Till att börja med vill jag säga att jag avskyr den företeelse som Eurovision Song Contest, eller Mello som den svenska varianten numera populärt kallas, förvandlats till under åren, i synnerhet efter det att Christer Björkman fick jobbet som ett slags festgeneral i början av 2000-talet. Då var Melodifestivalen ett stadigt sjunkande skepp som väldigt få personer tycktes vilja ta i med tång, och så hade det gärna kunnat fortsätta för min del, ända tills den ruttnade och föll i evig glömska på genansens havsbotten.

Mello är som en filt som använts till en dyngsur labrador. Foto: Pixabay/Bru-nO

Nåja. Det var inte alltid bättre förr, men på 1970-talet, då jag först kom i kontakt med Melodifestivalen, påminde den inte i lika hög grad om den filt som först använts för att torka av en dyngsur labrador för att sedan bredas ut och läggas över precis allt och alla, som den gör i dag. Då var dessutom spektaklet begränsat till två teve-sändningar, en svensk uttagning någon gång i februari, sedan en paus på ett par månader kanske och så slutligen en internationell final i april-maj, riktigt uthärdligt faktiskt, om man jämför med det i månader härskande PK-jippo som det är nu.

Låtarna i den svenska urtagningen var tio till antalet. Ett år, jag tror det var 1981, var de färre. Svenska var det enda tillåtna språket i uttagningen och i finalen framfördes vart och ett av deltagarländernas melodier på respektive modersmål. Jag vill dock minnas att det inte alltid var så. När ABBA framförde Waterloo vid finalen i engelska Brighton 6 april 1974, sjöng de på engelska.

Hög nivå på det musikaliska hantverket

Det musikaliska hantverket i Eurovisionsschlagerfestivalen, eller Eurovisionsschlagern som den så småningom kom att kallas, var det sannerligen inget fel på, snarare tvärt om. Gräddan av Sveriges låtskrivare under 1960- och 1970-talen, däribland Peter Himmelstrand och Britt Lindeborg, delade ofta utrymme med kompositörer som annars mest förknippades med seriös musik eller jazz, till exempel Bobbie Ericsson, Monica och Carl-Axel Dominique och Bengt-Arne Wallin. När paret Dominique skrev musiken till Sommaren som aldrig säger nej inför 1973 års melodifestival, var det ingen mindre än författaren, poeten och akademiledamoten Lars Forssell som skrev texten, något som inte sågs med helt blida ögon av den tidens kulturelit, trots att låten inte alls kunde beskyllas för att vara vare sig ytlig eller lättsinnig. Kontroversen handlade nog mest om att låtskrivartrion hade mage att ställa upp i ett sådant hyperkommersiellt sammanhang. Det skulle så småningom att bli annat ljud i skällan.

ABBA vann till orkestermusik i Brighton 1974. Foto: Wikipedia.

Artisterna ackompanjerades vid den här tiden nästan undantagslöst av full orkester. Det förekom dock att man valde att sjunga live till färdiginspelade bakgrunder, de bakgrunder som fungerade som ackompanjemang åt artisterna på skiva. ABBAs framträdande i Brighton var ett sällsynt exempel på detta. Numera är orkestern sedan länge borta, förmodligen för att det kostade för mycket. En annan orsak till detta kan också vara att låtarnas beskaffenhet gör att det inte längre fungerar med stor orkester. Att försöka transformera om de elektroniskt baserade arrangemangen till ett stort band med blåssektion och stråkar är en onödig ansträngning, oftast med uruselt resultat. Det hela blir bara skvalpigt. Tyvärr skulle väl ingen av låtarna, exempelvis de från i år, klara ett strömavbrott heller. De är totalt beroende av de högteknologiska gimmickarna. Jag har inget emot kombinationen musik och högteknologi, men det går inte att skyla över en bristfällig, för att inte säga icke existerande låtidé med de bästa prylarna i världen. Jag törs inte tänka på hur det skulle låta med endast ett par akustiska gitarrer och ett piano som ackompanjemang.

De måste följa diktaturens livsnerv

Så hur blev Melodifestivalen marxistisk högkultur, detta från att ha varit kanske den mest utskällda av företeelser, i synnerhet av den gamla 1970-talsvänstern? Huvudorsaken ligger hos vänstern själv, att den helt enkelt måste göra det som är diktaturens livsnerv, nämligen att iklä sig full, populistisk mundering, detta för att inte bli ytterligare marginaliserad och så småningom gå under. Det går att driva ett koncept väldigt långt, till exempel gå in och nagga yttrandefriheten i kanten, något som varje vänsterregim med självaktning i historien bevisligen varit bra på – men rör inte underhållningen och idrotten. Då börjar folket genast morra. Katten (i just detta fall folket) ska alltså hållas så upptagen och distraherad som möjligt, så att råttorna (vänstern) ska kunna skapa så mycket oreda som det bara går genom lite dansande på bordet.

Även detta med idrott och underhållning är en sanning med modifikation. Vi får ju inte glömma att marxismens undergrupperingar – feminism, normkritik med mera, stormtrivs i Melodifestivalen som vi i dag känner den. Medierna hakar givetvis på, trots att innehållet i väldigt hög grad påminner om ”Kejsarens nya kläder”. Man kan tycka att kulturskribenterna med notoriskt hög svansföring borde veta bättre, men icke sa Nicke. Men de har ju sitt jobb att sköta och med dyra levnadsvanor och en hög hyra runt hörnet, finns det väl risk att det mesta som har med någorlunda god smak att göra kommer på skam.

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com