riktigt. Jesper skymtade en för honom hittills obekant herre i det i övrigt så kändistäta vimlet, en man tillsynes helt iförd en kostym som tycktes vara tillverkad av äkta ålskinn. Kanske han, till skillnad från de tre kulturaristokraterna som mest verkade ägna sig åt att boxas och rivas, kunde komma med något matnyttigt. Jesper gick bort till den nye, som visade sig vara journalistförbundets vice ordförande Tomas Backlund, populärt kallad Backis, enligt ryktena för att han ofta kom till jobbet med svåra huvudsmärtor och med ångorna från kvällen före osande kring sig. Kanske Backis kunde komma med något vettigare än bara knytnävar, tänkte Jesper medan han närmade sig mannen i ålskinnet.

God dag, försökte Jesper, men blev avbruten:

”Jag står här mest för Dawit Isaaks skull. Han har suttit i etiopiskt fängelse i hela arton år nu utan rättegång. Det är väldigt viktigt att yttrandefriheten blir bättre i Etiopien.”

”Visst”, svarade Jesper, ”men här i vårt lilla land då, är det inte minst lika viktigt att yttrandefriheten fungerar här också? Jag menar, här stängs folk av från Youtube bara för att de inte har rätt åsikter, ja, som Granskning Sverige till exempel.”

Backis: ”Youtube är ju ett privat företag och måste ju därför få bestämma vilka de ska tillåta eller inte. Det är ju inte något som jag som medlem av Journalistförbundet kan göra något åt. Och Granskning Sverige har jag inte hört talas om, så det får stå för dig.”

Sedan hakade Backlund alldeles upp sig. Allt som Jesper sa bemöttes med: ”Det får stå för dig. Det får stå för dig. Det får stå för dig.”

Exakt vad som hände omedelbart efter urladdningarna på Bokmässan kan man egentligen bara fantisera om. Vill ni höra vad jag tror hände? Det var naturligtvis så att Pirre, Janne, Lille Uffe, men också mannen med ålskinnet snabbt som ögat drog sig undan all offentlighet. Alla bor de i något som närmast kan beskrivas som residens – stora, vackra hus som endast väldigt exklusiva människor har råd med. I det lilla landet är det väldigt ofta personer som predikar om alla människors lika värde, det vill säga politiker, mainstream-journalister, musiker och författare, alla givetvis med hjärtat på rätta stället, som har råd med sådana bostäder. Det är också därför som de så smidigt och skamlöst kan hävda att alla andra måste bjuda till lite extra nu, öppna hjärtan, armar och plånböcker, ni vet.

Sagans sensmoral

Nu kommer vi till det som verkligen sammanbinder huvudpersonerna i den här berättelsen. Exakt klockan 24.00, natten till måndag, precis när de sista montrarna plockats ner i de lokaler i Göteborg där Bokmässan ägt rum, just som
Jesper Johansson hunnit ruska av sig det mesta av chocken efter hur han blivit bemött, då öppnas tre tunga ytterdörrar och in i sina respektive hus kliver Pirre, Janne och Lille Uffe. Till saken hör att de kanske inte ens känner till varandras närvaro på Bokmässan. Hur skulle exempelvis Lille Uffe kunna veta att Pirre och Janne var där om han bara suttit och hukat inne i en monter hela tiden? Men det som händer nu sker med en samklang och en precision som skulle göra vilken modern, svensk militär som helst grön av avund.

I hallen hemma hos var och en av de tre arga farbröderna finns en gigantisk spegel. Pirre, Janne och Lille Uffe går fram till varsin spegel, ställer sig med händerna i sidan och tittar sig själva rakt i ögonen och säger:

”Jag gjorde det! Jag skrämde skiten ur den djävla råttan! Fan vad bra jag är!”

Varje saga har en sensmoral, så även denna. Av detta kan vi lära att speglar är bra att ha, i synnerhet för gamla vänsterhökar. En spegel ställer inga frågor, lämnar inga otippade svar och den kritiserar aldrig.

---

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709-963377

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com