Klas Qvist är inte imponerad av Rocketman och det tvångsmässiga sjungande som hela tiden avbryter handlingen. Foto: Wikipedia/Paramount Pictures

Sluta pumpa ut förljugna musikfilmer!

Det formligen väller ut dramadokumentärer om kända artister just nu. Bara under de senaste åren har man spottat ut filmer om Monica Zetterlund, Ted Gärdestad, The Beach Boys briljanta galenpanna Brian Wilson, Queens Freddie Mercury, hårdrockarna Mötley Crüe och nu senast Elton John. En spelfilm baserad på Kiss karriär lär också vara i görningen – men nu får det sannerligen räcka, anser musikern Klas Qvist.

Innan jag fortsätter, vill jag å det bestämdaste poängtera att jag älskar Elton Johns musik. Albumen och singlarna som gavs ut under några synnerligen hektiska år i början av 1970-talet är mycket goda exempel på att kommersialism och konstnärskap inte alltid nödvändigtvis måste hamna i konflikt med varandra, och de är hörbara bevis på att Elton John och textförfattaren Bernie Taupin under denna period helt enkelt inte visste hur man bar sig åt för att göra fel. Den absoluta kulmen nåddes 1975 i och med Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy, ett självbiografiskt album som gick rakt in som #1 på veckomagasinet Billboards lista över de mest sålda albumen i USA, något som aldrig hänt tidigare, inte ens när Elvis Presley eller The Beatles släppte nya album.

Än mer spektakulärt är att bedriften upprepades senare samma år när Eltons album Rock of the Westies gavs ut. En förklaring skulle kunna vara att LP-skivan hunnit bli masskultur i den här vevan. Artister som Pink Floyd, Led Zeppelin och Jethro Tull var alla utpräglade albumgrupper och jag tror att andra, exempelvis Elton John, helt enkelt kunde dra nytta av det faktum att folk bevisligen var beredda att lägga pengar på en emellanåt lite svårtuggad 33-varvare.

Rocketman en grym besvikelse

Jag såg Rocketman, filmen om Elton John, i fredags och jag var grymt besviken när vi reste oss och gick ut i den svala kvällsluften. Filmen kändes som ett i en lång rad av bevis på att vi varken lever i renässansens eller den korrekta historiebeskrivningens tidevarv. Villkoret (och jag menar verkligen ett bestämt villkor) för att få sig tillägnad en dramadokumentär tycks för tillfället vara att man går att placera någonstans på en eller flera skalor, exempelvis dem för Pride, etnicitet eller genus, något som Monica Z, Freddie Mercury och Elton John tveklöst gör. Say no more. Jag kan sätta min lever på att man snart slår till med en spelfilm om The Beatles, där man smyger in en kvinna för att, ja, för att filmen över huvud taget ska bli gjord. Vad sägs om en kraftigt överdriven spotlight på Yoko Ono där man tillskriver henne betydelsen för att bandet över huvud taget kom utanför Liverpool? Kom ihåg var ni såg det först. Räkna sedan dagar, veckor, månader eller möjligen år fram till dess att det verkligen inträffar. Och där fick vi in lite kritik av både normerna och den strukturella rasismen också, eller snarare kritik mot kritiken. (John och Yoko lärde ju som bekant känna varandra en bra bit in i The Beatles karriär, men sånt går ju att ljuga bort.)

Elton rockar loss i Hamburg 1972. Foto: Wikimedia Commons

Dramadokumentärer, eller biopics som man också brukar kalla dem, tycks ha blivit en industri ståendes helt på egna stadiga fötter, följaktligen också en livlina för levande celebriteter för vilka det går lite knackigt (Elton John) eller döda fixstjärnor vars karriärer fortfarande visserligen lever, men som är i behov av en rejäl boost. Fenomenet Freddie Mercury är ett bra exempel på det senare, så även The Doors Jim Morrison. Unga fräscha skådisar anlitas för att porträttera de olika legenderna, en del riktigt bra, andra med mediokert eller uruselt resultat. Men karriärboosten har kommit som ett brev på posten i så gott som samtliga fall.

När filmen om The Doors nådde biograferna 1991, exakt 20 år efter Morrisons död i Paris, sköt hans och bandets popularitet i höjden och plattorna började sälja, nu i ännu större upplagor än under deras existens.

Det behöver inte vara sanningsenligt

Jim Morrison 1969. Foto: Wikimedia Commons

Det intressanta med filmerna om Morrison, Wilson och Mercury, åtminstone om någon frågar mig, var att man kände sig lite som en fluga på väggen. Studioscenerna och de återskapade konserterna framstod i högsta grad som autentiska och riktigt övertygande, precis som episoderna ur artisternas liv, sanna eller osanna. För det ska vi ha klart för oss: En biopic behöver inte vara sanningsenlig, långt ifrån. De är i bästa fall rafflande, duktigt komprimerade artistporträtt, där kronologin inte spelar så värst stor roll, inte om en fullständigt kvaddad kronologi innebär att handlingen förs framåt.

Rocketman är närmast att betrakta som en filmad jukebox-musical. Jag tappade både koncentration och intresse någonstans under spektaklet, men så här har jag för mig att det hela förflöt:

Inledningsscen

Elton John, eller Reg Dwight som han egentligen heter, växer upp under svåra familjeförhållanden. Det bråkas mycket där hemma och mitt i ett obehagligt gräl, så börjar de sjunga!

Scenbyte

Elton växer upp och träffar sina framtida kumpaner, textförfattaren Bernie Taupin, förläggaren Dick James samt så småningom även managern John Reid och han erkänner dessutom, till en början endast för sig själv, att han är homosexuell. Det språkas lite inne på James kontor, men kanske allra mest på puben. James och Reid porträtteras som svinpälsar redan från första stunden och för att understryka detta lite extra (eller vad nu tanken kan ha varit), så börjar man sjunga. Oj, vad det sjungs!

Scenbyte

Elton John är nu världsberömd, men han känner sig, trots jätteframgångarna med de fantastiska plattorna och det enorma penningflödet, alldeles tom på insidan. Han skäller på sina medarbetare, både för att de lägger sig i och för att de slutligen tröttnar och pyser, han dricker kopiösa mängder vodka till frukost, hetsäter, spyr, gifter sig med en kvinnlig ljudtekniker  (WHAT?) och snortar upp en årsproduktion kokablad, som det måste ha tagit en evighet för de stackars peruanska, gissningsvis underbetalda slavarbetarna att pulverisera och mitt under ett episod där Elton nästan dör av en överdos, eller var det möjligen när han nästan drunknade i sin swimmingpool i Hollywood-villan, eller var det kanske både och, så börjar han sjunga! Alla sjunger! Föräldrar, mostrar, avlägsna halvsyskon, managers – alla sjunger.

Scenbyte

Elton knallar in på en helt vanlig klinik för Anonyma alkoholister i Atlanta, Georgia. Han mår fruktansvärt dåligt. Han går i samtalsterapi och börjar så sakteliga att komma i ordning igen. För att fördriva tiden där inne på rehab, går Elton omkring och sopar golv, kanske mest för att visa att han egentligen är som du och jag. Rätt som det är börjar han sjunga! Och var kom pianot och orkestern ifrån? Alla sjunger I’m Still Standing typiskt nog. Andra tycker säkert att detta är både vackert och roligt, men jag får krypningar. Skämskudden är vid det här laget så stor och täcker ansiktet så pass mycket att jag nästan kvävs. Som tur är slutar filmen där och Elton, glad, nykter och givetvis infernaliskt ödmjuk, går hem till man och barn och … tja, sjunger kanske. Undrar just om han väljer Crocodile Rock eller The Bitch is Back som vaggvisa den här kvällen. Det får vi inte veta.

Det tokskojiga gänget i Mamma Mia ger Klas Qvist rysningar. Foto: Universal Pictures

Tilläggas bör att Elton själv, till skillnad från Morrison, Zetterlund, Mercury och de flesta andra också av uppenbara skäl, varit synnerligen involverad i arbetet med Rocketman, detta med den förmodade intentionen att få till en riktigt karriärboostande Mamma Mia-film, för Mamma Mia måste ha stått som ett slags arbetsmall för Rocketman, eller varför inte Sound of Music? Det övergår mitt förstånd att Elton John, som presterat så mycket underbart i musikväg, nu framställs i något slags jönsigt Peter Jöback-skimmer, dessutom med sitt eget villkorslösa godkännande. Lägg ner, snälla!


Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Villkor för kommentarsfältet

Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.

Klicka här för att läsa mer om våra kommentarsregler. >

1 kommentar angående “Sluta pumpa ut förljugna musikfilmer!

  1. Elton John är inte min favorit, så har inte sett filmen. Dock anser jag att en film om de stora musik stjärnorna gärna får vara musikal inspirerade. Filmen om mercury var ju in katastrof. Är man älskare av Queen och kan se varje video hur många gånger som helst och letat länge efter filmen Highlander, har fortfarande inte hittat den. Hur någon fått lov att göra en sådan moralfilm som i stort sett handlar om homossexuailitet , ursprung och droger . De sista fem minuterna kom de väl på att det skulle vara lite musik också. Mamma Mia var en trevlig familjefilm. Jag harr dock alltid föreställt mig andra scenarier i en film om ABBAs musik . Så som de har byggt upp sina sånger så är det ju bara att göra en lång kärlekshistoria av varje låt. Har jag gjort sen de skrevs. Är förvånad att inte Björn o Benny kom på idéen först.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #49 Veckans platinasponsorer: Jonas, Jesper, Arne, Karin - Till tjejerna som klär av makten och säger sanningen. Ge aldrig upp. Tack för ert suveräna jobb! Övriga: Carl, Lennart - Till böter, Charlotte - Tack för ert mycket viktiga arbete, Anonym – Ni är så bra!, Pär - Litet bidrag, Judit - Ni är fortfarande bäst!, Michael, Björn, Kenth, Stefan, Katrin, Magdalena, Teodor, Tord - Hej. Ett litet bidrag, Leif – Gåva, Gunnar, Lena - Till Toppen-Podden, Gudmundur A - Kära Ingrid och Maria, Glenn, Britt Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #49 Veckans platinasponsorer: Jonas, Jesper, Arne, Karin - Till tjejerna som klär av makten och säger sanningen. Ge aldrig upp. Tack för ert suveräna jobb! Övriga: Carl, Lennart - Till böter, Charlotte - Tack för ert mycket viktiga arbete, Anonym – Ni är så bra!, Pär - Litet bidrag, Judit - Ni är fortfarande bäst!, Michael, Björn, Kenth, Stefan, Katrin, Magdalena, Teodor, Tord - Hej. Ett litet bidrag, Leif – Gåva, Gunnar, Lena - Till Toppen-Podden, Gudmundur A - Kära Ingrid och Maria, Glenn, Britt Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #49 Veckans platinasponsorer: Jonas, Jesper, Arne, Karin - Till tjejerna som klär av makten och säger sanningen. Ge aldrig upp. Tack för ert suveräna jobb! Övriga: Carl, Lennart - Till böter, Charlotte - Tack för ert mycket viktiga arbete, Anonym – Ni är så bra!, Pär - Litet bidrag, Judit - Ni är fortfarande bäst!, Michael, Björn, Kenth, Stefan, Katrin, Magdalena, Teodor, Tord - Hej. Ett litet bidrag, Leif – Gåva, Gunnar, Lena - Till Toppen-Podden, Gudmundur A - Kära Ingrid och Maria, Glenn, Britt Denna vecka tackar vi: Nyhetsveckan #49 Veckans platinasponsorer: Jonas, Jesper, Arne, Karin - Till tjejerna som klär av makten och säger sanningen. Ge aldrig upp. Tack för ert suveräna jobb! Övriga: Carl, Lennart - Till böter, Charlotte - Tack för ert mycket viktiga arbete, Anonym – Ni är så bra!, Pär - Litet bidrag, Judit - Ni är fortfarande bäst!, Michael, Björn, Kenth, Stefan, Katrin, Magdalena, Teodor, Tord - Hej. Ett litet bidrag, Leif – Gåva, Gunnar, Lena - Till Toppen-Podden, Gudmundur A - Kära Ingrid och Maria, Glenn, Britt