Det var en gång ett land som hette Sverige. Långt upp i högan nord bodde en liten befolkning på knappt 8 miljoner människor i ett ganska stort land – det femte största i Europa. Men det var kallt och bestod till stora delar av skog och mark som inte var särskilt odlingsbar, men vi svenskar älskade det och hade lärt oss att uppskatta vidderna, skogarna, bergen och de öppna landskapen i söder. I det landet föddes jag i november 1960 – när Sverige fortfarande var ett av världens mest homogena länder.

Just detta, att nästan bara etniska svenskar bodde här, gjorde oss trygga, glada och bekväma med varandra.

Faktum är att inte särskilt många ville flytta ända upp hit till det kalla Norden, där vi hade tvingats lära oss samarbeta för att överleva. Det var först när generationer svenskar genom hårt arbete lyckats skapa ett av världens bästa och tryggaste länder med ett väldigt generöst välfärdssystem, som kylan hos oss blev uthärdlig för folk från hela världen.

Svenskarna älskar naturen och stillheten. Foto: Pixabay/TJENA.

När jag var barn visste jag att omvärlden var en otrygg plats och att barnen i Biafra svalt, men i min egen värld fanns inga faror. Pappa följde mig till skolan första dagen, sedan gick jag ensam dit. Som 12-åring tog jag bussen till Caroli City i Malmö och strosade omkring där en hel dag med min bästis, våra föräldrar kände ingen oro för att släppa iväg oss. Som 14-åring åkte jag ensam till en brevkompis i norra England. Detta var långt innan mobiltelefonerna fanns, vilket innebar att jag inte hade några möjligheter att ringa hem om något skulle hända på vägen. Men det gjorde ingenting, för man tänkte att hemska saker händer inte i vår del av världen.

Vi var bland de bästa i världen

Vårt folk var en naturlig förlängning av familjen och det var en fullständig självklarhet för oss att vårt land var ett av de bästa i världen. Vi var stolta över vårt vikingaarv, våra krigarkungar och det faktum att vi under drygt 100 år (1611-1718) varit en stormakt. Fast mest av allt gladdes vi nog åt att Sverige inte varit i krig på 200 år och att vi visste att allting bara skulle bli bättre och bättre här hemma. Mina farföräldrar berättade för mig hur de vuxit upp under fattiga förhållanden, på den tiden när Sverige var ojämlikt. De hade engagerat sig i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och varit med om att skapa det jämställda land vi nu levde i, ett land där såväl fattig som rik, kvinna som man, hade möjligheter att skaffa sig utbildning och karriär. Ingen skulle någonsin kunna ta det ifrån oss.

En liten befolkning i ett stort land lär sig att älska ensamheten, eller åtminstone möjligheten att då och då kunna dra sig undan – så att man kan tänka. Det är ingen slump att svenskar gärna håller sig lite för sig själva och ogillar ställen där folk är för tätt sammanpackade.

Jag minns en fotograf som berättade för mig om ett besök han gjort i Japan. Han bodde på hotell och på morgonen gick han till frukostmatsalen och blev glad att den var helt tom. Han plockade till sig den mat han ville äta, tog en tidning och satte sig ner vid ett bord och tänkte njuta av en skön frukost i lugn och ro. Då kom en japan. Han fyllde en tallrik, såg sig omkring och satte sig mittemot fotografen! Trots att hela matsalen var tom.

Den svenske fotografen skruvade obekvämt på sig, och frågade till sist:

”Varför satte du dig här och inte vid ett av alla de lediga borden?”

Svaret han fick förvånade honom:
”Men det hade ju varit oartigt!”
Alltså, om man växer upp i ett glesbefolkat land uppskattar man ensamheten och tycker att det är hemskt oförskämt att tränga sig ned där någon redan sitter, trots att det finns massor av lediga bord. Men om man vuxit upp i ett tättbefolkat land, anses det oförskämt att undvika den enda andra person som sitter i lokalen.

Ja, vi är sannerligen olika. Och det är underbart. Länge leve olikheterna, det är de som gör världen till en spännande plats och samtidigt gör oss medvetna om sanningen i det gamla ord- språket ”lika barn leka bäst”.

All gammal kunskap är glömd

Men av någon märklig anledning verkar många svenskar ha glömt bort alla gamla ordspråk och all kunskap som våra förfäder samlade på sig under årtusendena. På bara några decennier har vi kastat ut de flesta av våra barn med badvattnet och marscherat rakt in i det mångkulturella kaos vi nu lever i. Men jag vill hävda att detta inte var något svenskarna ville göra. Först blev vi lurade av våra politiker och därefter skrämda av både dem och journalisterna.

Om det är något vi själva är skyldiga till så är det att alldeles för få av oss vågade stå upp för vårt eget land, våra egna värderingar och vår rätt att få överlämna ett välfungerande och svenskt land till våra barn och barnbarn. Var det verkligen så farligt att bli kallad rasist för att man hävdade något så självklart som att Sverige är svenskarnas land och att lika barn leka bäst?

Ja, under många år var det faktiskt det. De första organisationer som hävdade att Sverige borde bevaras svenskt utmålades som de vidrigaste typerna i världshistorien. De var inte bättre än nazisterna i 1930-talets Tyskland, och sådan ville ingen vara, så därför fann de flesta av oss för gott att hålla tyst. Och i vår tystnad höll vi alla tummar vi hade för att galenskaperna snart skulle ta slut och att invandringen aldrig skulle nå sådana proportioner att den på allvar kunde förvandla Sverige till oigenkännlighet.

För tio år sedan hånades alla som vågade tala om demografi och risken att vi européer skulle bli minoriteter i våra egna länder. Det skulle aldrig kunna hända, påstod såväl de styrande som journalisterna och passade på att kalla oss som trodde på sådana amsagor för foliehattar. Men redan 2012 blev vita britter i London en minoritet, och i land efter land ser vi nu hur den muslimska andelen av befolkningen växer och hur vita européers andel minskar. Nu när detta är ett faktum rycker de ansvariga (de som kallade oss foliehattar) på axlarna och säger: ”Vadådå? Det spelar väl ingen roll?”

Redan 2012 blev vita engelsmän i minoritet i sin egen huvudstad London.

I november 2017 publicerade den danska tidningen B.T. en intervju med professor emeritus i demografi, Poul Christian Matthiessen, som 1999 väckte stort rabalder när han förutspådde att 13,7 procent av den danska befolkningen 2020 skulle bestå av invandrare och deras barn. För detta kallades han alla möjliga fula saker, men nu har en ny rapport från Danmarks Statistik gett professorn rätt: 1 januari 2017 uppgick invandrarnas del av landets befolkning till 12,9 procent, vilket motsvarar 741 572 personer, varav 476 727 kommer från utomeuropeiska länder.

Matthiessen sa till B.T.:

”Justitiedepartementet motsatte sig att vi skulle få besked från Danmarks Statistik. Det går helt emot demokratins principer. Det skulle hållas hemligt – allt för mycket skulle inte få komma fram. På så sätt förde man helt enkelt befolkningen bakom ljuset.

Det är alltid trevligt att få rätt, men man blir också lite ledsen när man har förutsett en utveckling som ganska få ville acceptera i det läget. Men sådana är ju ofta villkoren i en demokrati. Man får helt enkelt fortsätta hålla fast vid det man tycker är rätt.”

Absurdistan blir Helvetistan

Jag vet inte hur många av de danskar och svenskar som rasistanklagade dem som varnade för utvecklingen som nu skäms – de säger ingenting. Men medan man i Danmark åtminstone numera får relevant statistik och kan prata om problemen, är läget nästan lika illa i Sverige nu som då.

Många av oss vanliga svenskar har förstås insett att det var fel att sticka huvudet i sanden, det räddade oss inte. Sverige har blivit Absurdistan och är på god väg att bli Helvetistan. Om inte kraftiga åtgärder omedelbart sätts in för att rätta till allt som blivit fel, så är risken uppenbar att det svenska folket går under. Det svenska Sverige kanske inte helt upphör att existera, men vi blir definitivt en minoritet i vårt eget land – om än den största minoriteten. Det värsta scenariot är att vi blir den första sharia-staten i Europa. Och allt detta på grund av att vi är genuint snälla och godtrogna människor som inte har varit i krig på 200 år och därför har glömt vad det är vi borde försvara.

Bechir Rabani var en palestinier som verkligen älskade Sverige och svenska folket.

Min käre vän Bechir Rabani, som tyvärr lämnade oss hastigt i december 2017, hade palestinskt ursprung men stred hårdare än de flesta etniska svenskar jag känner för det svenska Sverige. Så här sa han i en intervju vi gjorde med honom i vår podd Ingrid & Conrad i augusti 2017:

”Ni svenskar är raka motsatsen till araber. Allt som ni tycker är bra anses som en synd i våra länder och tvärtom. Ett av de största problemen när vi kommer hit är att ni svenskar tidigt fostras till att känna skam och skuld för Hitler och allt hemskt som den vite mannen gjort. Detta börjar i skolan och det formar er till självhatande människor som lever i skam. Alltmedan vi invandrare fostras från dag ett i Sverige att det är synd om oss, att vi är offer för allt den vite mannen någonsin gjort, offer för er rasism mot oss. Med tanke på att detta pumpas in i oss 24/7 så är det många invandrare som till sist slutar känna empati med er.

Trots att det i själva verket är precis tvärtom: Svenskar är offer för invandrares brutalitet, vilken bland annat skapat våldtäktsvågen i Sverige.

Svenskarna är ett sådant snällt folk, och därför är ni också så naiva. Och vi invandrare vet det, vi känner era svaga punkter, vi vet att ni är så snälla. Och det utnyttjas något kopiöst, dagligen. Ett annat problem är att ni svenskar är auktoritetstrogna. I ett normalt samhälle hade förstås polis och militär gjort statskupp för länge sedan och slängt ut bedragarna som sitter vid makten nu. Men det kommer aldrig att hända, svenskar kommer inte att göra någonting utan bara fortsätta följa med strömmen – rakt ner i diket.”

Goda egenskaper har blivit en black om foten

Snälla, naiva, auktoritetstrogna – Bechir ger en väldigt bra beskrivning av oss svenskar. Det låter kanske inte som de bästa egenskaperna i världen, men så länge Sverige var homogent fungerade allting perfekt. Vi var snälla mot varandra, vi förutsatte att vår granne ville oss väl och var övertygade om att politikerna vi röstade fram var ärliga och hederliga. När invandrarna började komma bemötte vi dem på samma vis, med snällhet och en naiv tro på att alla människor vill varandra väl. Nu skulle jag vilja säga att våra goda egenskaper har blivit en rejäl black om foten för oss.

Under tiden mitt land har fyllts med främlingar som utnyttjar oss och inte vill oss väl, har politikerna också steg för steg försökt ta ifrån oss vår historia och vår stolthet. Det är ingen slump att vikingarna inte ens nämns på Sveriges Wikipediasida:

Vikingarna är ett i stort sett utraderat kapitel i svensk historia. Foto: Flickr/Hans Splinter.

”Sverige, traditionellt Svea rike, tidigast dokumenterat (”Swēorice”) i anglosaxiska Beowulfkvädet cirka år 1000, avsåg ursprungligen ett rike av svear, en folkstam som i sin tur tidigast dokumenterades av den romerske historikern Tacitus år 98 e.Kr. Riket kristnades under medeltiden och erkändes genom kung Inge den äldre av påve Gregorius VII år 1080. Sedermera omfattades både svear och götar från omkring 1160. Sverige ingick därefter i den nordiska Kalmarunionen 1397–1523. Under 1600-talets stormaktstid expanderade landet militärt, men förlorade större de- len av områdena utanför skandinaviska halvön under 1700- och 1800-talen. Östra rikshalvan, sedermera Finland, förlorades till Ryssland år 1809. Det senaste kriget som Sverige direkt var inblandat i var Napoleonkrigen 1814, när Sverige förlänades Norge från Danmark in i Svensk-norska unionen, en personalunion som varade till 1905.”

Inte ett ord om vikingatiden. Medan resten av världen älskar vikingarna och inte kan få nog av berättelserna om dessa tuffa och smarta nordmän, så är deras historia nästan utraderad från Absurdistan. Svenskarna ska förmås att tro att vår historia började med kristnandet av vårt land någon gång på 1000-talet, och att vi egentligen inte har någon kultur värd namnet. Inget kunde vara mera fel. Alla de traditioner vi håller högt, alla de värden vi uppskattar hos varandra, går tillbaka till de nio ädla dygder som våra förfäder levde efter på den tid då de bekände sig till asatron: mod, sanningskärlek, ärofyllt leverne, trohet, disciplin, gästfrihet, självförtroende, flit och uthållighet.

Det går förstås inte att till hundra procent fastslå att vikingarna själva hade nedtecknat och levde efter dessa dygder, men de stämmer mycket bra in på hur vi, deras efterkommande, ser på samhället. Och allt fungerade alldeles utmärkt så länge Sverige var ett homogent land, bestående av en kraftfull majoritet etniska svenskar som höll dessa principer högt.

Midsommar, Lusse och julen

Det svenska Lussefirandet har inget med det kristna helgonet Sankta Lucia att göra. Foto: Flickr.

Svenskarnas viktigaste högtider är midsommarafton, Lussefirandet och julen – tre fornnordiska traditioner som den kristna kyrkan försökte få våra hedniska förfäder att upphöra med. När det inte gick hittade katolska kyrkan helt enkelt på kristna förklaringar till firandet: Midsommar skulle firas till minne av Johannes Döparen (ett trick som svenskarna aldrig gick på, men som fungerade på danskar och norrmän där midsommarafton numera heter Sankt Hans aften), Lussefirandet påstods vara kopplat till det italienska helgonet Sankta Lucia och julen – vintersolståndet – sägs handla om Jesusbarnets födelse.

Lussefirandet har anor sedan minst 300 f Kr. Då skrev nämligen den grekiske geografen Pytheas om sin resa till Ultima Thule (som av många anses vara Sverige eller Skandinavien):

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

När jag växte upp var Lucia något av det vackraste som fanns. Alla vi flickor drömde om att få vara Lucia med rött band om midjan och levande ljus i håret, eller åtminstone någon av hennes tärnor med glitter runt huvud och midja. Jag glömmer aldrig de stämningsfulla Luciatågen i Fjelie kyrka jag deltog i. Natten går tunga fjät, sjöng vi, och det kändes i hela kroppen hur högtidligt det var och vilken enastående vacker upplevelse vi gav kyrkobesökarna.

Numera tävlar Sveriges Television i att varje 13 december hitta på nya sätt att förvanska denna urgamla svenska tradition. För några sedan hade de en mörkhyad Lucia och det dröjer säkert inte länge förrän en ung man ska föreställa den kvinnliga ljusbringerskan. Inget är längre heligt, allt vackert och svenskt ska tagas från oss.

Gudinnan Hel styrde över Helvetet som var iskallt. Foto: Wikipedia.

Långt innan våra förfäder hade hört talas om Jesusbarnet samlades de under den mörkaste delen av året, vintersolståndet, för att blota till gudarna och naturen och på så sätt försäkra sig om att solen skulle komma tillbaka. Solen är enormt viktig för oss nordbor med tanke på de många mörka och kalla månader året innebär för oss. Att kristendomen som uppstod i ständigt soldränkta Mellanöstern skulle fira solen är däremot orimligt. De är så rädda för solen att det kristna helvetet beskrivs som en brinnande plats, medan Hel, asagudarnas dödsrike, är en skuggvärld där ständig iskyla råder.

För oss nordbor var och är solen värd att dyrka – utan dess tillfälliga gästspel på våra breddgrader skulle vi inte ha överlevt. Och även om svenskarna inte längre känner till sin egen historia så finns den i våra gener. Att fira midsommar, Lusse och jul är en positiv nödvändighet och har i princip ingenting med den kristna kyrkan att göra.

En ren stöld från asatron

Så många av de kristna traditionerna är dessutom rena stölden från asatron. Bara för att ta några exempel: Långt innan Jesus hängdes upp på korset lät Oden (den äldste, störste och visaste av asagudarna) hänga upp sig själv i Yggdrasil, världsträdet, i nio dygn. Enligt Hávamal gjorde guden detta för att skaffa sig kunskap, han offrade sig själv för sig själv – inte i första hand för mänskligheten. Odens och Friggs son Balder – den bäste av alla asagudar – mördades, men enligt legenden ska han (likt Jesus) uppstå från dödsriket efter Ragnarök för att tillsammans med sin bror Höder styra den nya världen.

Sverige och övriga Norden var bland de sista europeiska länderna att kristnas, här höll vi emot ända till 1000-talet och det gick relativt långsamt att få oss att överge våra gamla gudar som tjänat oss så väl. Ibland tror jag att vi svenskar aldrig blev riktigt kristnade och att det var därför Svenska kyrkan tog ett sådant järngrepp om befolkningen. Att lämna kyrkan för en frikyrkoförsamling var mycket svårt, och det var faktiskt omöjligt att gå ur utan att ansluta sig till något annat samfund. Först 1951 fick svenskarna rätt att lämna kyrkan utan att ange någon orsak alls.

Och knappt hann det bli tillåtet förrän ateismen bredde ut sig. Sverige är tillsammans med Japan nu det mest sekulariserade landet i världen. 2015 kom World Value Survey med en undersökning som visade att cirka 40 procent av svenskarna säger att Gud inte alls är viktig i deras liv och bara åtta procent uppger att Gud är mycket viktig för dem.

Däremot menar många svenskar att de är andliga, och det är säkert ingen slump att intresset för asatron har exploderat de senaste åren. I takt med att landet fylls med främlingar och de styrande försöker låtsas som om Sverige inte är något annat än en geografisk yta där vem som helst hör hemma, söker svenska folket sina rötter. Nordiska asasamfundet, som startades så sent som 2014, hade redan två år senare fått så många medlemmar att det blev accepterat som ett registrerat trossamfund, vilket innebär att de kan söka statliga bidrag.

Blot med Asatru Folk Assembly. Foto: Asatru.

Det speciella med asatron är att det inte är en religion där man lämnar över sitt öde till en allsmäktig gud i himlen – den är i stället ett slags naturreligion där människorna lever i samklang med naturen och måste förtjäna sin framgång och lycka. Våra gudar är egentligen inga övernaturliga väsen utan snarare förebilder eller avskräckande exempel, vilket jag tror är mycket tilltalande för de arbetsamma och naturälskande svenskarna.

Jag gick själv med i Nordiska asasamfundet häromåret, men nu har nu i stället valt att engagera mig i Asatru Folk Assembly som jag finner mer seriösa. På Nordiska asasamfundens blot stötte jag till och med ihop med ”afghanska ensamkommande flyktingbarn” som givetvis inte har något som helst med vår uråldriga tro att göra. Jag vill dela denna upplevelse med andra svenskar som också känner att vi har tappat bort en livsviktig del av vår historia. Jag vill blota för att det ger mig en känsla av evighet, en känsla av att jag finns till för att mina förfäder var vad de var och för att jag vill rädda mitt älskade land och ge det i arv till kommande generationer svenskar. En känsla av ett kollektivt medvetande om vilka vi var och är.

Blot i Uppåkra

I januari 2018 var jag med om något historiskt. Asatru Folk Assembly höll då det första blotet på tusen år i Uppåkra i Skåne. Få svenskar känner till Uppåkra och platsens fantastiska historia – trots att detta är Skandinaviens största, fyndrikaste och mest långvariga järnåldersstad. Jag fick lägga åtskilliga timmars googlande för att få bilden klar för mig inför det föredrag jag höll för deltagarna i blotet.

Så här tror man att templet i Uppåkra kan ha sett ut. Foto: Wikipedia.

Upptäckten av Uppåkra började sommaren 1934 när en kyrkoherde slog larm till arkeologen Bror-Magnus Vifot i Lund. Larmet gällde att församlingen skulle bygga ett nytt hus åt prästen och när de börjat gräva hade de hittat ”konstigheter” i jorden. Konstigheterna visade sig vara ett järnåldershus från 400-talet, men när Vifot gjort en mindre utgrävning nöjde man sig. I ytterligare 60 år skulle Uppåkras hemligheter ligga oupptäckta.

Guldgubbar hittades i Uppåkra.

Det var först när en grupp amatörarkeologer från danska Bornholm hörde av sig som saker började hända. På 1980-talet hade man nämligen på Bornholm hittat en unik järnåldersbosättning, Sorte Muld (Svarta jorden), intill Svaneke. Där hade man bland annat grävt fram inte mindre än 2 500 så kallade guldgubbar som är små bleckplåtar, 10-18 millimeter höga, i guld eller guldlegering med detaljerade bilder av människor eller djur. Nu undrade bornholmarna om det kunde finnas sådana även i Uppåkra?

I början av 1990-talet fick de danska amatörarkeologerna tillstånd att undersöka området med metalldetektorer, och det dröjde inte länge förrän det pep överallt och indikerade att här fanns mycket att gräva upp.

Tillsammans med arkeologiska institutionen i Lund satte man 1996 igång organiserade metallsökningar som omedelbart resulterade i mängder med fynd. Mycket snart stod det klart att Uppåkra varit ett betydande maktcentrum. Här bodde kungar och prästinnor tillsammans med hantverkare och krigare från både Roms och hunnernas stridshärar. Och platsen berättar en historia om hur livet såg ut långt innan det som vi kallar vikingatiden började. Ingenting liknande har vare sig förr eller senare hittats i Sverige.

När nu Skandinaviens största järnålderbosättning och Skånes äldsta stad hade hittats, kunde man tänka sig att Sverige satsade allt på utgrävningar här. Alls icke. Det är endast tack vare ekonomisk hjälp från industrimannen och arkeologen Gad Rausing (1922-2000) som de första utgrävningarna kunde göras, och efter det har finansieringen alltid varit osäker. Det är studentgrävningar som håller arbetet vid liv varje sommar och utan dem hade man aldrig hittat de unika resterna av ett hednatempel och en större hallbyggnad strax söder om den nuvarande kyrkan.

Guldbägare och Musse Pigg

Men hur kunde detta enorma maktcentrum bara glömmas bort under 1000 år? Varför övergavs Uppåkra och ersattes av Lund? En förklaring till att vi vet så lite är att Uppåkra inte nämns i några historiska dokument. En annan förklaring är att när kristendomen tog över Sverige ville man utplåna alla tecken på den gamla religionen, det är inte för inte som kyrkan i Uppåkra är belägen bara ett stenkast från det gamla asatemplet.

Musse Pigg eller ett lejon? Foto: Flickr/mararie.

Stora mängder guldsmycken, spännen och beslag bevisar att här fanns en serieproduktion av högkvalitativt metallhantverk. Några av de mest berömda fynden är en guldbägare och en Musse Pigg-figur som fick internationell uppmärksamhet. Arkeologerna tror att figuren ska föreställa ett lejon, men eftersom skulptören aldrig hade sett något sådant hittade han helt enkelt på ett lejon med Musse Pigg-öron. Figuren har nu blivit själva symbolen för Uppåkrafynden.

Men det mest magiska med Uppåkra är att man har funnit rester av ett tempel – det enda fornnordiska tempel som någonsin hittats. I över hundra år har arkeologerna debatterat om de fornnordiska gudarna tillbads i tempel eller om alla offer skedde utomhus – tack vare Uppåkra vet vi nu att tempel fanns.

Det arkeologerna fann är kraftiga stolpar som var så djupt nedgrävda i marken att man förstår att det har handlat om ett högt tempel, som med sin placering på kullen kunde ses långväga över slätten.

I väggrännan och i stolphålen hittades ett hundratal guldgubbar, just det som de bornholmska amatörarkeologerna var ute efter. Troligtvis offrades gubbarna i samband med uppförandet av templet.

Under golvet i templet hittades två vackra föremål – en dryckesbägare i guld och silver och en glasskål i två lager glas. Båda föremålen dateras till 500-talet och användes med största sannolikhet under riterna. Att de var nedgrävda kan betyda att folket i Uppåkra visste att deras dagar var räknade, och att de inte tänkte lämna över sina heliga föremål till några kristna präster.

De två vackraste föremålen som hittats i Uppåkra. Foto: Wikipedia.

På denna heliga plats genomförde vi alltså ett midvinterblot 13 januari 2018. Jag kan inte i ord beskriva hur magiskt detta var (trots en intensiv kyla), jag kan bara säga att det verkligen kändes som om vi ”öppnade” platsen igen. Att förfäderna såg oss och var nöjda med vad vi gjorde!

Men svensk historia är inget de som har styrt vårt land sedan slutet av 1960-talet bryr sig om, oavsett om regeringen varit socialdemokratisk eller borgerlig. Helt medvetet har de gått in för att tvätta bort vikingarna och asatron ur vår historia – för om vi inte har något eget blir det ju så mycket lättare att få oss att acceptera att vårt land tillhör hela världen och att vi är utbytbara mot vilket folkslag som helst. Sverige har aldrig funnits och därmed är det heller inte värt att bevara, tycks vara politikernas motto.

Knappt några vikingar i Sverige

Ett tydligt tecken på detta är att vi har saknat ett riktigt vikingamuseum. Den som ville veta något om hur vikingarna levde fick åka till York i England, här i Sverige har inte funnits minsta spår av vår främsta insats i världshistorien. Ända fram till våren 2017 sprang turisterna förvirrat omkring i Stockholm i jakt på ett museum där de kunde få se sina idoler.

När museet Vikingaliv i april 2017 äntligen öppnade på Djurgården i Stockholm var syftet allt annat än att förhärliga och frossa i vikingarnas makalösa upptäcktsfärder och påverkan på världen. Får jag påminna om att svenska vikingar under Rurik grundade Ryssland, att den danske vikingen Knut Svensson 1016 blev hela Englands kung under namnet Knut den store och att norska vikingar koloniserade Skottland, Färöarna, Island och Grönland samt att Nordamerika upptäcktes av den isländske vikingen Leif Eriksson, som kallade området Vinland (nuvarande Newfoundland i Kanada).

Men dessa bravader är inget som lyfts fram på det nya museet. Här handlar det om att tona ner allt det spännande och ärorika och i stället framställa vikingarna som ganska trista och alldagliga typer. Viktigast för museet är att framhålla den ”blandning och öppenhet för andra kulturer och etniciteter, den smältdegel av kultur vikingarna hade”. Allt för att, enligt vikingaexperten LG Nilsson som intervjuades av Sveriges Radio i samband med museets öppnande, ”ge människor en tankeställare om den värld vi lever i i dag, den emigration vi har i dag, det inflytande vi har av nya kulturer och nya religioner. Kan man åstadkomma det, då känns det gott i magen.”

Äntligen finns det ett vikingamuseum i Stockholm. Foto: Vikingaliv.

För denne vikingaexpert känns det alltså ”gott i magen” att förvanska vikingarnas historia och göra om den till ett slags mångkultursvurmande som ska bana väg för islamiseringen av Sverige. Stackars, stackars oss vikingaättlingar.

Ett annat exempel på hur de styrande försöker trolla bort eller till och med förinta det svenska kulturarvet rapporterade Ola Wong om i Svenska Dagbladet i augusti 2017:

”Samtidigt som debatten om bränning av böcker rasar i medierna kastar svenska arkeologer amulettringar och andra urgamla forn- fynd. Det känns fel och sorgligt att förstöra över tusenårigt rituellt konsthantverk, och jag är inte ensam om att tycka så. Vad man gör är ju att man slänger vår historia, säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum.”

Hellre än att ta tillvara de arkeologiska fynden prioriterar myndigheterna att vägarbeten och annat ska gå snabbt. Wong avslutade sin artikel så här:

”Arkeologerna ger inte bort eller säljer fynden eftersom de inte vill skapa en marknad för fornföremål och uppmuntra plundrare med metalldetektorer, berättar Runer. Alltså: soptunnan. Slutsats: Om samhället inte längre anser sig ha råd att ta ansvar för Sveriges historia så bör länsstyrelserna stoppa byggherrar och exploatörer från fornlämningar. Ett alternativ är att sluta lägga ut kulturarvet på entreprenad till lägstbjudande med störst soptunna. Nu är frågan vad riksantikvarie Lars Amréus, eller för den delen kulturministern, tänker? De ansvarar för Sveriges kulturarv och förstörelsen av historien sker under deras skift.”

Uppsala universitet tar priset för galnaste påfund

Men priset för galnaste påfund tog Uppsala universitet. I ett pressmeddelande om ”ny forskning” som universitetet skickade ut i september 2017 fick vi veta att Annika Larsson, forskare i textilarkeologi vid institutionen för arkeologi och antik historia, hade funnit att ”det som tidigare ansetts vara typiskt vikingatida mönster i silver på vävda band av siden i vikingatida gravar, har visat sig vara geometriska kufiska tecken. I bandens mönster åkallas både Allah och Ali.”

Annika Larsson, forskare i textilarkeologi, påstod sig ha hittat ordet Allah i vikingarnas tygband. Det var inte sant. Foto: Annika Larsson.

Annika Larsson var lyrisk över sina fynd från gravdräkterna i vikingatida båtgravar och i kammargravarnas dräkter på centrala platser som Birka i Mälardalen. Birka finns på Unescos världsarvslista och var en handelsplats på Björkö i Mälaren, en plats som ofta kallas Sveriges första stad. Birka anlades i mitten av 700-talet och var den viktigaste knutpunkten för handel i norra Europa. (Om än med betydligt kortare historia än Uppåkra.)

I över 200 år blomstrade Birka. Hit kom köpmän och hantverkare med varor från hela Europa och andra delar av världen. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat arabiskt silver, östeuropeiska pärlor, vackra glasbägare, keramik och exklusiva tyger – importvaror som byttes mot de exklusiva varor som fanns här, till exempel järn, hudar, horn och pälsar. I stadens arbetarkvarter fanns många olika slags hantverkare, som kammakare, bronsgjutare, pärlmakare, väverskor och andra.

Men medan Unesco anser Birka vara ett världsarv tycks svenska forskare mest intresserade av att pådyvla vikingarna den islamiska religionen. Det vi faktiskt vet är att vikingarna reste till muslimska områden och både plundrade och handlade. I den bysantinska kyrkan Hagia Sofia i Konstantinopel (numera Istanbul) upptäckte man 1964 ”klotter” från vikingen Halfdan som på 800-talet lät meddela att han ”karvade dessa runor”. 1975 hittade man dessutom en signatur från en man vid namn Arne.

Men i pressmeddelandet från Uppsala universitet om gravdräkterna kunde man läsa:

”En spännande detalj är att ordet ’Allah’ framställts spegelvänt. En svindlande tanke är att banden, precis som dräkterna, har tillverkats väster om det muslimska kärnområdet. Kanske har man försökt skriva bönerna så att de här kunde läsas från vänster till höger, men med arabiska tecken som sig bör. Att som så ofta påstå att orientaliska föremål i vikingatida gravar enbart skulle vara ett resultat av plundring och handel österut håller inte som förklaringsmodell, eftersom inskriptionerna förkommer i typiskt vikingatida dräkter som har sin motsvarighet i bevarade bilder av valkyrior.”

Nyheten spreds snabbt över världen. New York Times lät meddela att ”Allah Is Found on Viking Funeral Clothes”, BBC undrade ”Why did Vikings have ’Allah’ embroidered into funeral clothes?” medan The Guardian var lite försiktigare och skrev ”University claims Viking burial clothes woven with ’Allah’ discovered in Sweden”.

Ingen ifrågasatte den minst sagt oortodoxa undersökningen. Ingen journalist lade märke till att Annika Larsson tvingats klippa och klistra i banden och därefter spegelvänt det hela för att hitta orden ”Allah” och ”Ali”.

Ett par veckor efter den ”sensationella nyheten” reagerade dock Stephennie Mulder, professor i medeltida islamisk konst och arkitektur vid Texas universitet. Mulder riktade skarp kritik mot Annika Larsson då hon på Twitter kritiserade inte bara “upptäckten” utan även de okritiska medierna. Hon menade att experter borde ha konsulterats innan man basunerade ut världsnyheten, eftersom det inte är någon världsnyhet.

Såväl professor Mulder som andra pekar på det orimliga i att Annika Larsson har ”återskapat” mönstret för att hitta de kufiska tecken hon påstår bildar orden Allah och Ali. Mulder påpekar bland annat att den stil på det mönster Larsson ”återskapat” i själva verket tillhör en tidsperiod som inföll först 500 år senare och att hela ”upptäckten” är påhittad.

Sopa undan allt det svenska

En välvillig tolkning av dessa och många andra händelser är att de är slumpartade och inte ett led i en kampanj för att ta svenskarnas arv och stolthet ifrån oss. Men det är svårt att frigöra sig från tanken att det faktiskt är ett försök att beröva oss vårt arv – för att göra oss mer välvilligt inställda till en framtid utan egen historia. Våren 2017 lade nämligen regeringen fram sin Kulturarvsproposition där kulturarvet definieras på följande märkliga sätt: ”Kulturarvet är spår och uttryck från det förflutna som tillskrivs värde och används i samtiden. Kulturarvet är inte något statiskt utan förändras över tid.”

Just den sista meningen visar i ett nötskal vad regeringen är ute efter – eftersom kulturarvet inte är statiskt spelar det ingen roll att vi sopar undan allt det svenska och ersätter det med exempelvis muslimska traditioner. Men just det vore kanske svårt att sälja in till svenska folket, så i stället lanserades propositionen som ”en lag för att hålla kulturen fri från politiska diktat”. Äntligen skulle museernas oberoende slås fast, kunskap och bildning skulle vara i fokus och det skulle finnas kulturarv i hela landet – inte bara i Stockholm.

Bara Sverigedemokraterna förstod vad syftet egentligen var. Partiets kulturpolitiske talesperson, Aron Emilsson, noterade att regeringen strök alla formuleringar i kulturmiljölagen som erkände att Sverige har ett nationellt gemensamt kulturarv att vårda och förvalta för framtida generationer. Emilsson sa:

”Det handlar om att regeringen nu lotsar igenom en byråkratisk tyst kulturrevolution bakom ryggen på medborgarna där man förnekar och förringar själva existensen av vårt nationella kulturarv och rätten att vårda, värna och visa det. Allt som härrör till nationalitet eller att det finns ett unikt svenskt arv att vårda ska strykas för att uppgå i nåt slags global kulturell gemenskap som regeringen inte kan definiera.”

Eftersom SD var det enda parti som röstade emot propositionen antogs den av riksdagen 31 maj 2017.

Qaisar Mahmood var chef fram till februari 2019 kulturarvschef i Sverige. Foto: Wikipedia.

Hur fullständigt fixerade de styrande politikerna är av att förinta det svenska kulturarvet beskrivs kanske bäst genom att berätta vem som är chef och ansvarig på Riksantikvarieämbetets kulturarvsavdelning: Qaisar Mahmood, en 44-årig pakistansk, socialdemokratisk muslim. Han har en socionomexamen men inte en enda universitetspoäng i arkeologi eller, som han själv uttryckte det i en intervju med webbtidningen Samhällsnytt ”något om kulturarv”.

På frågan om han anser sig ha de rätta meriterna för jobbet som kulturarvschef, svarade han: ”Annars skulle jag inte ha sökt det jobbet och jobbat med det.”

Mahmood har skrivit böcker om hur osvensk han känner sig och att han tycker att svenskheten ska omdefinieras. I sin bok Jakten på svenskheten beskriver han dock att han själv inte alls vill bli svensk eller uppfattas som svensk i sitt beteende, exempelvis:

”För mig är det komplicerat att ta till mig sådant som jag förknippar med traditionell svenskhet. En del av förklaringen ligger i att det har blivit en del av min självbild att känna utanförskap. Men det handlar också om de normer och värderingar som jag fick med mig som barn. Att ha en julgran i mitt hem skulle vara början på ett sluttande plan mot den totala upplösningen i något som inte är jag.”

”Känner mig ändå alienerad”

I en intervju med Svenska Dagbladet 2012, som har rubriken ”Kämpar för att bli svensk”, beskrev Mahmood hur han kände sig på en svensk sommarfest:

”Qaisar Mahmood känner sig vilsen. Det är fest ute i det fria hos några av hans bekanta i Stockholm. När han scannar av scenen möts han av en vedertagen medelklassbild: Någon rör omsorgsfullt i en paellapanna över grillen, en annan skär upp hembakt surdegsbröd. Barn springer omkring och leker i en lagom vildvuxen trädgård och vårluften fylls av förväntningar. Strödda kungörelser om sommarplaner studsar mellan väggarna. Stämningen är gemytlig.

Trots att Qaisar på det materiella planet delar flera attribut med många av de närvarande har han svårt att njuta av atmosfären. I likhet med tidigare samkväm av samma slag upplever han sig vara en utomstående betraktare som blickar in i en gemenskap som inte är till för honom.

– Det har bland annat att göra med att jag inte känner mig som en naturlig del av Sverige, säger han när vi träffas en tidig morgon på ett sömnigt fik i huvudstadens centrala delar.

– Mitt i den här surdegsklassen som i mångas ögon, inte minst på landsbygden, beter sig ”osvenskt”, känner jag mig ändå alienerad, understryker han.”

Längre ner i artikeln kan vi läsa:

”Han är en välanpassad svensk medborgare helt enkelt. Den gnagande känslan av att inte höra till har delvis med klassresan att göra, delvis med en problematiserande personlighet, det medger han, men det ligger även någonting annat bakom. Det blev högst konkret när han var på semester i Thailand nyligen.

–När mina döttrar lekte med de andra barnen från Skandinavien fick de hela tiden frågan om varifrån de kom, trots att de är födda i Stockholm. Jag sa att de skulle förklara att man kan komma från Sverige även om man har mörkare hy.”

Är han verkligen rätt man att leda arbetet med Sveriges kulturarv? En muslim som ser julgranen som den totala upplösningen av det som är han – hur ska han någonsin förstå den svenska folksjälen och hur viktigt det för oss är att värna den kultur som gjort oss svenskar till just dem vi är? En person som inte förstår att svenskar är vita, även om det finns svenska medborgare som har andra hudfärger? Har inte vi svenskar rätt till vår egen identitet som vita européer, därför att Mahmood då blir ledsen? Som jag ser det är hans och många andra invandrares beskrivningar av hur de känner sig annorlunda bara en bekräftelse på att ”lika barn leka bäst”. Det har aldrig varit meningen att pakistanier, somalier, irakier, syrier eller andra utomvästliga människor skulle bo här, i de allra flesta fall blir det en besvikelse både för invandrarna och svenskarna.

Att Qaisar Mahmood utsågs till ”kulturarvschef” kan inte tolkas på något annat sätt än att de styrande vill ta kulturarvet ifrån svenskarna. De nöjer sig inte förrän vi är totalt rotlösa och därmed stillatigande kan förmås acceptera att vem som helst i världen har lika stor rätt till vårt land som vi svenskar har.

FOTNOT: Köp boken Från Sverige till Absurdistan HÄR

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com