Den stora frågan som alltid ställs när det gäller säkerhetstjänsterna är: Vem övervakar övervakarna? En fråga som är synnerligen relevant just i dag.

Man skulle kunna förmoda att Säpo håller noggrann kontroll på sina medarbetare och dem i angränsande organisationer – för att förhindra läckage av information, rekrytering av främmande makt eller ha koll på personer vars leverne gör att de kan utsättas för utpressning. Syftet med sådana åtgärder är förstås att se till att de anställda inte skapar eller utgör något hot emot den egna organisationen och dess operationer.

Så tycks dock inte vara fallet. Under de senaste åren har Säpo varit inblandat i ett stort antal skandaler. Det enda de har lyckats bra med är damage control eftersom skriverierna om de olika skandalerna kvävts i sin linda. Det är på något vis beundransvärt, samtidigt som man måste ifrågasätta mediernas och politikernas uppföljning av dessa skandaler. Varför dissekeras de inte ordentligt och offentligt?

Skandalerna duggar tätt

Här är några av de senaste årens skandaler:

• Transportstyrelsen. Myndighetens it-system läggs ut på entreprenad och ger främmande makt möjligheten att identifiera svenska operatörer inom säkerhetstjänsterna – Säpo, militära underrättelsetjänsten Must med flera.
• Massövervakningen/Bahnhof. Representanter ifrån Säpo kom 2013 på besök till internetoperatören Bahnhof. Syftet var att öka övervakningen av bolagets kunder. Men Jon Karlung, Bahnhofs vd, hade i hemlighet med sig en bandspelare. Avslöjandet fick stort utrymme i medierna.
• Säpo litar inte på regeringen. I november 2018 kunde Svenska Dagbladet avslöja att Säpo bett om tillstånd att få slippa visa vissa rapporter för regeringen. Denna nyhet borde ha lett till avslöjande intervjuer med statsministern, men reportrarna i mainstream-medierna tappade snart intresset.
• Den offentliga spionen. Under buller och bång slog Säpo i februari 2019 till mot en rysk ambassadtjänsteman och hans lunchpartner. Den senare greps som spion och nyheten slogs till en början upp stort i medierna, men släpptes senare och hela historien självdog.
• Socialdemokraternas stöd till terrorism. Ledarsidorna.se samt Ingrid&Maria har visat hur Socialdemokraterna ger stöd till olika terrororganisationer utan någon som helst aktion eller insats från Säpos sida.
• Uzbekerna som terroråtalas men släpps i brist på bevis – på grund av ett dåligt underbyggt åtal. Enligt de uppgifter jag har borde misstankarna mot uzbekerna ha lett till fleråriga fängelsestraff för alla åtalade, men åklagaren använde sig inte av alla uppgifter han fått från främmande makt/tredje part.
• Den senaste i raden av skandaler: En av de högsta antiterrorcheferna för NCT (Nationellt Centrum för terrorbedömning), en före detta Säpo-anställd, anklagas för både våldtäkt och koppleri av sin sambo. Enligt förundersökningen ska han ha sålt sin sambo som sexslav under flera år, något som ska ha pågått från 2013 till 2018.

Nu kommer frågorna: Hur kunde detta få fortgå under så lång tid? Görs det inte med jämna mellanrum bakgrundskontroller för att hitta eventuella konstigheter, riskfyllt beteende eller andra varningsflaggor?

Vilka var de kunder antiterrorchefen sålde kvinnan till? Kommer Säpo och polisen nu att gå igenom mannens kundregister för att se om det finns fler som kan ha utsatt sig själva och landet för en säkerhetsrisk (förutom det faktum att det är olagligt att köpa sex). Eller har antiterrorchefen egentligen ägnat sig åt en egen och självsvåldig operation för att försöka snärja dem som köpt sex för sina egna eller andras syften?

Rykten om att Säpo fått flera larm

Dessutom går det rykten (jag betonar rykten) om att Säpo fått flera larm om antiterrorchefens udda beteende – utan att någon som helst åtgärd vidtagits. I skrivande stund har jag inte funnit något som varken bekräftar eller dementerar att Säpo fått och struntat i larmen.

Kling och Klang, de taffliga och lättlurade poliserna i böckerna om Pippi Långstrump. Foto: Wikipedia.

När jag pratar med folk som har insyn i hur säkerhetstjänsterna fungerar, är det en sak som verkligen gjort dem perplexa – att antiterrorchefen suttit och skickat sms till sin sambo med instruktioner angående hennes kunder som inte kan misstolkas. Bland annat när han befann sig på den svenska ambassaden i Bagdad i Irak, där det garanterat finns ett övervakat nät. De som har sett vad jag har skrivit om det övervakningssamhälle vi numera lever i, blir än mer konfunderade. En person i antiterrorchefens ställning borde veta och förstå att det han skriver och skickar via sms och internet lagras och analyseras av hans kolleger.

Den mest intressanta frågan är alltså: Stod antiterrorchefen under någons beskydd? Samma slags skydd som Stig Bergling, den sovjetiska spionen, hade? I en intervju med Expressen 2009 sa Bergling: ”Det är klart att jag hade beskydd av någon. Hur skulle jag annars ha fått jobb som expeditionschef på ”Ryssroteln”? Jag trodde de skämtade när jag fick frågan.”

Det rimligaste svaret på den frågan är ja, antiterrorchefen måste ha haft beskydd högt upp i organisationen. Alternativet är att Säpo och resten av säkerhetsapparaten är som stora delar av Sveriges poliskår – Kling och Klang.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com