Svenskarnas beteende kan lätt uppfattas som schizofrent. Å ena sidan är vi bäst på allt – vi sitter inne med alla svar på hur man bäst driver företag, uppfostrar barn, bygger ett välfärdssamhälle, löser konflikter, klär sig, beter sig på stranden, bygger hus, tar hand om miljön, bedriver vetenskaplig forskning … Det verkar inte finnas någonting som vi svenskar inte är bäst på, ingen fråga där vi inte sitter inne med det givna svaret.

Å andra sidan är vi sämst på allt. Vi är trångsynta, provinsiella, rasistiska miffon som inte tillfört världen någonting av vikt, och hade det inte varit för det välsignade inflytandet utifrån, så hade Sverige fortfarande varit en genomfrusen, efterbliven enklav uppe vid Nordpolen som inte en kotte hade tagit notis om.

Stormaktstänkande och självspäkning. Megalomani och självutplåning. Hur går detta ihop? Och vad har det blivit av alla stolta vikingar, samma folk som senare utgjorde den stolta och fruktade karolinska armén? Har vi tappat både mod och stolthet i modern tid?

Förlamande rädsla för repressalier

Katerina Janouch. Foro: Anna-Lena Ahlström/Wikimedia Commons

Författaren och debattören Katerina Janouch berättade nyligen i en krönika i egna webbtidningen Katerina Magasin att hon får väldigt många mejl från svenskar som förvisso har vaknat inför sakernas tillstånd – men som fortsatt väljer att vara tysta. De skriver att de håller med om allt Janouch skriver och säger, men att de själva håller låg profil av rädsla för repressalier.

”Rädslan är som en sjukdom. En svensk sjukdom. Den svenska modellen. Håll tyst så lever du längre. Säg inte vad du tänker, för guds skull. Hälsan tiger still. Att tiga är guld. En svensk tiger. Diplomati är verkligen något Sverige lyckats fint med!” skriver Janouch med svårligen återhållen frustration och raseri.

Och hon har rätt i att svenskar är marinerade i konsensuskultur och konfliktundvikande beteende. Det finns en svensk modell som går ut på just diplomati och kompromiss, utan tvekan. Det finns också en jantelag som ger vid handen att man ska sitta stilla i båten och inte utmärka sig. Man ska smälta in och den som är alltför yvig, självsäker och motvalls blir skoningslöst bestraffad av flocken, det har inte minst min kollega Ingrid Carlqvist och Katerina Janouch själv bittert fått erfara. Den som tror att de rasande angreppen på dessa två framförallt har med deras åsikter att göra, tror fel.

De är för paranta, för sminkade, för självsäkra, för högljudda, för egensinniga – och de ska bankas ner till varje pris, tills de lär sig sin plats och håller käften.

Insiders vs outsiders

Så visst finns här ett element av fegt flockbeteende, men jag tror ändå inte att det är det som är grundproblemet. Bloggaren Fnordspotting lanserar en annan teori:

”Att det progressiva samhället i tilltagande grad framstår som direkt patologiskt i sin dysfunktionalitet, samtidigt som det är utvecklingens kritiker snarare än försvarare och påivrare som utmålas som extremister, förefaller vid första anblick mycket märkligt. Det hela blir dock inte bara förklarligt, utan dessutom fullständigt logiskt, om man börjar analysera rådande ordning i termer av vilka som är dess insiders respektive outsiders.”

Han menar att samhällets insiders, alltså de som har något att vinna på den rådande ordningen, medvetet förtrycker och smutskastar alla outsiders, alltså samhällets förlorare som försöker påtala problemen. Systemet är helt genomkorrupt – ”en ordning där det ena laget tillåts utse både sin egen och motståndarsidans målvakt, eller om man så vill, en ordning där åklagaren avgör både vem som skall försvara och vittna till den tilltalades fördel”. Bakom alla fagra ord om människors lika värde och liknande floskler, döljer sig egentligen ingenting annat än egenintresse, menar Fnordspotting. Och även om man skulle vilja erkänna att man haft fel, har det tåget gått för länge sedan och det är inte längre möjligt, eftersom det skulle innebära socialt, karriärmässigt och därmed ekonomiskt självmord.

Den danske författaren Kristian Tørning är inne på liknande tankegångar i sin bok Egohumanisterna. Egohumanisterna pratar och pratar men behöver själva aldrig ta konsekvenserna av sina åsikter eller skrida till handling i praktiken – deras enda syfte är att glorifiera sig själva och sko sig så mycket som möjligt.

Felaktig respons på fara

Okej, vi vet alltså att dissidenter utsätts för påtryckningar, skrämseltaktik och försök till så kallad gaslighting, alltså att man försöker få en person att tvivla på sina egna sinnesintryck. Och nu börjar vi närma oss min egen teori om vad som är det tyngst vägande skälet till att så många väljer att vara tysta fastän de ser och förstår att samhällsutvecklingen är på väg käpprätt åt pipsvängen: Det handlar om ett fenomen som kallas normalcy bias, ett begrepp som lite klumpigt kan översättas med ”normalitetsfördom”.

Det går i stora drag ut på att den mänskliga hjärnan har svårt att bearbeta och förstå situationer den inte har upplevt förut, och att en icke försumbar del av befolkningen, kring 70 procent, i en krissituation kommer att reagera ”felaktigt”. De kommer inte att ta till sig information om den annalkande katastrofen och kommer inte att vidta nödvändiga åtgärder för att maximera chansen att överleva. I stället väljer hjärnan påfallande ofta att ”stänga av” och förlita sig på reptilhjärnans ”fight or flight”-respons, där också ”freeze”-beteende ingår, det vill säga att man helt enkelt lägger sig ner och spelar död.

LÄS MER: Opinion: Döda barn och våldtagna kvinnor – men fårskocken är fortsatt foglig i slaktbåset

De flesta yngre svenskar har ingen referensram kring vad verkliga umbäranden innebär, och kan därför inte föreställa sig att tillvaron som vi nu känner den skulle kunna se ut på något annat sätt än vad den gör. Det är ingen tillfällighet att många av dem som protesterar högljutt på sociala medier är pensionärer och personer med bakgrund i Östeuropa – de har andra tider och platser i färskt minne. Men normalcy bias gör att många svenskar är oförmögna att ta till sig ens de mest odiskutabla fakta, till exempel vad gäller demografi, kriminalitet och ekonomi. Siffrorna spelar ingen roll, de betyder ingenting, eller de betyder inte det de påstås göra, säger den låsta, förnekande hjärnan.

Ingen vill vara en foliehatt

Det allra största problemet med att förvanska eller förneka fakta, är att om man tafsar på en variabel i en ekvation, så blir hela uträkningen fel. Fråga dem som är kritiska mot FNs klimatpanel IPCC och deras uträkningar kring ”klimatkrisen” till exempel.

Roosevelt 1944. Foto: Leon A. Perskie/Wikimedia Commons

”Man bör starkt ifrågasätta klimatmodeller från IPCC som kraftigt överskattar uppvärmningen och därmed triggar våra politiker att fatta felaktiga beslut, och som dessutom skapar klimatångest hos stora delar av befolkningen”, skriver ingenjörerna Erik Lundqvist och Elsa Widding på SVT Opinion.

Ingen vill vara en foliehatt. Vi svenskar strävar efter konsensus och har dessutom under lång tid matats med felaktiga påståenden och invaggats i falsk trygghet. Men vi närmar oss nu point of no return. Alla vakna som inte vågar tala – kom fram! Ni är vår enda chans att öppna ögonen på dem som fortfarande blundar så hårt de kan. Som den amerikanske presidenten Franklin Delano Roosevelt sa i sitt installationstal 1933, när USA brottades med en förödande ekonomisk depression:

”Vi har ingenting att frukta utom fruktan själv.”

Gillade du den här artikeln? För att Ingrid & Maria ska kunna fortsätta arbetet med att dra fram mörkermännen i ljuset, behöver vi din hjälp. Sätt in ett engångsbelopp via bankgiro, Swish eller PayPal – eller bli månadsgivare via Donorbox här nedanför. Tack för ditt bidrag!

BG: 831-4742

Swish: 0760-311017

Paypal: ingridcarlqvist@gmail.com