Det här är synnerligen otäckt: Jag sitter och skriver på min första artikel på ett litet tag. Det handlar om yttrandefrihetens tillstånd, en fråga som intresserar mig mer än någonsin tidigare. Ni som vet vem jag är, förstår säkert också varför. Jag hade bland annat tänkt att artikeln skulle innehålla ett slags framtidsvision, men efter att ha läst om islamkritiker som hämtas till förhör i Danmark, gymnasieelever som riskerar att få sina betyg sänkta om de trotsar rektorns varningar och beger sig till AFS torgmöte i Sveg, eller varför inte händelserna kring den ökände bedragaren Vladislav Savics propagandistiska föredrag för skolungdomar i Lycksele, då kan jag bara konstatera att verkligheten överträffar dikten med hästlängder.
1994 – Kurt Cobain begick självmord och Sverige röstade ja till EU. Foto: Wikimedia Commons.
Mina försök till ett slags uppdiktat framtida skräckscenario bleknar och sjunker ihop som en misslyckad sufflé. Det som händer just nu är värre än något som åtminstone jag är kapabel att ljuga ihop. Tänk om allt detta bara hade varit inslag i en dystopisk framtidsroman, vad skönt det hade varit. Jag ger alltså upp framtidsvisionen. Men allt det andra ska ni få ta del av.
Alla ni som var med, ni minns säkert hur det var för exakt 25 år sedan? Maj 1994 – bara ett fåtal människor hade hört ordet internet och ännu färre visste vad det hela gick ut på, Nirvanas frontfigur Kurt Cobain hade nyligen hittats död hemma i Seattle och det var ganska precis ett halvår kvar till den dag i november då det svenska folket skulle få säga sitt i EU-frågan – medlem eller inte medlem?
Det gamla nazispöket dammas av
Hur var det för er? Jag röstade i alla fall nej. Det var helt enkelt glasklart – det som ägde rum bakom järnridån låg i relativt färskt minne och för mig kändes det hela lite väl mycket som ”ur askan i elden”, trots att ett av de vanligaste och ihärdigaste argumenten för ett EU-medlemskap var just att det skulle förhindra att något sådant inträffade igen. Haha! Känner ni igen er? Det påminner inte så lite om hur snacket går just nu. Även om Ryssland också denna gång beskrivs som ett slags ”ondskans härd”, gäller det inte farhågorna om vad kommunismen eventuellt kan ställa till med. När Stefan Löfven, under den senaste partiledardebatten, den om parlamentsvalet i EU alltså, står och dundrar om vikten av ett enat Europa, är det naturligtvis det gamla nazispöket som dammats av för att formligen graveras in i den kollektiva hjärnbarken. Igen! Det förstår ni väl att man helt enkelt ” måste” gå in och skära lite i yttrandefriheten, så att inte några människor med fel åsikter ska kunna yttra sig fritt. Vänstern i allmänhet och sossarna i synnerhet har alltid rätt! Here we go again.
Stefan Löfven anklagar alla som tycker annorlunda för att vara nazister. Foto: President of Russia.
Det diskuterades en hel del för 25 år sedan. Då sa vi fortfarande EG. Det kretsade allt som oftast kring hur bra det skulle bli nu – billigare sprit förstås och tänk, en dag, i det nya Europa med allt vad fri konkurrens innebär, då måste ju vin- och spritmonopolet kapsejsa en gång för alla och ”då kan vi ju handla allt det goda i närbutiken i stället”! Jag vet inte hur många svenskar som gick ut och röstade ja, enbart på grund av nyss nämnda villfarelse.
Och hur många svenskar har inte tänkt så här 25 år senare: ”Systembolaget kanske inte är så tokigt i alla fall.” Tilläggas bör att Systemet då och nu inte kan jämföras med varandra. Känslan av ”vet hut och göm ansiktet om svärmor, grannen eller chefen också dyker upp och handlar”, tycks ha försvunnit helt och hållet.
Det verkliga dilemmat
Men det är nu vi närmar oss det verkliga dilemmat. Hur pass intresserade av demokrati är vi svenskar egentligen? Hur mycket betyder den i våra liv? Vad är vi egentligen beredda att offra för att få ha den (och främst då yttrandefriheten) kvar?
Du som precis börjat intressera dig för alternativa medier, trots att folk i din omgivning varnat dig med orden ”du vet väl att de skriver dåligt och har nära samröre med NMR”, du som med lite lätt fuktiga och darriga händer vågat trotsa varningarna och bestämt dig för att se efter själv och skaffa dig en egen uppfattning (been there, done that), vad är viktigast för dig? Är det:
- Att kunna tycka, tänka och säga vad du vill, givetvis inom ramen för något slags anständighet, men aldrig behöva välja dina ord med risk för att någon med kränkthet som sin främsta livsuppgift ska dra diverse kort – rasist, homofob, islamofob, transfob, hat och hot eller något liknande ur den ändlösa floskelkavalkaden?
Eller är det:
- Att inte ständigt behöva eller ens vilja utmana de gränser för yttrandefrihet som makten just nu verkar ha dragit, detta eftersom det helt enkelt inte intresserar dig, bara vara allmänt nöjd med vad du har – tacos och vin på fredagskvällen, två veckors semester i Thailand en gång om året, en försvarlig dos Mello varje år, enstaka idrottsarrangemang i din hemstad, nyheter, sport och underhållning i radio, teve och tidningar, ett hyfsat jobb och familj?
Frågorna är självklart retoriska, men tillståndet i Sverige är just nu såpass allvarligt att den här typen av frågor är nödvändiga. Ta dig en rejäl funderare. Passa även på att se dig omkring. Om du blir rädd, då är det ett sundhetstecken. Om du inte blir rädd, se dig om en gång till.
Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!
BG: 831-4742
Swish: 0760-311017
Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com
Villkor för kommentarsfältet
Ingrid & Maria tar inget ansvar för kommentarer som skrivs på denna webbsida. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig. Kommentarer förhandsgranskas inte och är inte redaktionellt material. Kommentarer som bryter mot våra regler tas bort vid efterhandsmoderering.
0 kommentarer