Den dystopiska framtidsromanen The Handmaid’s Tale (på svenska Tjänarinnans berättelse) publicerades redan 1985, efter en idé författarinnan Margaret Atwood fick då hon besökte Kabul, Afghanistan 1978. Senare har dock Atwood uttryckt att det framförallt var den teokratiska regimen i Iran hon hade i åtanke när hon skrev boken. Handmaid’s Tale utspelar sig i en nära framtid, där större delen av USA omvandlats till en totalitär stat som går under namnet Gilead. I Gilead är människor indelade i kategorier beroende på vilken samhällsnyttig funktion de fyller. Det som står till buds för kvinnor är att vara:

Wives – kvinnor gifta med högt uppsatta män.

Daughters – biologiska eller adopterade döttrar i den högsta samhällsklassen, gifts bort i konvenansäktenskap.

Handmaids – fertila kvinnor vars uppgift det är att föda barn åt den högsta samhällsklassen. På grund av miljöförstöring är många, både män och kvinnor, sterila.

Aunts – de, oftast äldre, kvinnor som handhar, tränar, kontrollerar och bestraffar handmaids.

Marthas – hushållerskor/barnsköterskor av låg rang, äldre och/eller infertila kvinnor.

Econowives – kvinnor gifta med män av lägre rank.

Unwomen – könsförrädare (lesbiska), nuckor, politiska dissidenter, sterila kvinnor, änkor.

Jezebels – prostituerade tillgängliga för elitens män.

En mardrömslik tillvaro

Kvinnornas tillvaro är rent generellt mardrömslik. Eftersom det allom överskuggande målet hela tiden är att försöka se till så att fler barn föds, utsätts både fruar och handmaids för förnedrande ceremonier. Tjänarinnan ligger till exempel i knät på frun när mannen i huset våldtar henne under rituella former. Kärlek, tillit och närhet lyser med sin frånvaro.

Margaret Atwood. Foto: Larry D Moore/Wikimedia Commons

Emedan Margaret Atwood förvisso beskriver Gilead som en gammaltestamentlig kristen teokrati, krävs det inte något större mått av fantasi för att se att vi redan har sådana här samhällen i vår tid – i den islamiska världen. Tillvaron för kvinnor och hbtq-personer är ganska exakt sådan som det beskrivs i Handmaid’s Tale. Kvinnors uppgift är att föda barn och sköta hushåll, hbtq-personer får inte ens lov att existera. I Gilead hängs misshagliga personer på ”väggen” till allmän beskådan – detta är vardag i till exempel Iran och Saudiarabien. I Handmaid’s Tale kallas homosexuella ”könsförrädare”, och om de inte rättar sig i ledet låter man kastrera/könsstympa dem.

En annan uppenbar likhet är de ”uniformer” kvinnorna tvingas bära. Man bär gammeldags fotsida kappor och klänningar, färgkodade för att man lätt ska kunna identifiera vilket slags kvinna det är som står framför en. Handmaids har till exempel vita hättor och röda kappor och klänningar, medan Marthas är klädda i grönt och bär enkla sjaletter på huvudet. Mina tankar går omedelbart till de iranska kvinnornas kamp för att slippa den enligt lag obligatoriska hijaben, en kamp som fått internationell uppmärksamhet kanske främst genom Facebook-kampanjen My Stealthy Freedom, alltså Min hemliga frihet. Kampanjen startades 2014 av den iransk-brittiska journalisten Masih Alinejad och har i dag över en miljon följare på Facebook.

https://www.facebook.com/StealthyFreedom/videos/1053025724711521/

Sverige värre än Polen under kommunisttiden

Överallt i Gilead finns angivare, precis som i gamla Öst. Jag tar ett snack med Barbara Trusz, polska som flyttade till Sverige 1980, då hon var 23 år gammal. Hur är det egentligen att leva i ett sådant samhälle, att ständigt vara rädd för att minsta avvikande tanke ska leda till rapportering och olika former av repressalier?

Barbara Trusz. Foto: Privat

– Bah! Folk vågade prata mer öppet i Polen då än vad man vågar göra i Sverige i dag. Naturligtvis var vi utsatta för massiv propaganda och vi hade inte en aning om hur det egentligen var i Väst, men folk snackade öppet skit om ryssarna på spårvagnen till exempel. Det handlar om folklynne, skulle jag säga. Svenskarna är så fruktansvärt kuvade, säger Barbara till Ingrid&Maria.

Hennes farfar brukade lyssna på Radio Free Europe och försäkrade att mycket av det de fick höra i Polen om Väst var ren propaganda. Det påstods att vi i Väst totalt struntade i våra medmänniskor, att massor av folk svalt och bodde på gatan, att man inte kunde få sjukvård, att det var ett omänskligt och inhumant system. Barbara själv var så såld på den bilden att det tog ett par år i Sverige innan hon förstod att man kunde få hjälp av Arbetsförmedlingen för att hitta jobb, och andra samhällsinrättningar för att hitta bostad.

– Visst var vi hjärntvättade, men Polen var ändå något helt annat än till exempel Ryssland och DDR. Där gick det ju två KGB- eller Stasiagenter på varje vanlig människa, ingen vågade andas ett ord om någonting. Så var det aldrig i Polen.

Barbara Trusz hävdar med emfas att vi ligger risigare till i Väst i dag vad gäller frihetsrättigheter än någonsin Polen under kommunismen. Någonstans här känns det som om begreppsförvirringen kommer in – den som säger att fascister är antifascister, att identitetspolitik som delar in människor efter ras är antirasistisk, att feminister som bevisligen hatar allt som är kvinnligt skulle verka för kvinnors väl och ve.

Ingen känsla för proportioner och anständighet

Vänstern, som hävdar att Handmaid’s Tale beskriver kvinnoförtryck i Västvärlden, MeToo och Donald Trumps ”grab the pussy” visar med denna argumentation hur extremt okunniga och inskränkta de är. Out of sight, out of mind – vem bryr sig om kvinnor i Iran, Somalia eller Pakistan? Det är mycket roligare (och betydligt mindre farligt) att diskutera menskonst eller hår under armarna. Nu senast har man också dragit in inskränkningar i aborträtten som en del i denna argumentation, totalt utan känsla för proportioner och anständighet.

Vänsterblivna kvinnor tror att Trumps plumpa ”grab the pussy”-kommentar är höjden av kvinnoförtryck. De kunde ju testa att besöka Iran, till exempel. Foto: Mark Ramsay/Flickr

Rahaf Mohammed. Foto: Twitter

Handmaid’s Tale utspelar sig mitt framför våra ögon, gång på gång, men inte alls där vänstern vill att vi ska titta. Ett utmärkt exempel på detta är 18-åriga Rahaf Mohammed al-Qunun, som i januari i år lyckades fly från sin saudiska familj under en semesterresa till Kuwait. Rahaf köpte en flygbiljett till Australien, men stoppades vid mellanlandningen i Bangkok, Thailand. Under ett par skälvande dygn följde världen hennes öde via Twitter, då hon barrikaderat sig på ett hotellrum som hon vägrade lämna om hon inte fick träffa representanter för FNs flyktingorgan UNHCR. Tack vare den massiva uppmärksamheten fick hon till slut uppehållstillstånd i Kanada, en lustig tillfällighet då just Kanada även i Handmaid’s Tale är den tillflyktsort som står för frihet och trygghet i den kanadensiska nationalisten Atwoods universum.

I sina första möten med västerländska medier förklarade Rahaf att hon kände sig tvungen att fly från det förtryck saudiska kvinnor lever under.

– Det var värt risken, jag hade inget att förlora. Vi behandlas som föremål, som slavar. Jag ville berätta min och andra saudiska kvinnors historia, sa Rahaf till Toronto Star.

– De låste in mig i ett halvår för att jag klippte mitt hår … för att islam förbjuder kvinnor att se ut som män. De som utsatte mig för mest våld var min mamma och min bror. De slog mig, misshandlade mig fysiskt.

Under en presskonferens förklarade Rahaf Mohammed (hon har slutat använda sitt familjenamn al-Qunun) att hon vill vara självständig, resa, fatta sina egna beslut om utbildning och karriär och vem hon ska gifta sig med, och när.

– Tidigare hade jag ingenting att säga till om vad gäller detta. I dag är jag stolt över att kunna säga att jag själv fattar alla dessa beslut.

Det är lite skillnad mot bortskämda västerländska kvinnor som på allvar verkar tro att Handmaid’s Tale handlar om dem för att de inte får lov att göra abort till vecka 40 eller att folk i allmänhet tycker att det är ofräscht med håriga ben.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com