Visst är Sverige ett avkristnat land, men det är ganska många människor som tycker om en och annan psalm, eller kanske någon aningen raskare andlig sång. Många skulle inte vilja vara utan Den blomstertid nu kommer på skolavslutningen, eller Bered en väg för herran till advent. Var hälsad sköna morgonstund, Stilla natt, När juldagsmorgon glimmar – uppräkningen kan göras längre, många kan inte tänka sig en jul utan dessa psalmer. Jag misstänker att Härlig är jorden är den vanligaste sången vid begravningar. De flesta av oss känner till sånger från den frikyrkliga miljön: Ovan där, Han har öppnat pärleporten, O store Gud, Gyllne morgon och så vidare.
Vad vore en skolavslutning utan Den blomstertid nu kommer? Foto: Svenska kyrkan.
Det finns faktiskt några kristna artister som har haft stora framgångar långt utanför de kyrkliga kretsarna. Lapp-Lisa (1889-1974) hette egentligen Anna-Lisa Öst. Hon hade ingen stor röst, men hon var äkta, det hörs att hon själv trodde på det hon sjöng om. Hon förknippas med sången Barnatro, alla vi som är lite äldre känner väl till den och detta gäller också Guldgrävarsången. Varje jul lyssnar jag till sångerna Julenatt och Julens klockor, för Lapp-Lisa är detta på riktigt.
Einar Ekberg var en stor kristen sångare som drog stor publik. Foto: Wikipedia.
Einar Ekberg (1905-1961) var en synnerligen framstående sångare. Hans röst var skolad, men han sjöng ändå med stor känsla och han drog stor publik till sina framträdanden. Jag är främling, Var jag går i skogar berg och dalar, Säg minnes du psalmen är exempel på några av hans insjungningar som ganska ofta spelades i radions önskeprogram under min barndom. Jag har hört en historia om när denne sångare träffade Jussi Björling. Den sistnämnde ska ha yttrat något i stil med: ”Operan har förlorat en stor sångare eftersom ni inte är verksam inom detta område.” Ekberg ska då ha replikerat: ”Kyrkan har förlorat en stor sångare eftersom ni inte är verksam där.” Historien kanske är en skröna, men den är bra. Einar Ekberg turnerade en hel del i svenskbygderna i USA.
Artur Eriksson (1918-2000) förekom ofta i radio och teve och han hade en omfattande repertoar. Hans största framgång var nog ändå en profan insjungning av Till min syster med text av Dan Andersson.
Pelle Karlsson är född 1950. Hans insjungning av Han är min sång och min glädje förekom flitigt i radions önskeprogram under 1970-talet och skivan blev en storsäljare. (Det figurerar olika uppgifter om när skivan gavs ut. Det var antagligen 1973 eller 1974, jag har inte kunnat fastställa vilket som är korrekt.)
Högern saknar kampsånger
Högern har få kampsånger. Politisk musik är för det mesta vänstervriden. Tänk bara på när bolsjevikmobben är ute och skränar ”Ty Internationalen åt alla lycka bär”. I socialisternas förvridna värld innefattar detta förmodligen även de miljontals människor som har mördats i deras arbetsläger, jag får väl fråga Jonas Sjöstedt om jag mot förmodan skulle ha oturen att träffa på honom, förresten är medlemmarna i Löfven-juntan antagligen inte stort bättre.
Hoola Bandoola Band bildades 1970 – ett av få proggband som kunde leva på sin musik.
Under 1970-talet drabbades vi av den så kallade proggen, vilket stod för progressiv musik – vilket den naturligtvis inte var. I sann kommunistisk anda hävdades det att detta var ”folkets kultur”. I själva verket såg sig dessa vänsterelement som en elit som hade rätt att hjärntvätta packet. Hoola Bandoola Band och Nationalteatern var de mest framgångsrika av progg-banden. Det fanns också band som Motvind, Fläsket Brinner, Nynningen och Norrbottens järn. I andra länder spelades vanlig popmusik i radio medan de som var hänvisade till de svenska ungdomsprogrammen fick hålla tillgodo med låtar som Är du lönsam lille vän framförd av Gläns över sjö och strand.
Många av oss som har tittat i skivhögar på skivbörsar (butiker som säljer begagnade grammofonskivor) kan konstatera att proggskivor ofta är ganska dyra. Det beror främst på att de inte sålde särskilt bra, så tillgången på exemplar är begränsad. Denna så kallade musik dominerade ungdomsprogrammen i Sveriges Radio eftersom medarbetarna var vänsterinriktade, i vissa fall även goda vänner med proggartisterna och i några fall inblandade i skivproduktionerna. Ungdomen slutade lyssna på svensk radio, en del av oss lyssnade till utländska radiostationer som Radio Luxembourg för att höra ny musik.
Endast Ultima Thule lyckades
De enda artister som har producerat nationellt inriktad, modernare musik och som har nått utanför de innersta kretsarna med denna är Ultima Thule. Jag tror inte att vi kan förvänta oss att någon nationalistiskt inriktad artist under överskådlig tid kommer att kunna göra sin musik känd bland vanligt folk. Jag skriver inte detta för att håna någon, men det är svårt att nå ut. Denna musik förblir då kanske en angelägenhet endast för de redan övertygade, men det kanske trots allt räcker så.
Proggen var en vämjelig företeelse som man ville pracka på oss. Det är självklart att man, när något måste sägas, kan skriva låtar med politiska texter, men vill vi verkligen ha en genompolitiserad kultur? Mitt svar på den frågan blir ett rungande nej!
LÄS MER: God ton med Gudmundur – del 29: Alex Schulman och Antikrist
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
Håll dig till höger Svensson med Boris e alla tiders höger låt.
På 70-talet fanns en genre som kallades för symfonisk rock. I modern tid kallar man tydligen den numera progressive rock. Skillnaden mellan dessa, förutom rent musikalisjt, vilekt uppenbarligen är den största skillnaden, så är det blott ett ynka g. Prog med ett g är verkligen progressiv musik. medan progg med två g är den politiska versionen och musiklaiskt mycket sämre avarten, med något fåtal undantag möjligtvis som höll lite högre standard.
Vad som är kul är att det finns en del svenska och skandinaviska band som är stora utomlands men folk får aldrig läsa om det i MSM. Band som Kaipa, The Flower Kings, Opeth, Änglagård, Paatos bara för att nämna några. Norge har White Willow och The Windmill som är bra band. Lite kul ibland när man får höra sång på svenska i en amerikansk podradio-kanal.
Morningstar: Progg stavas inte med ett g, men innefattar enligt mig även den mer komplexa och i stort sett icke-politiska musiken, med grupper som Arbete och fritid, Fläsket brinner, Älgarnas trädgård, Samla mammas manna och Kebnekaise. Ja, rentav Änglagård, vill jag hävda.