Jag har bytt stad igen. Det har jag gjort förut, men inte tidigare inom Sverige, och nu blev en sak mer markant. Nämligen att det knappt finns några svenska inslag i gatubilden. Skyltar är på andra språk, man talar andra språk och i stort sett allt är vad vi kan kalla för ”etniskt” annorlunda. Ursprungsbefolkningen syns nästan inte alls. Så var det troligen i exempelvis i Bryssel också när jag bodde där, men för mig som svensk var det mindre uppenbart. Dessutom ”håller sig” mångkulturen där inom fasta enklaver.

Är detta i sig ett problem? Nej, det tror jag faktiskt inte. Den arabiske taxichauffören, iranske frisören och eritreanske undersköterskan gör ett lika gott jobb som någon annan. Jag har, som jag ofta sagt förut, inget problem med ”invandraren”. Man brukar säga att ”invandrarna” upprätthåller välfärden, men det görs i allt högre grad åt andra ”invandrare”. Besök vilket sjukhus eller socialkontor som helst: Yngre personer av utländsk härkomst som tar hand om äldre personer av utländsk härkomst. Vi själva försvinner.

Svenskarna allt mer främmande i egna landet

Men vad visar detta i stort?

Att Sverige förändrats, och det märkligt snabbt. Paris är vad det är, London likaså, men Stockholm har liksom länge hört till Sverige. Vad gör det med en person från andra delar av landet att se att det inte längre har med dem att göra? Eller andra delar, förresten –gissningsvis ser det liknande ut i Tranås och Uddevalla. Det gör att varje svensk känner sig mindre delaktig i sitt land, om alls, och allt mer främmande. Det är i sig inget problem att se en somalisk kvinna med kassar från en arabisk butik. Problemet börjar när man ser enbart somaliska kvinnor, med enbart arabiska kassar.

Butik i Bagdad? Nä, Malmö. Foto: Maria Celander

Det gör något annat med oss. Vi inte bara förändras som folk, vi försvinner. Förtjänar vi det? Det spelar ingen roll hur trevlig den arabiske taxichauffören är. För vi är borta. Vem minns i dag visigoterna?

Som sagt, den vänliga turkiska damen som serverar kaffe, är hon ett problem? Hon kanske rentav berikar, detta så ofta hånade ord. Men om ingenting svenskt finns kvar, finns Sverige kvar? Nog handlar frågan om det.

Bör Sverige finnas?

Handla bärs under disk i närbutiken? Inga problem. Foto: Maria Celander

Vi tycker om att slänga oss med ord som otrygghet och statistik om kriminalitet, och allt detta räknas. Ska blåljuspersonal inte kunna rycka ut? Kommer skolor fungera, eller bör de ha metalldetektorer? Ska vi ha skottlossningar varje vecka? Vi hör om gruppvåldtäkter, personrån och barn som rånar andra barn. Enorma problem, som vi inte kommer att kunna lösa på decennier. Men finns det också en annan fråga vi bör ställa oss?

Är det ett problem att läkaren talar med brytning, eller att städerskan knappt kan göra sig förstådd på svenska? Att det finns mängder människor som överhuvudtaget inte kan försörja sig här är förstås ett än större problem. Få enskilda ”invandrare” är problem. I stället handlar det om, fast jag tvekar att använda ordet, ”gatubilden”.

När jag tittar ut över havet av slöjor, alltid med barnvagnar, undrar jag inte vilken nivå av skottlossning som är acceptabel eller annan statistik, utan: Bör Sverige finnas? Har vi en sådan rätt? Jag vet inte, jag ställer bara frågor.

Kanske gör det ingenting om dagens stammar går samma väg som tidigare visigoter och vandaler. Det finns dock en väsentlig skillnad. På vår väg har vi skapat åtskillig konst, litteratur, kunskap och inte minst det välstånd som många i världen uppenbarligen vill ta del av. Det vi kallar Sverige har funnits i 1000 år. Är det ingenting värt? Hur ser då framtiden ut?

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com