Genom åren har vi fått vänja oss vid att Sverigedemokraterna varit skandalomsusade. Många SD-skandaler har varit rena sabotageförsök från medier och politiska motståndare, som alltjämt nio år efter partiets inträde i riksdagen hatar dem glödande och passionerat. När jag talade med en SD-kommunpolitiker våren 2018 om var han trodde att partiet skulle landa i det stundande riksdagsvalet, svarade han ”16-17 procent”. Jag blev helt perplex. I det läget låg partiet på mellan 25 och 30 procent i många opinionsmätningar, och jag kunde inte låta bli att fråga varför han var så pessimistisk.

– Medierna har legat och ruvat på gamla skandaler som de sparat för att släppa precis före valet. Det kommer att skrämma bort en del väljare, sa han lakoniskt.

Stefan Jakobsson, före detta riksdagsledamot för SD, avslöjades med att ha låtit skattebetalarna stå för resor och hotellrum. Foto: Youtube.

Och jodå, visst bubblade det upp ett antal pinsamheter alldeles före riksdagsvalet 9 september 2018. De tre mest ”minnesvärda” torde vara att SDs skolpolitiske talesperson Stefan Jakobsson visade sig ha betalat resor och hotellrum med skattemedel, samt att två kommunpolitiker från Halmstad respektive Stockholm skrivit väl mustiga inlägg på nätet. Samtliga fick gå, men jag tror inte att partiet tog någon större skada av dessa avslöjanden. Som statsvetarprofessorn Peter Esaiasson uttryckte saken i en intervju med TT:

– För personer som tvekar skulle det kunna ha viss effekt men de som är politiskt övertygade påverkas inte, särskilt inte när partiet ser till att snabbt ta avstånd från sina företrädare.

”Hur uttrycker du dig?!”

I stället misstänker jag att det var SVTs slutdebatt två dagar före valet som kan ha fått Sverigedemokraterna att tappa röster. De flesta minns nog debatten främst för att Annie Lööf fick ett utbrott på Jimmie Åkesson och skrek ”Hur uttrycker du dig?!” samtidigt som hon slog näven i bordet. Anledningen var att Åkesson dristade sig att säga:

– ”Bara invandrare får jobb så kommer allt att lösa sig” – det har de sagt hela tiden. Det händer inte, det blir inte så. Därför måste man ställa frågan varför det är så svårt för de här människorna att få jobb. Det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige.

Annie Lööf hävde sig över pulpeten och skrek åt Jimmie Åkesson: ”Hur uttrycker du dig?!” Foto: SVTs slutdebatt 2018.

Jaha, vad var det för fel med detta nu då, det är ju i sak helt korrekt? Felet var att det lämnade spelplanen öppen för alla Åkessons meningsmotståndare, samt medier, att medvetet misstolka vad han sa. Det han menade var givetvis att många som kommer till Sverige saknar utbildning, kompetens eller ens grundläggande förutsättningar för att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden, som är bland de mest krävande i världen. Men givetvis missade inte motståndarsidan att låtsas som om de trodde att han menade att en icke etnisk svensk aldrig kan passa in i Sverige.

Om det var en miss av Jimmie Åkesson själv eller den som coachat honom inför debatten att uttrycka sig så luddigt, ska jag låta vara osagt. Men en gigantisk blunder var det. Svenskar i gemen är fullständigt skräckslagna inför minsta misstanke att de skulle ha något emot människor av annan hudfärg, religion eller kultur. Och Caesars hustru får inte ens misstänkas. Att SVT dessutom i direktsändning valde att ta avstånd från Åkessons ”generaliserande uttalande” gjorde inte saken bättre. Och att kanalen sedan fälldes i Granskningsnämnden för detta agerande hjälpte föga, skadan var redan skedd.

Abortfrågan odebatterbar i Sverige

Ebba Busch Thor väljer sina tillfällen att ta upp känsliga frågor. Foto: Wikipedia.

Den andra stora taktiska missen, menar jag, var att väcka liv i abortfrågan så nära valet. Smarta Ebba Busch Thor väntade tills helt nyligen, nästan ett år senare, med att ta upp denna brännheta och i Sverige nästan odebatterbara fråga. Sverigedemokraterna däremot, verkar vara på väg att svänga i frågan och mycket tyder på att man officiellt kommer att ändra kurs under landsdagarna i höst.

Ovan alltså två exempel på grova taktiska missar, och det är inget konstigt med det, alla kan begå misstag – problemet är att det i SD-kretsar verkar ha utvecklats en sektliknande lojalitet där all kritik, hur konstruktiv den än är, betraktas som ett direkt angrepp på partiet och dess sympatisörer. Och observera nu att jag med SD-kretsar inte bara menar partimedlemmar, utan även helt vanliga väljare.

Jag kommer att tänka på hur föräldrar försvarar sina barn – mot allt förnuft. Alla invändningar är bara elaka påhopp mot min familj, min stam, och utomstående fattar ingenting. Dåligt beteende från barnet förstärks genom att föräldrarna även när det är uppenbart orimligt försvarar barnet, det man i missbrukssammanhang brukar kalla medberoende. En medberoende anhörig till en missbrukare gör att denne kan fortsätta ta sin drog. Det kan handla om konkreta saker som att låna ut pengar eller erbjuda mat, husrum och kläder. Eller så kan det handla om att vara behjälplig med bekväma undanflykter, ursäkter och försäkringar att inga problem finns.

Man ser ofta detta problem i missbruksfamiljer. Övriga familjemedlemmar går runt och låtsas som om det regnar och att inga problem finns, det är vi mot världen, och Gud nåde den som påtalar att det finns ett problem. Den blir allt som oftast omedelbart utesluten ur gemenskapen.

Känns detta igen …?

Som matadoren i Tjuren Ferdinand

När den senaste skandalen runt SDs EU-parlamentarikerduo Kristina Winberg och Peter ”Nalle” Lundgren blossade upp observerade jag, med viss fascination, hur SDare i min närhet och på nätet reagerade. När Ingrid Carlqvist dristade sig att skriva på Twitter att hon för första gången på många år höll med Aftonbladets Lena Mellin om att SDs krishantering i ärendet var häpnadsväckande dålig, blev en del ohemult arga. Vi har även noterat detta fenomen när vi framfört kritik mot SD i våra poddar – en del SD-fans blir som matadoren i Tjuren Ferdinand, alldeles rosenrasande.

För första gången på många år tycker jag att Lena Mellin har skrivit en riktigt bra krönika. Minus de sista två meningarna. Men hela hanterandet av denna skandal är verkligen ett totalhaveri från SD.
Ett totalhaveri för Sverigedemokraterna https://t.co/Q6glOO5I2Q

— Ingrid Carlqvist (@ingridcarlqvist) May 21, 2019

Men nu vill jag säga er en sak, kära SD-vänner: Jag har den allra största respekt och förståelse för era känslor, och att ni efter alla år av spott och spe blivit ett sammansvetsat och lojalt gäng. Många av oss som kritiserar SD gör inte det för att splittra och söndra, tvärtom. Vi gör det för att vi är oroliga och ledsna över det vi ser som en växande röta inom partiet. En intern kultur av angiveri och knivhugg i ryggen, där partimedlemmar bandar och filmar varandra på löpande band i framtida utpressningssyfte. En rädslans kultur som belönar ögontjänare och bestraffar sanningssägare. En extremt toppstyrd organisation där en enda person i princip bestämmer partiets inriktning, vilken på senare år kommit att bli allt mjäkigare och alltmer sjuklöverlik.

”Men vi måste slipa av de hårdaste kanterna för att få med oss Nisse i Hökarängen”, invänder då gemene SDare. Men är det verkligen sant? Eller förskjuter all anpassning narrativet mer och mer i sjuklöverpartiernas riktning, bekräftar att de haft rätt och SD fel? Har SD verkligen någon nytta av sympatisörer som egentligen inte tycker som kärnväljarna? Hur mycket kan man backa från sina ståndpunkter, innan man faktiskt på riktigt ändrat uppfattning?

För att citera Bibeln, Markus 8:36:

”Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com