– Hela apatiska barn-hysterin drevs av journalister, tillsammans med deras allianspartners vänsterläkarna. Men ingen som har medicinsk kunskap kunde ta miste på vad det här handlar om, det finns inget medicinskt tillstånd som kallas apati. Så fort jag blev klar över situationen konstaterade jag att de här barnen inte var apatiska, de var medvetslösa, säger psykiatrikern Thomas Jackson till mig när vi pratar i kölvattnet på apatiska barn-avslöjandet.

Psykiatern Thomas Jackson

Det finns ett talesätt i journalistsammanhang: Never check a good story twice, kolla aldrig en bra story två gånger. Den underförstådda poängen är att historien riskerar att spricka om man kollar fakta alltför noggrant, vilket därför bör undvikas. Om storyn är tillräckligt bra, gör det inte så mycket om den inte är sann. Talesättet är inte helt gripet ur luften. När en historia är tillräckligt bra, det vill säga har den rätta dramaturgin för att journalisternas världsbild ska bekräftas, då släpper påfallande ofta alla normala spärrar. Vi har sett det gång efter annan. Tre kända exempel är styckmordet på Catrine da Costa, 1990-talets incestpanik, och nu senast MeToo-hysterin. Vad alla de tre fenomenen har gemensamt är att de innehåller den viktigaste komponenten av alla: Rätt offer och rätt (påstådd) förövare. Det är därför narrativet, berättelsen, fått sådant genomslag. Det är ungefär som castingen i en film – man köper inte att vilken skådis som helst spelar skurk och hjälte, det måste vara rätt typ, den typ som bekräftar dina förväntningar.

Det är en allmänmänsklig egenskap att man har vissa arketyper i bakhuvudet. Det är naturligt att vi kategoriserar och filtrerar verkligheten på olika sätt, stoppar i fack eller, enkelt uttryckt, har fördomar. I grund och botten är det en överlevnadsmekanism – om jag tidigare stött på vargar och upptäckt att de är farliga, ökar mina överlevnadschanser om jag framgent antar att alla vargar jag råkar på är farliga. Vad som inte är naturligt och bra, är när journalister, som förväntas hålla sig någotsånär till sanningen, blir så uppslukade av ett favoritnarrativ att verkligheten får stryka på foten.

Händer om och om igen

Och detta händer som sagt om och om igen. Två synnerligen aktuella exempel är det nu bioaktuella fallet Thomas Quick, och de ”apatiska flyktingbarnen”. Under Quicks ”storhetstid”, 1994–2001, dömdes han för inte mindre än 8 mord, men erkände ytterligare minst 20. Och det fullständigt utan bevis, men vilt påhejad av såväl ”sakkunniga” inom medicin och psykologi som landets enade journalistkår. Min kollega Ingrid Carlqvist minns stämningen bland kollegerna när Quick-febern rasade som värst:

– Det var en manisk och nästintill hysterisk stämning. Jag arbetade på Kvällsposten och de flesta brott han [Quick] påstod sig ligga bakom hade begåtts utanför vårt spridningsområde, men ändå blev en kollega till mig en av Quicks ”hovreportrar” och fick särskild tillgång till Quick för besök och telefonsamtal. Han behandlades med vördnad på redaktionen och absolut ingen framförde några tankar om att Quick kunde vara en fejk, säger hon.

Punkterna där det gick snett

Men det var inte förrän SVT-journalisten Hannes Råstam (1956-2012) och researchern Jenny Küttim 2008 rullade upp bedrägeriet i all sin prakt som det hände något. Deras dokumentär följdes upp av Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga 2013, och samma år tillsatte regeringen en ”haverikommission”, Bergwallkommissionen, som skulle utreda vad som gått snett i Quick-skandalen. Kommissionen kom fram till fyra punkter som gjorde att det hela gick så snett:

1. Sture Bergwalls falska erkännanden.
2. Den särskilda hänsyn som togs till Bergwall, som ledde till att upprepade felaktigheter vid förhören accepterades som ”medvetna avvikelser”.
3. Att utredningsgruppen var i det närmaste intakt under nio år, vilket kan ha förhindrat kritiska tankar från att tränga in i utredningsarbetet.
4. Att balansen mellan åtal och försvar uteblev vid rättegångarna, på grund av försvarsadvokatens lojalitet mot Bergwall och att åklagaren inte lade tillräcklig vikt vid bevisningens svagheter och tänkbara alternativa förlopp.

Journalisterna Hannes Råstam och Jenny Küttim, i filmen spelade av Jonas Karlsson och Alba August (infällda). Foto: Montage

Vad man inte nämner är journalisternas inflytande och agendadrivande beteende. Det, menar jag och många med mig, var det avgörande för att det kunde gå så långt, liksom i fallet med de påstått apatiska barnen. I oskön förening med personer inom vården, som också de offrar sin yrkesheder för att förverkliga sina egna fantasier om en verklighet som är mer dramatisk och ligger närmare filmen de spelar upp i huvudet där de själva är de orädda, rättskaffens hjältarna.

Ola Sandstig. Foto: olasandstig.se

Så vad hände med de ”apatiska barnen”? För ett par veckor sedan publicerade frilansreportern Ola Sandstig reportaget Ohörda rop i tidningen Filter. I reportaget framträder två personer som tvingades spela ”apatiska” som barn, och det framgår med all önskvärd tydlighet att hela fenomenet var en enda stor bluff. Läkaren Thomas Jackson har sedan 2005 hävdat med en dåres envishet att detta var fallet – och fått utstå hemska anklagelser som en konsekvens av detta. När sanningen nu börjar sippra ut är han inte bitter för egen del, men:

– Jag personligen tycker det är ganska uppfriskande med en tuff match, men det jag verkligen sörjer är vad de gjorde med barnen. Man använde alltså skattepengar för att tortera barn till dödens gräns, det är samma nivå av tortyr som doktor Mengele, säger Jackson.

Haverikommission behövs

Han efterlyser samma typ av haverikommission i apatiska barn-historien som tillsattes i Quick-fallet. Själv har han dragit sitt strå till stacken genom att polisanmäla journalisten Gellert Tamas, som varit helt drivande i apatiska barn-gate och 2010 gav ut boken De apatiska. Jackson menar att Tamas agerat mot bättre vetande, och att han drivit sin agenda av politiska och ideologiska skäl trots att han förstått att apatiska-fenomenet är bluff.

– Jag har anmält honom för kvacksalveri och barnmisshandel, säger Jackson.

Frågan är hur vi undviker liknande haverier i framtiden. Frågan är hur vi får journalistkåren i stort att inleda den process av självrannsakan och upprensning som är helt nödvändig. Ingrid Carlqvist:

– Det handlar om att journalister bryr sig alldeles för lite om sanningen och alldeles för mycket om att få ryggdunkningar av kolleger, få berömmelse och priser. Ytterst få vågar simma emot strömmen, trots att det i min värld borde vara just det journalister ska sträva efter. Som journalist måste man vara modig och våga utsätta sig för kollegernas och chefernas ogillande.

Till Ingrid Carlqvists analys vill jag lägga följande: Journalisterna måste sluta vara så förälskade i sina dramatiska narrativ, där framförallt vita, medelålders, heterosexuella män i medelklassen är skurkar och svin. Verkligheten låter sig inte definieras på det sättet, även om det till exempel är sant att män som grupp är mer våldsamma som kvinnor, och att vargar har större potential att skada dig än kaniner. Som journalist måste du göra ditt yttersta för att rapportera vad du ser och helst inget annat. Detta verkar allt mer har fallit i glömska, och det är farligt. Oskyldiga människor kommer till skada, vilket vi nu sett flera exempel på. Behöver vi verkligen se fler?

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0709-963377

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Maria Celander

See author's posts