Vi har vant oss vid att det under ”den heliga månaden ramadan” utförs ett stort antal terrorattacker i islams namn, men under den ramadan som nyligen avslutades skedde lyckligtvis inga större attacker i Europa – inte vad vi fått reda på i alla fall. Undantaget är den så kallade paketbomben i Lyon som skadade 13 personer.

Har säkerhetstjänsterna i dag sådan kontroll att de kan förhindra attacker innan de sker? Eller är detta ett slags krigslist där islamisterna invaggar oss i en falsk säkerhet för att sedan slå till i stor skala när vi minst anar det?

I samtal med många av mina kontakter i antiterrorbranschen får jag en oroande bild. Den psykiska spänning det innebär att hela tiden vara på tå, ligga före terroristerna, sätta stopp för penningtransaktioner, bombtillverkning och vapeninköp tär på hälsan. Många av dem som arbetar med antiterrorverksamhet i Europa skulle troligen, om de undersöktes av psykiatrer, visa klara tecken på stridsutmattning eller PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.

En av dem säger:

– Den lede fi följer inte spelets regler längre! Förut kunde man förutse att det skulle komma en terrorattack efter fredagsbönen under ramadan. Nu kan de ta vilken dag som helst, det finns alltid någon imam eller skriftlärd som kan övertyga dem om att det är rätt tidpunkt och ge en garanti för att de kommer till paradiset.

Omslagen till de två första utgåvorna av IS-tidningen Dabiq.

Säkerhetstjänsterna i Europa har inte total kontroll på antalet muslimska extremister, något jag skrivit om tidigare. De har viss kontroll på sociala medier, kända islamistsajter, chattar på internet – men det handlar bara om dem som öppet deklarerar sina avsikter eller personer som säkerhetstjänsterna redan övervakar. De professionella terroristerna använder kod, kryptering och oftast en mellanhand som skickar meddelanden åt dem – de sitter inte själva vid datorn. För allt du gör på internet syns och analyseras. De högsta ledarna använder sig av kurirer som memorerar meddelanden som de sedan muntligen för vidare till en mottagare. De använder sig också av olika videor på sociala medier med offentliga meddelanden till den stora kadern av följare, men också hemliga budskap i form av en viss klädsel eller en viss typ av vapen lutat i bakgrunden på höger eller vänster sida – som betyder något för de insatta. Det kan även finnas dolda budskap i tidningen Dabiq som numera sprids i utprintad version eller via USB-minnen.

Är det avledningsmanövrer?

Under några månader före den viktigaste judiska högtiden Jom kippur 1973 körde den syriska armen fram till olika ställningar i slagordning som om de tänkte anfalla vid gränsen. Sedan avbröt de och återgick till sina baser. Detta upprepades så många gånger att den israeliska underrättelsen trodde att det var övning och rutin. När anfallet väl kom, i samband med ramadan, blev det i princip en total överraskning.

Agerar de muslimska terroristerna som Egypten och Syrien gjorde 1973 när de plötsligt attackerade Israel under Jom Kippur? Foto: Wikimedia Commons.

En källa förklarar hur detta tär på dem:

– När terroristerna bryter mönstret, introducerar en ny kod eller blir helt tysta undrar vi om det är tecken på en förestående terrorattack. Har man inte klara indikationer på vad som kan tänkas ske, så blir det ”svettigt” för stora delar av säkerhetsapparaten och många långa dagar och nätter. Kommer det en attack eller inte? Ska man slå på stora trumman? Ska man ta in de misstänkta och kanske förstöra månader av spaning och riskera att förstöra allt arbete om man inte hittar något?

Rekrytering av terrorister pågår i moskéer över hela världen. På bilden syns Fittja moské. Foto: Wikipedia.

En annan källa berättar att en fransk kollega till honom berättade om en terrormisstänkt person de övervakade i Paris som hade börjat reta sina övervakare och rent av lekte med dem. De vet uppenbarligen att de är övervakade av säkerhetstjänsten.

– Det värsta är att terroristerna inte har bråttom, de har sin egen agenda. Du vet att jag tjatar om det gamla afghanska ordspråket ”Ni har klockan – vi har tiden”. De bygger och tänker mycket mer långsiktigt än vad vi gör i Väst.

Rekrytering i moskéer

Att det pågår rekrytering i moskéer, dawa-organisationer, friskolor och HVB-hem har så sakteliga börjat sippra fram, men enligt mina källor har detta varit känt sedan länge. Problemet är att man inte har resurser att utreda, övervaka eller på annat sätt ingripa mot dessa verksamheter. Så varför har inte politikerna agerat? Lever de sina liv i total förnekelse? Är det nya greppet att sätta vissa personer (exempelvis Abo Raad) i förvar hos Migrationsverket en desperat åtgärd? Är det ett försök att sända budskapet ”vi har koll på er” åt islamisterna utan att egentligen ha det?

Det som skrämmer mig mest är den förnekelse som råder bland myndigheter och säkerhetstjänster. Allt fler terrordåd betecknas som vansinnesdåd, våldsbrott, våldtäkt med mera. Attacken i Lund på nyårsdagen 2019 är ett lysande exempel. En afghansk man stal en bil och försökte köra ihjäl ett tiotal personer, men på grund av att de koran- och hadithverser han hade med sig var ofullständiga och att han sa sig ha hört röster, bedömdes det inte som ett terrordåd.

En afghan som skrek verser ur Koranen medan han försökte köra ihjäl människor i Lund, var ingen terrorist enligt polisen. Foto: Polisens förundersökning.

I mitten av maj blev en judisk kvinna allvarligt knivhuggen av en muslimsk man, men polisen meddelade snabbt att man såg det som ett vansinnesdåd eftersom mannen hade en historia av psykisk sjukdom. Det har senare framkommit att mannen drivit företag – är det verkligen möjligt om man lider av allvarlig psykisk sjukdom? Frågan är hur många av alla knivattacker och våldtäkter som i själva verket är lågintensiva terrordåd. Och vem vinner på att sprida desinformation?

Använder sig av psyksjuka personer

Dramatiken på Malmö Centralstation 10 juni där en aggressiv man som påstod sig ha bomb och vapen sköts i benen av poliser, belyser det hela. Visst finns det människor som i desperation för att få psykiatrisk hjälp begår vansinnesdåd, men mina kontakter ger mig en annan bild:

Bombdramat på Malmö Central klassas inte som terrordåd

Personer i olika terroristkretsar uppmuntrar psykiskt sjuka människor att begå denna typ av dåd i akt och mening att spä på säkerhetstjänsternas arbetsbörda. Alla dessa fall måste undersökas noggrant för att man ska kunna vara säker på att det inte finns en terrororganisation bakom. Användandet av psyksjuka människor är ett enkelt sätt för al-Qaida, IS med flera att sysselsätta sina motståndare – ungefär som under Operation Fortitude under Andra världskriget då de Allierade med avledningsmanövrer vände bort tyskarnas ögon från kusten i Normandie inför D-dagen. De psyksjuka håller säkerhetstjänsterna upptagna med små dåd så att terroristerna i lugn och ro kan planera större attacker.

De som gjorde värnplikten (när vi hade ett försvar) fick lära sig att inte skjuta vilt utan spara ammunition eftersom man inte vet när nästa leverans kommer eller ens om den kommer. När man då ser hur terrorgrupperna al-Qaida, talibanerna och IS kör ”rock’n’roll” (bränner av ett magasin) utan att bry sig om kostnaden eller risken för uteblivna leveranser, så undrar man: Var får de alla pengar ifrån? Varifrån kommer alla dessa pickuper som de kör omkring med i Syrien och Irak? Vems pengar skjuter de upp? Vem betalar?

Faktum är att många terrorgrupper har gott om pengar i dag, dels genom skatteintäkter i områden de kontrollerar och dels genom brottslig verksamhet såsom människosmuggling och penningtvätt. Många av dem som åker ner för att kämpa för alla dessa terrorgrupper betalar en människosmugglare för att smugglas över den turkiska gränsen eller den syrisk-libanesiska – ibland hela vägen från Sverige. De som har beslutat sig för att stanna kan ta ett charterplan till Egypten och sedan låta sig transporteras till Sinai, Libyen eller vidare söderut.

För att finansiera sina resor kan de stå som anställda på ett företag (pizzeria eller liknande) och ha en mindre lön. Eftersom de har fast anställning får de låna pengar i bank och går inte det kan de alltid ta mikrolån från någon obskyr bank, pantsätta en bil eller liknande. Det har även förekommit omfattande fusk med studiemedel från CSN där man har påstått sig studera i Sverige eller utomlands. Pengarna har gått raka vägen till terrorresor.

Svenska staten sponsrar terror

Mer uppseendeväckande är att svenska staten helt medvetet möjliggör och sponsrar terror. På Ledarsidorna.se kunde vi nyligen läsa utförligt om flera svenska regeringars motvilja mot att införa hårda antiterrorlagar. Johan Westerholm skriver:

”Krafterna i regeringen men även i riksdagen som inte vill se en alltför effektiv eller heltäckande antiterrorlagstiftning är starka och har sedan 2010 med stor framgång hindrat all repressiv lagstiftning varför Sverige nu, för att rädda ansiktet internationellt, är beroende av en tribunal i anslutning till [platsen] där brotten begåtts.

Konstnären och motdemonstranten Dror Feiler åker gärna med på Ship to Gaza. Foto: Wikipedia.

Den  ”partipolitiskt och religiöst obundna” Ship to Gaza-organisationen omfamnas av Socialdemokrater för tro och solidaritet, och innehåller den etnofascistiska, antisemitiska och terrorklassade, turkiska välgörenhetsorganisationen IHH. Ship to Gaza förmedlar bistånd till palestinska Hamas som såväl USA som EU klassar som en terrororganisation. IHH har bland annat smugglat vapen till IS och närstående organisationer.

Polisario i Västsahara är en annan organisation som balanserar på terrorgränsen. Polisario är främst SSUs stora biståndsprojekt och benämns av dem som en befrielseorganisation. Polisario har i många år kritiserats av OLAF, EUs antikorruptionsmyndighet, för omfattande förskingring av utbetalt bistånd. Cirka 300 av dess medlemmar återfinns numera i Boko Haram (en del av IS) eller i AQiM (al-Quaidas nordafrikanska gren). Även om inte Polisario är terrorklassat i dag är verksamheten av en sådan art att såväl Sveriges militära underrättelsetjänst MUST som Europol är intresserade av både kapitalströmmar och personkontakter.

Med ena handen bistår alltså Sverige terrorgrupper och med den andra skickar man svenska soldater att bekämpa dem i Mali samt jagar terrorister på svensk mark. Frågan är: Vem och vad gynnas av det svenska stödet till islamistiska terrororganisationer? Är det mutor för att Sverige ska slippa drabbas av större terrorattentat? Eller är det något ännu mer cyniskt?

Vem försöker de lura?

Samtidigt har svensk polis låst fast sig vid vissa siffror och det är alltid samma fördelning. För några år sedan var det 200 vänster-, 200 höger- och 200 islamist-extremister som man höll koll på. Nu är den officiella siffran i stället 300 – 300 – 300 för varje kategori. Dock krackelerade bilden under 2018 då Försvarshögskolan plötsligt talade om en tiodubbling av antalet islamister, alltså 2 000 – en siffra jag redan hade nämnt i flera artiklar. Men som genom ett trollslag sjönk siffran ner till 300 igen, bland annat i Säpos årsrapport.

Det stora problemet är de islamister som inte syns, de som inte sitter och skriver i sociala medier, som inte dyker upp som ett radar-eko på någon varningslista för att de donerat pengar till organisationer, konton och personer eller som åkt till ett visst område utan att försöka att dölja sina spår.

Det första steget för att lösa ett problem är att erkänna att man har ett problem. Och Sverige har definitivt inte koll på de islamistiska extremisterna. Vem är det politikerna och Säpo försöker lura? Sig själva eller svenska folket?

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com

Ingrid Carlqvist

See author's posts