Den klassiska omslagsbilden till Beatles sista studioplatta Abbey Road, var en kompromiss som togs på tio minuter. Foto: Flickr/SimonDubai.

Den klassiska omslagsbilden till Beatles sista studioplatta Abbey Road, var en kompromiss som togs på tio minuter. Foto: Flickr/SimonDubai.

Krönika: Den dramatiska historien om Beatles sista studioalbum Abbey Road

Arbetet försvårades av musikalisk ringrost, leda och kommunikationssvårigheter medlemmarna emellan och det hände till och med att de rök ihop framför kamerorna. Trots detta blev Abbey Road ett av de viktigaste albumen någonsin, skriver Klas Qvist. I dag fyller skivan 50 år.

”The Beatles ägde 1960-talet, något som alla hade att förhålla sig till vare sig man ville eller ej.”

Citat av Gudmundur Bragason

I dag, 26 september, är det på dagen 50 år sedan The Beatles gav ut sitt sista riktiga studioalbum, Abbey Road. Det vill säga att skivan gavs ut den här dagen i länder som Storbritannien och Sverige, medan skivköpare i USA fick vänta till 1 oktober. Att man valde olika tillfällen för release i olika delar av världen var inte ovanligt på den tiden. Det var först senare som det blev betydligt vanligare att man bestämde sig för ett gemensamt datum överallt i samband med en världsrelease.

Jag skrev att Abbey Road var The Beatles sista studioalbum. När de första inspelningarna påbörjades sent i februari 1969, var det ännu inte riktigt klart vilket album bandet egentligen höll på med – Get Back eller det som så småningom skulle bli känt som Abbey Road.

I januari 1969 påbörjades arbetet med ett projekt som till en början gick under namnet Get Back. Idén var att man skulle dokumentera ett albums tillblivelse, med låtskrivande, repetitioner och slutligen ett framträdande inför publik, där de nya låtarna skulle framföras. Allt bevakades av ett team lett av den amerikanske filmaren Michael Lindsay-Hogg, först i filmstudion i Twickenham London, där bandet repeterade, därefter vid inspelningarna i en provisorisk studio i huset på Savile Row 3. Det var på den adressen adressen i centrala London som The Beatles skivbolag Apple hade sina lokaler och det slutade med en spontant anordnad konsert inför några inbjudna gäster och Apples egen personal uppe på Apple-husets tak en iskall och blåsig januaridag.

Musikalisk ringrost

Efter Abbey Road splittrades Beatles och John Lennon spelade in musik från sängen med Yoko Ono. Foto: Wikipedia.

Arbetet med Get Back försvårades av musikalisk ringrost, leda och kommunikationssvårigheter medlemmarna emellan, och det hände till och med att de rök ihop framför kamerorna. Två veckor in i arbetet fick George Harrison nog och lämnade Twickenham. Han var trött på att låta sig mästras av Paul McCartney, att hela tiden behöva stå tillbaka när nya låtar presenterades och gicks igenom samt att John Lennons nya flickvän, den japanska performance-konstnären Yoko Ono, alltid var närvarande vid repetitionerna och stal Lennons uppmärksamhet. Harrison övertalades dock så småningom av de andra att återvända.

Efter den snabbt arrangerade takspelningen tog bandet en paus i arbetet. Singeln Get Back, med Don’t Let Me Down på B-sidan, utgiven i april detta år, lanserades visserligen som en försmak till ett helt album, också det med titeln Get Back. Sammanställandet av tejper innehållande ett ändlöst antal tagningar från timmar och åter timmar av studiosittningar, visade sig dock vara en minst sagt besvärlig uppgift och efter flera misslyckade försök lades hela idén i malpåse av Beatles själva. Man arbetade dock sporadiskt i studion under våren och så småningom fanns ett helt nytt album i det kollektiva medvetandet.

Inspelningarna från januari 1969 kom senare att utgöra stommen i albumet och långfilmen som låg färdig för release i maj 1970 – Let It Be. Men då hade The Beatles hunnit upplösas. Påståendet att gruppens två sista album kom ut i omvänd ordning är med andra ord inte felaktigt och det hela är ett tydligt bevis på att omständigheterna både inom och kring bandet var tumultartade vid den här tiden.

Bättre sätt att göra sorti

Någonstans på vägen verkade alltså The Beatles ha tänkt om. Att de nu bestämde sig för att gå in i studion och spela in ytterligare material, kan förklaras med att de själva förmodligen ansåg att det måste finnas ett bättre sätt att göra sorti på än att ge ut en samling slarvigt genomförda låtar som ingen, allra minst The Beatles själva, var speciellt förtjusta i. När bandets producent George Martin en dag fick ett telefonsamtal från Paul McCartney, blev han förvånad.

Martins arbetsuppgifter under inspelningarna av Get Back hade reducerats från rollen som osviklig realisatör av många och ibland galna idéer från de fyra beatlarna, arrangör och dirigent när helst The Beatles behövde blåsinstrument och stråkar på en låt, till den roll i vilken han endast förväntades annonsera nummer på tagningarna. Detta eftersom allt nu spelades in live i studion med bandets fyra medlemmar samt keyboardisten Billy Preston som enda extramusiker – inga pålägg och inga speciella effekter som exempelvis eko. Detta nya tillvägagångssätt hade säkert fungerat bättre om det inte vore för att bandet vid den här tiden var så ringrostigt och otränat. Det märktes alltför väl att de inte stått på scen tillsammans sedan sommaren 1966. George Martin vantrivdes och trodde att detta mycket väl kunde vara sista gången. Därför, när McCartney nu undrade om han ville vara med och hjälpa till, var han till en början skeptisk.

– Jag sa att jag kunde göra det på vissa villkor, nämligen att jag tilläts producera på riktigt igen och att alla fyra i så fall var med på noterna. Inga problem, svarade McCartney. Alla vill att du är med och producerar som vanligt.

I juli 1969 samlades The Beatles åter på den plats där nästan allt de givit ut under åren var inspelat, nämligen skivbolaget EMIs studio på Abbey Road i London. De hade varit där några gånger under våren, bland annat för att spela in singeln The Ballad Of John and Yoko, där endast John Lennon och Paul McCartney var närvarande och spelade allt själva samt B-sidan, George Harrisons låt Old Brown Shoe.

Drog inte jämnt

Under årets första månader genomgick även Apple Records stora förändringar. Det var uppenbart att Beatles själva och deras följeslagare Neil Aspinall varken orkade eller ville bära den ekonomiska och mentala börda som bolaget förvandlats till på sina axlar. Behovet av en slipad affärsman som kunde ta sig an uppgiften på heltid var akut. Valet föll till en början på två personer, båda från New York; Lee Eastman, en ärrad jurist tillika Paul McCartneys blivande svärfar och Allen Klein, ökänd förhandlare och genomdrivare av förmånliga artistkontrakt och vid denna tid manager åt The Rolling Stones.

Så här glada miner var det sällan när Abbey Road spelades in. Foto: Flickr/Roger.

Klein och Eastman drog inte jämnt och det hela blev inte bättre av att McCartney föreslog den senare som ekonomichef, medan de övriga tre röstade på Klein. McCartney vägrade konsekvent att ha något med Klein att göra och sprickan som detta orsakade, letade sig ända in i det kreativa arbetet. En planerad sittning i Olympic Sound Studios i maj 1969 ställdes in efter ett häftigt gräl mellan Paul och de andra över ett kontrakt gällande hur stor procentandel av bandets intäkter som skulle gå till Allen Klein, 15 procent (McCartneys förslag) eller 25 procent (Kleins eget förslag, uppbackat av Lennon, Harrison och Starr).

Mot bakgrund av ovannämnda situation, är det närmast ett mirakel att inspelningarna av Abbey Road ändå gick så bra som de gjorde. John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr bidrog alla med låtar och idéer till arrangemang. En av dessa idéer var att en stor del av baksidan skulle upptas av ett medley, det vill säga en rad korta låtar som länkades samman så att de blev till en längre enhet. Idén var från början McCartneys, även om George Martin ofta fått äran för att det hela fullföljdes. Han behöll McCartneys uppslag i minnet och frågade så småningom medlemmarna om de hade några ofullbordade låtar som gick att använda och rätt snabbt hade Beatles åstadkommit något som visade sig fungera. Lennon, känd för att byta åsikter lite då och då, var entusiastisk under arbetet, men hävdade senare att han avskydde hela idén med ett medley.

Her Majesty skulle kastas

En av låtarna var ett kort litet stycke kallat Her Majesty, framfört av McCartney en dag när han var ensam i studion och väntade på att de andra skulle dyka upp. Han gick helt enkelt in med en akustisk gitarr alltmedan bandet rullade och låten satt efter tre tagningar. Den var tänkt att placeras mellan Lennons båda nummer Mean Mr. Mustard och Polythene Pam, men då det inte lät bra nog, ombads studioteknikern John Kurlander klippa ut och kasta bort bandbiten som innehöll Her Majesty. Kurlander hade dock vid ett tidigare tillfälle blivit instruerad att aldrig kassera något som Beatles spelade in, varpå han lät bandsnutten hamna precis i slutet av den inspelningstejp där hela det färdigmixade medleyt nu låg klart. Malcolm Davies, ansvarig för mastring i studion på Abbey Road, valde även han att låta Her Majesty vara kvar, trots att det stod på bandboxen att den skulle klippas bort från mastertejpen.


Så var det slutligen dags för alla berörda att samlas i ett av studions kontrollrum och lyssna på det nyinspelade albumet från början till slut. The End, som avslutade hela medleyt på baksidan klingar ut, varpå en lång paus följer. Därefter skräller det plötsligt till. Det är avslutningsackordet på Mean Mr. Mustard som börjar precis där Kurlander klippt med bandsaxen. Därefter kommer Her Majesty som de flesta i kontrollrummet, inklusive världens fyra mest kända popmusiker, vid det här laget förmodligen trodde låg i papperskorgen. Alla var ense om att det var precis så här albumet borde avslutas och därmed hade ett tidigt exempel på så kallade ”hidden tracks” blivit till. Her Majesty står inte ens med bland låtarna på omslaget till originalpressningarna av Abbey Road. Tittar man däremot på senare utgåvor, exempelvis på CD-upplagorna som kommit ut under årens lopp, då ser man Her Majesty sist i låtlistan på omslaget.

Så var det dags att namnge det färdiga albumet. Geoff Emerick, legendarisk ljudtekniker i Beatles-sammanhang, brukade lämna tomma cigarettpaket med namnet Everest efter sig. Någon i bandet tyckte att Everest kanske kunde fungera som albumtitel, naturligtvis med ett gruppfoto taget vid foten av Mount Everest som omslagsbild. En annan medlem, som bevisligen inte brydde sig så särskilt mycket, svarade: ”Äsch! Kan vi inte bara ställa oss här ute på övergångsstället och ta några bilder och kalla plattan Abbey Road”? Och så fick det bli.

På förmiddagen 8 augusti 1969 klev fyra beatlar ut på Abbey Roads så kallade zebra crossing (övergångsställe). Fotografen Iain MacMillan hade blygsamma tio minuter på sig att fotografera The Beatles när de gick några gånger fram och tillbaka över gatan, medan en polis stoppade trafiken. Bilden kom att bli en av de mest kända (och mest parodierade) i världen där den prydde framsidan på konvolutet till Abbey Road. Detta kom också att bli en av de sista gångerna som The Beatles fyra medlemmar sågs tillsammans offentligt.

”Vi spelade faktiskt som riktiga musiker igen.”

Citat av George Harrison om Abbey Road

Odödliga klassiker

Abbey Road är ett album fyllt med odödliga klassiker. Ett bra exempel är Something, en ballad som Harrison presenterade redan under arbetet med dubbelalbumet The Beatles (senare känt som The White Album eller Den Vita Dubbeln här i Sverige) 1968. Harrison, som ofta uttryckt frustration över att inte få samma utrymme på albumen som The Beatles låtskrivargiganter John Lennon och Paul McCartney, gavs nu ett gyllene tillfälle att visa vad han gick för, med full uppbackning av de övriga beatlarna – ett vackert orkesterarrangemang signerat George Martin och med ett eget solo som tveklöst tävlar bland de mest berömda gitarrprestationerna i världen, fullt jämförbart med något som Eric Clapton eller någon annan samtida kollega kunde ha mejslat fram. Låten har senare tolkats av storheter som Shirley Bassey, Frank Sinatra och Elvis Presley, även det ett bevis på att låtskrivaren Harrison från och med nu befann sig jämsides med Lennon och McCartney.

När Something släpptes på singel kort efter Abbey Roads lansering, var det första gången en singel-A-sida med The Beatles var signerad George Harrison.

Att man överhuvudtaget gav ut en singel från Abbey Road, kan ha varit ett resultat av att Apple Records nu styrdes av Klein. Tidigare hade The Beatles uteslutande behandlat singlar enligt en typiskt engelsk modell. Den engelska delen av skivbranschen betraktade nämligen singlar som separata enheter, innehållande låtar som inte fanns med på album. När nu den New York-födde Klein höll i trådarna, blev det plötsligt vanligare att albumen innehöll minst ett spår som också kunde köpas som singel, ett typiskt amerikanskt förhållningssätt.

Something var kopplad med öppningsspåret på Abbey Road, Lennons Come Together, som även den var listad som A-sida. Lennon skulle senare få juridiska bekymmer till följd av just Come Together, vars inledningsrader påminner väldigt mycket om Chuck Berrys låt You Can’t Catch Me.


Andra låtar – McCartneys Maxwell’s Silverhammer, Starrs Octopus’s Garden, Lennons I Want You (She’s So Heavy) och Because, nyss nämnda medley samt Harrisons andra bidrag Here Comes The Sun, var alla ypperliga exempel på att The Beatles fortfarande kunde uppnå svindlande höjder tillsammans.

Ett bedrägligt lugn

Abbey Road bidrog, när den gavs ut sent i september 1969, till ett lugn som visserligen var bedrägligt, men som åtminstone för ett kort tag ingav förhoppningar om att Beatles var en kraft att räkna med en bra bit in på det decennium som då bara var några månader bort. Skivan är, om någon frågar mig, något som lika gärna kunde ha släppts någon gång under 1970-talet. Det låter väldigt lite 1960-tal rent ljudmässigt och här finns flera föraningar om hur pop och rock skulle komma att låta framöver – gitarr- och trumsolon långt innan någon visste vad hårdrock var, sofistikerade tempoväxlingar som ibland påminner om det som i England kallades progressive rock (inte att förväxla med genompolitisk svensk progg) och ackord som skulle komma att genljuda i musiken hos grupper som Led Zeppelin, 10CC, The Electric Light Orchestra och The Alan Parsons Project. En annan viktig detalj i albumets sound är användandet av Moog synthesizer, ett instrument som endast ett fåtal människor kände till vid tiden, men som inom loppet av bara några år skulle hjälpa till att revolutionera musiken totalt.

2015 avtäcktes denna staty av de fyra beatlarna i hemstaden Liverpool. Foto: Pixabay/Maxssx.

Abbey Road är en mycket värdig avslutning på en karriär som saknar motstycke i historien. Let It Be, som alltså till stor del spelades in före Abbey Road, känns som en ganska så snöplig parentes. Vi får ändå återkomma till både film och album nästa vår, då de också fyller 50, precis som århundradets mest omskrivna skilsmässa, den mellan fyra Beatles-medlemmar.


Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

 

11 kommentarer angående “Krönika: Den dramatiska historien om Beatles sista studioalbum Abbey Road

  1. I was there…som det heter. Augusti 1969. då stövlade jag och en kompis in på Saville Row 3, in bland oranga Munk Gubbar och stentrappor. Inga vakter bara öppet hus. Märkligt. En man satt vid ett skrivbord till vänster om trappan och allt var lugnt där inne . Vi ville bli stars..haha då går man till kungen inte till gråsparven. .kul minne.

    1. Det är svårtslaget! Själv kan jag bara skryta med att ha stått vid huset, detta nästan 30 år efter tiden du beskriver. Jag vill minnas att det var väldigt tyst även då,

  2. Förra året var Alan Parsons med som gäst första timmen i ett Coast to Coast-program. Minns inte vem som var värd men det var ändå rätt roligt och intressant. Han jobbade på ett ställe som studion skickade sina tejper till när det började bli ont om utrymme på Abbey Road. Så han trodde han var en av de första utanför Abbey Road som hörde hela tejpen till vad som skulle bli Sgt Peppers. Han hade blivit helt fascinerad och ville veta hur man gör ett sånt album. Så det var därför han sökte sig till Abbey Raod-studion. Så indirekt har the fab four även lanserat Parsons karriär.
    Såg även på Twitter förra veckan att man hade återupptäckt en demo Lennon gjorde några månader innan han dog. Den låten har fullborfstds och kommer vara med på Ringos kommande album. Paul är med och spelar bas så det kanske blir det närmaste vi kommer Beatles i det här livet.
    Jag gillar Beatles överhuvudtaget men just Abbey Road och White Album har länge varit bland mina favoriter.
    Är även tacksom att jag har fått leva under den tid gruppen var aktiv. Dom som inte var födda på den tiden kommer aldrig till fullo förstå Beatles storhet. Det går inte att jämföra gruppen med någon annan. Inte heller den craze som uppstod går att jämföra med mer moderna artister.
    Jag har även en egen teori. Att det sound som de flesta tycker är typiskt beatleskt, egentligen borfde tillskrivas George Martin. Det var han som var skolad musiker och gjorde alla arrangemang med stråkar och mässing.
    Om jag hade kunnat resa i tiden skulle jag nog valt just tak-konserten. För där hade varit enklast att smälta in och man slapp alla skrikande tjejer som störde tidigare konserter.

    1. Utvecklingen från Bobby sångarna(Vee, Vinton) från USA med doa körer till Kinks m.m är som att vandra in i en tornado, dom som inte upplevde 60 talet musikaliskt fattar nog noll, att liksom inte ha varken mobil dator eller wifi. Man hade föräldrarnas svarta bleck telefon, lyssnade på radion i ett och skrev listor på allt. Alla ville ta ackord på en gura och blev då en billig Jeff Beck.
      Sen då enkla konserter på musikgårdar och småställen idrottshallar.
      Sound elegansen från Lpn From me to you till Abbey Road är enorm, man började med Hifi o la olika instrument på vänster höger, man köpte eller bytte rullbandspelare som man idag byte mobil.
      Bang o Olufsen var banbrytande på detta.
      Efter 69 med Beatles slutet och Woodstock började gitarr gubbarna jaga Hendrix soundet och hårdrocken blev med fuzzbox.
      Många legender dog under början av 70 talet.
      Tacksam för att man fick se Pålle med Wings i Lund. Rolling Stones i HBG och Traffic i Landskrona..
      Man pratar skit om Ringos karriär men han gjorde mängder av LPs och hade flera hits särskilt på 70 talet.
      Idag kan man köpa en el gura för 1000 kr o koppla in den i en förstärkare för under 1000 med 10 fräcka sounds. En synt för 200 kr har 200 instrument m.m. Snacka om Moog då.
      Samtidigt e dagens musik på nått sätt död, det går inte upptäcka fler ljud och då dansar dagens idoler in på en gomsång, leker med pitchen och reverbar usla instrument riff.
      Egenheten e borta bara du är söt eller vacker och går i bikini på Instagram.
      Beatles Connie Francis Jeff Beck Gary Moore Larry Finnegan Herman´s Hermits Alma Cogan Klas Bjurling Stones Beatles Hollies Small Faces Dave Dee Dozy Be…thanks annars hade vi inte överlevt the 60ies.

      1. Jag brukar, lite lätt förenklat kan tyckas, hävda att 10-årsperioden mellan 1965 (”Rubber Soul”) och 1975 (”A Night At The Opera” med Queen) är en högintressant period, kanske den mest intressanta av alla, ett slags renässansperiod för popp. Artister tog emellanåt offantliga risker. Ett album kunde innehålla precis vad som helst, ett sorts artisteri som är nästan helt utrotat idag. Det gjordes naturligtvis mycket fantastisk musik innan dess också, även en del bra efter, men det var under den här 10-årsperioden som alla inklusive skivbolag och radio (engelsk och amerikansk radio i betydligt högre grad än svensk) var med på tåget. Konsulterna hade inte riktigt hunnit påbörja sin totala nedskräpning än.

        Ringo Starr: Det fanns en period på 70-talet då han var den som hade de största framgångarna av Beatles-medlemmarna. Det berodde självklart delvis på att de övriga tre tycktes släppa allt de hade i händerna just då och komma och vara honom till hjälp. Men låtar som ”It Doen’t Come Easy” och ”Photographe” är lysande exempel på det du säger, nämligen att Ringo fått alldeles för mycket hård kritik. Han var inte med i Beatles för att skriva låtar. Det fanns det redan två (och så småningom ytterligare en) som redan gjorde med bravur. Men när han väl började skriva, ensam eller tillsammans med Harrison, då gick det långt över förväntan.

      2. 1967 var jag bara 8 år gammal. Lite för ung för att få gå på pop-konserter. Men visst, Traffic-konserten är väl rätt legendarisk. Vår stad är inte så kända för konserter. Dock har ABBA spelat här 79. Count Basie lirade här ett par gånger med 10 års mellanrum. Glenn Hughes var här på 90-talet och musikerna var från Europe. Jättemånga låtar jag inte kände igen men visst var det kul att Smoke on the water-riffet runga över hela stan.
        1974 vann jag en biljett till en konsert Frank Zappa & Mothers i Lund. Nog den enda gången jag har haft tur i lotterier någonsin.

    2. Håller helt med om det du skriver om George Martin. Ändå var hans sound betydligt mer transparant än det hos Phil Spector. George Martin lyckades nära nog alltid med konststycket att förmå sina artister att jobba på toppen av förmågan. Listan kan säkert göras längre, men lyssna bara på det han producerade med Seatrain (ett album han gjorde med dem nästan omedelbart efter Beatles upplöstes 1970), America (bl a ”Holiday” och ”Hearts” samt Ultravox (”Quartet” från 1982. Ja, sedan har vi ju ett album med McCartney också, där man trodde att man drömde när det kom, nämligen ”Tug Of War” 1982. Det fanns ju en hel del bra även på ”Pipes Of Peace” från året därpå, men ”Tug Of War” tycker jag smäller allra högst.

      1. En sak som jag upplever som typisjt 70-tal. Det var en period då det var poppis att låta ljudet gå från en högtalare till den andra och tillbaka igen. Samma sak det där med sångare som körar med sig själva som Phil Lynott i dancing In The Moonlight. Leklusta och experimentlusta kanske? Testa den nya teknologin. Från 65-75 fick dom tillgång yill fler kanaler och mer overdubs.

        1. VM i overdubs, ja: Jag har inte någon totalkoll på när 16-kanalsbandaren gjorde sitt intåg, kanske någon gång precis efter decennieskiftet 60-70. Då var det i alla fall kört, i ordets mest positiva bemärkelse – sångare började lägga stämmor med sig själva i ännu större utsträckning än tidigare, och balansratten på mixerbordet brann under fingrarna. Det var väl musikens motsvarighet till techno colour förmodar jag, att låta ljud
          et vandra mellan kanalerna.

          Jag köpte 10CCs ”Sheet Music något år efter det att den släpptes, sommaren 1975 för att vara exakt, och sedan på med lurarna och lyssna igenom plattan från början till slut. Jag skulle vilja påstå att det finns ett liv före och ett efter ”Sheet Music”.

          För några år sedan spelade jag in en platta under Citizen K-flagg, kallad ”Second Thoughts”. Nu när man jobbar, kan man mata på med hur många spår som helst. Allt hänger i princip på datorns ramminne. Du lägger på tills du faller i koma. Vet inte om det gjorde saken bättre i alla stycken, men kul hade vi….. Det lilla jag minns….

  3. Längtar efter Ingrid och Marias friday for the future podd med Greta ångest.
    Många swishare giroare och paypallare som försakar fredags sillen häller ut vinet och dra sitt strå till gödselstacken .
    Ni alla klimatstrejkare glöm inte o kramas i er lavendel värld.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #121 Platinasponsorer: Nils – En ringa gärd av erkänsla, Lena –Toppentjejer, duktiga, pålästa, orädda och tydliga, Siwert – Jaa, ni ä braa påå att ännavänna de, så de blir ok, Makarna B, Niklas, Magnus, Anette S – Hälsningar, Karl Erik – Gåva, Anna - Efesierbrevet 5:11 (Var inte delaktiga i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället. Övriga: Karin – Grattis, Sven-Göran – Gåva, Göran, Kjell – Hej å hå, Hans – Gåva, Anders – Gåva, Magnus – Bästaste tjejgänget, Lars – Gåva, Masi, Laila – Gåva, Peter – Donation, Einar, Angelique – Ni är mitt syre, Carl – Gåva, Yvonne, Tommy, Lisbeth – Gåva, Karin – TACK från gammal skånska, Sven – Intressant läsning, Göte – Gåva, Björn – Gåva, Hannele, Maialena, Ronny, Maria, Robin – Till två smågalna tantar, här kommer lite slantar, Per, Bengt – Gåva, Anonym G, Ingrid A, Tobias, Anonym S, Marianne, Daniel, Torsten, Anonym K, Martin A, Gudmundur A, Dag, Lasse B, Susanne, Lars P, Bo, Martin B, Ingrid H – En god jul önskas er båda med stor förtröstan inför nästa år, Anonym M, Anonym A, Mikael, Johan – Donation, Klas – Gåva, Daniel – Nu kör jag, Mildrid – Gåva, Tord – Hej, en liten gåva, Camilla – Gåva, Andreas – Donation, Fredrik, Torsten – Gåva, Hans – Gåva, Ulf – Stöd för viktig journalistik, Sture – Gåva. Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #121 Platinasponsorer: Nils – En ringa gärd av erkänsla, Lena –Toppentjejer, duktiga, pålästa, orädda och tydliga, Siwert – Jaa, ni ä braa påå att ännavänna de, så de blir ok, Makarna B, Niklas, Magnus, Anette S – Hälsningar, Karl Erik – Gåva, Anna - Efesierbrevet 5:11 (Var inte delaktiga i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället. Övriga: Karin – Grattis, Sven-Göran – Gåva, Göran, Kjell – Hej å hå, Hans – Gåva, Anders – Gåva, Magnus – Bästaste tjejgänget, Lars – Gåva, Masi, Laila – Gåva, Peter – Donation, Einar, Angelique – Ni är mitt syre, Carl – Gåva, Yvonne, Tommy, Lisbeth – Gåva, Karin – TACK från gammal skånska, Sven – Intressant läsning, Göte – Gåva, Björn – Gåva, Hannele, Maialena, Ronny, Maria, Robin – Till två smågalna tantar, här kommer lite slantar, Per, Bengt – Gåva, Anonym G, Ingrid A, Tobias, Anonym S, Marianne, Daniel, Torsten, Anonym K, Martin A, Gudmundur A, Dag, Lasse B, Susanne, Lars P, Bo, Martin B, Ingrid H – En god jul önskas er båda med stor förtröstan inför nästa år, Anonym M, Anonym A, Mikael, Johan – Donation, Klas – Gåva, Daniel – Nu kör jag, Mildrid – Gåva, Tord – Hej, en liten gåva, Camilla – Gåva, Andreas – Donation, Fredrik, Torsten – Gåva, Hans – Gåva, Ulf – Stöd för viktig journalistik, Sture – Gåva. Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #121 Platinasponsorer: Nils – En ringa gärd av erkänsla, Lena –Toppentjejer, duktiga, pålästa, orädda och tydliga, Siwert – Jaa, ni ä braa påå att ännavänna de, så de blir ok, Makarna B, Niklas, Magnus, Anette S – Hälsningar, Karl Erik – Gåva, Anna - Efesierbrevet 5:11 (Var inte delaktiga i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället. Övriga: Karin – Grattis, Sven-Göran – Gåva, Göran, Kjell – Hej å hå, Hans – Gåva, Anders – Gåva, Magnus – Bästaste tjejgänget, Lars – Gåva, Masi, Laila – Gåva, Peter – Donation, Einar, Angelique – Ni är mitt syre, Carl – Gåva, Yvonne, Tommy, Lisbeth – Gåva, Karin – TACK från gammal skånska, Sven – Intressant läsning, Göte – Gåva, Björn – Gåva, Hannele, Maialena, Ronny, Maria, Robin – Till två smågalna tantar, här kommer lite slantar, Per, Bengt – Gåva, Anonym G, Ingrid A, Tobias, Anonym S, Marianne, Daniel, Torsten, Anonym K, Martin A, Gudmundur A, Dag, Lasse B, Susanne, Lars P, Bo, Martin B, Ingrid H – En god jul önskas er båda med stor förtröstan inför nästa år, Anonym M, Anonym A, Mikael, Johan – Donation, Klas – Gåva, Daniel – Nu kör jag, Mildrid – Gåva, Tord – Hej, en liten gåva, Camilla – Gåva, Andreas – Donation, Fredrik, Torsten – Gåva, Hans – Gåva, Ulf – Stöd för viktig journalistik, Sture – Gåva. Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #121 Platinasponsorer: Nils – En ringa gärd av erkänsla, Lena –Toppentjejer, duktiga, pålästa, orädda och tydliga, Siwert – Jaa, ni ä braa påå att ännavänna de, så de blir ok, Makarna B, Niklas, Magnus, Anette S – Hälsningar, Karl Erik – Gåva, Anna - Efesierbrevet 5:11 (Var inte delaktiga i mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället. Övriga: Karin – Grattis, Sven-Göran – Gåva, Göran, Kjell – Hej å hå, Hans – Gåva, Anders – Gåva, Magnus – Bästaste tjejgänget, Lars – Gåva, Masi, Laila – Gåva, Peter – Donation, Einar, Angelique – Ni är mitt syre, Carl – Gåva, Yvonne, Tommy, Lisbeth – Gåva, Karin – TACK från gammal skånska, Sven – Intressant läsning, Göte – Gåva, Björn – Gåva, Hannele, Maialena, Ronny, Maria, Robin – Till två smågalna tantar, här kommer lite slantar, Per, Bengt – Gåva, Anonym G, Ingrid A, Tobias, Anonym S, Marianne, Daniel, Torsten, Anonym K, Martin A, Gudmundur A, Dag, Lasse B, Susanne, Lars P, Bo, Martin B, Ingrid H – En god jul önskas er båda med stor förtröstan inför nästa år, Anonym M, Anonym A, Mikael, Johan – Donation, Klas – Gåva, Daniel – Nu kör jag, Mildrid – Gåva, Tord – Hej, en liten gåva, Camilla – Gåva, Andreas – Donation, Fredrik, Torsten – Gåva, Hans – Gåva, Ulf – Stöd för viktig journalistik, Sture – Gåva.